Den dagen du arrangerar dig för att göra något för mig...
Den dagen du överaskar mig med något otroligt och romantiskt...
Den dagen du gör något för mig...
Den dagen du kommer till mig...
Den dagen du plötsligt står framför mig med en maffig blom bukett av röda rosor...
När du puffar mig uppåt, stöttar mig, och inte trycker ner mig...

Då kan vi prata.

Hur många gånger har jag inte fått komma till dig, lagt ut tusentals pengar, och arrangerat en massa... Nej, aldrig mera!

Fast saknaden är enorm, tankarna är enorma, suget är enorm.
Men nej! Jag kan stå på mig. Jag tänker inte.

Är det pga det är den tiden utav året då det för så många år sen var så enormt jobbigt? Är det på grund av att en människa här i stan är dig så lik på utsidan?

Nä. Det är det förflutna. Det är över. Som så många gånger tidigare det har varit över. Men du var också min första kärlek. Kärlek? Var det verkligen kärlek? Eller vad var det?

Även om det är förflutna. Och jag hoppas att det är över och att det aldrig blir något. Inga flera plötsliga överaskningar och uppdykande i livet.

Men ändå...

En del utav mitt hjärta önskade att du ville arrangera dig och göra något för MIG. Och inte bara jag som ansträngde mig. Som förra året och så som jag gjorde för flera år sedan... Det var exakt samma sak. Men jag är så korkad med. Lär mig aldrig utav mina misstag.

Nej, nu orkar jag inte grubbla nå mera. Suck.

Plötsliga uppdykande, ej på mobil sms eller mejl.
Prins och balkong tjoffsan, Ok!

Men nej. Det går inte. Vi förstör varann. Men ändå... Suck.

Varför dök du upp igen för något år sen efter så många år?
För att mitt liv gick frammåt så du ville röra ihop det igen?

Jag förstår mig inte på dig, och jag förstår inte på mig.

Jag vet att du snokar och läser mitt. Vet att du håller koll.
Så du läser antagligen detta med tids nog.

Annons

The photo has no tags

January 2015