Friday 2 October 2009 photo 2/2
![]() ![]() |
<span style="font-family: Verdana, Georgia, 'Times New Roman', Times, serif; font-size: 13px; color: #150500; line-height: 17px;"><p style="padding-top: 0px; padding-right: 0px; padding-bottom: 15px; padding-left: 0px; margin: 0px;">Min Novell... Läs Den Och Seg Vad Ni Tyckr -.-''
<p style="padding-top: 0px; padding-right: 0px; padding-bottom: 15px; padding-left: 0px; margin: 0px;"> <p style="padding-top: 0px; padding-right: 0px; padding-bottom: 15px; padding-left: 0px; margin: 0px;">”Ser du vad han jävlas med dig, slå honom, slå honom för faaaan!” Han kunde höra hur hans polare Anton stod bredvid och skrek, men hans hjärna tog inte in orden, han var för upptagen med personen framför honom. ”Ge honom på käften och fjolla inte runt så jävligt, han jävlas ju med dig för faan!” Gustaf höjde knytnäven, och drämde till honom rätt över näsan. Hans ansikte förvandlades till en blodig sörja, och Anton stod bredvid och hejade på honom. Gustaf plockade upp ett basebollträ, när mannen försökte resa sig upp. Gustaf höjde det, och slog honom i ryggen. Han slog igen och igen, och kunde höra ljudet från mannens ryggrad när den gick i bitar. Hela tiden stod Anton bredvid och skrek i triumf och i euforisk glädje. Plötsligt öppnades dörren, en lampa tändes, och rummet badade i ljus.<p style="padding-top: 0px; padding-right: 0px; padding-bottom: 15px; padding-left: 0px; margin: 0px;">
”Gustaf!” Det var hans mamma som ropade. ”Stäng av datorn nu, ni har skola imorgon och ska sova!” Hon gick fram och kikade på datorn. ”Gustaf”, sade hon besviket, ”du vet att jag inte vill att du spelar sådant där.”
”Men mamma”, sade Gustaf, ”det är ju bara ett spel.”
”Stäng av. Nu.” Och Gustaf stängde av. Hon lämnade rummet, och Gustaf mötte Antons blick. Anton började le, flinet blev ett leende och sedan satt han där och gapskrattade. Antons ansikte antog långsamt en rödare ton.
”Du vet att jag inte vill att du spelar sånt där”, härmade han mellan skratten. ”Min lilla sötnos”, fortsatte han och vek sig dubbel. Gustaf var högröd i ansiktet. Han tyckte inte alls det var lustigt.
”Käft”, mumlade han resignerat. Antons skratt nådde nya höjder, och Gustaf ansikte blev än rödare.
”Det var ju jävligt coolt i alla fall”, sade Gustaf när Anton hade slutat skratta. Anton nickade, fortfarande med ett stumt leende på läpparna.
”Ja fan”, sade han. ”Riktigt jävla coolt.”
Dagen därpå var det skola, och de gick dit tillsammans. På vägen pratade de om det nya spelet. Det var inte vilket spel som helst, det var det spelet, blodigare än något de hade sett tidigare. Alla pojkar på skolan spelade det, och det var inte någon som pratade om hockeykort, kula eller Pokémon längre – det var bara spelet som gällde.
När de kom fram till skolan gick Anton fram och pratade med några äldre pojkar som Gustaf inte kände. Gustaf gick istället bort till några klasskompisar som stod under ett ensamt träd på skolgården, och de började prata om spelet. Han hörde plötsligt hur de äldre pojkarna vid entrén började skratta, och han vände sig om. Han kollade förvånat på dem, när han såg att de stirrade mot honom. Anton stod ibland dem, och han skrattade med de andra.
Har han berättat för dem? Är det mig de skrattar åt?
På mattelektionen satt de inte med varandra. Anton satt med några andra pojkar längst bak i klassrummet, och Gustaf satt längst fram vid läraren. Han kunde höra hur de viskade, deras diskreta skratt, blickarna i hans rygg. Efter ett tag gick läraren ut för att hämta några pennor, och Gustaf koncentrerade sig på matteboken, försökte ignorera pojkarna längre bak i klassrummet.
Skrattar de åt mig? Stirrar de på mig? Vad säger de?
”Gustaf!” ropade så en av pojkarna där bak. Gustaf vände sig om och mötte blickarna från gruppen, varenda en var riktad mot honom.
”Vad är det?” De stirrade på honom, och blottade tänderna i illvilliga flin.
”Är det sant? Får du inte spela det, för din mamma!” Pojkarna började skratta högt, men tystnade när läraren kom in i klassrummet igen. Gustaf såg på Anton, som besvarade hans blick med ett elakt leende.
Jag hatar dig.
Efter mattelektionen hade de idrott, och Gustaf gick dit tidigt för att slippa byta om med de andra pojkarna. De skulle spela badminton, och Gustaf hjälpte Andreas ställa fram näten. Andreas var deras idrottslärare, en stor kille på kanske 25 bast.
Ingen vågade säga något i Andreas närhet, men under hela idrottslektionen stirrade och skrattade de åt honom när Andreas vände sig bort. Lektionen var en pina, och omklädningsrummet skulle bli ett helvete.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
”Gustaf!” Det var Andreas som ropade. ”Kan du ställa undan här, jag har bråttom till arbetslagsmötet.” Gustaf nickade, och leendet var genuint av glädje. Han skulle inte behöva byta om med de andra ändå. ”Anton får hjälpa dig”, sade Andreas innan han stängde dörrarna bakom sig.<p style="padding-top: 0px; padding-right: 0px; padding-bottom: 15px; padding-left: 0px; margin: 0px;">De plockade bort näten, tog av sig kläderna och duschade under tystnad. När de skulle klä på sig kunde Gustaf inte hålla sig längre.
”Vad fan håller du på med egentligen?” Anton vände sig förvånat mot honom.
”Vad menar du?” Gustaf tog några steg mot honom, och var nu riktigt arg.
”Varför snackar du skit om mig?” Anton hånflinade åt honom.
”Jävla fjolla, flytta på dig för fan.” Han knuffade till Gustaf, som besvarade knuffen. Gustaf såg knytnäven komma, och hann backa undan. Den slog ett hål i luften, och utan vidare tanke bakom lyfte Gustaf sin högra knytnäve. Han svingade den i vid båge, och träffade Anton över näsan. Anton föll bakåt, och Gustaf såg i ultrarapid hur hans huvud slog till mot kanten på sittbänken innan han landade på golvet. Den vita marmorn färgades röd av blodet som rann ut från Antons krossade skalle, och hans ögon såg frånvarande rätt upp i taket. Gustaf stirrade på honom med öppen mun, tårar började rinna ned för hans kinder.
Jag är ledsen, det var inte meningen, jag lovar!
Annons