(Nämen, se där, en referens till Psychonauts! Jag själv har inte hittat den, ni som har får berätta för mig var den är)

Okej, vi börjar med Alice. Yes, ja, Alice var det. Måste komma ihåg klockan nu när jag skriver det här. VI VILL JU INTE MISSA TÅGET ALICE! ALICE! SNABBA DIG!

ALICE:
MADNESS RETURNS

Is it mad to pray for better hallucinations?

Okej, innan jag skriver något om Alice: Madness Returns så tänkte jag skriva kort om spelets föregångare, American Mcgees Alice. American McGee är en spelutvecklare som inte skäms över att ha sitt namn framför sina spel och har som mål att förvandla välkända sagor till perverterade tv-spel (och ja, hans mamma* döpte faktiskt honom till American). Det tycker jag är fint, American är inte den typen som viker (vad jag vet) för den företags-kultur som dominerar spelbranschen. Han vill verkligen förverkliga sina egna visioner. Så, ja, klart jag var intresserad utav American McGees Alice. Jag tror att det är tack vare Karin Härefelts/MYFAIRYQUEENs entusiasm för spelet som jag faktiskt till sist bestämde mig för att ta mig själv i kragen och spela spelet. Äntligen klev jag in i den lilla läckerbit som kallas för American Mcgees Alice som än idag innehar kultstatus.

Men det Alice jag spela kändes faktiskt... medelmåttigt. Spelet har sina riktigt underbara stunder men samtidigt upplevde jag att kontrollen inte riktigt var den bästa som fanns. Bara det att man måste PRECISIONS-HOPPA exakt på repen som man ska svinga sig här och där i spelet är något av en plåga. Och sen ska man bisarrt nog trycka på Enter för att klättra uppåt? Wat? Men alla Alices brister känner man att man kan ursäkta enbart p.g.a spelets koncept: Wonderland i spelmiljö. Jag vill att ni ska tänka på Mario och Mushroom Kingdom för en stund. Är inte det stället OTROLIGT BISARRT? Pratande svampar, onda sköldpaddor och rör man en blomma så kan man helt plötsligt skjuta eldbollar? Men det bisarra öppnar oändliga möljigheter för ett tv-spel. Wonderland är minst lika bisarrt som Mushroom Kingdom och blir ännu bisarrare eftersom American McGee applicerar en vuxen och mörk syn på det. Super Mario är på lek. American McGees Alice är på blodigt jävla allvar.

Så när jag sätter i Alice: Madness Returns i min xbox360 så hoppas jag att de har fixat de där bitarna som jag inte gilla med det första (jag la av mitt i, planeras att ta upp igen nån gång).

Och mitt allra första intryck utav spelet var...
"BLÄÄÄH! VAFAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DÖRREN!? DEN SER JU HELT... åh, vänta, nu laddade texturerna färdigt...nu ser den bra ut...".

Det är egentligen en liten småsak som jag hänger upp mig på här. Texturerna ser skit ut innan de har laddat färdigt och man lägger egentligen inte märke till det så ofta när äventyret väl sätter igång och när det väl gör det... YES! Kontrollen är perfekt! I första spelet kunde Alice i princip bara springa och hoppa, nu är hon utrustad med så mycket mer. Man kan minska i storlek när man vill genom ett enkelt knapptryck och hoppandet är på Super Mario-nivå. Alice kan nu både "twirla" och sväva i luften. Man kan även göra "dodges" i luften. Det får allt plattformandet kännas mindre stelt. Inte långt från början måste jag göra ett väldigt långt hopp för att nå andra sidan för att kunna fortsätta mitt äventyr. Då var jag tvungen att "twirla", sväva och till sist göra en "dodge" för att klara av det. Sen fortsatte spelet. Att minska sig själv i storlek är också väldigt viktigt. För när man gör det så aktiverar man även "shrink sense" som låter Alice se saker som en för stor Alice inte kunde se innan. Som t.ex. osynliga plattformar man kan hoppa på. Det är väldigt mycket plattformande i Madness Returns och även en hel del pussel och samlande. Sånt som uppskattas i spel enligt mig.

Striderna tycker jag också är perfekta. De är enkla att förstå sig på och alla vapnen man hittar tillåter en hel del taktiker. Alla fienderna har både styrkor och svagheter som man bör sätta sig in i om man vill besegra dem problemfritt. Men där verkar vara en avsaknad av bossar, vilket är synd för första spelet bjöd på en del roliga boss-strider.

Vapnen har den här gången designats i syftet att de alla ska fylla sin funktion snarare än förra spelets "Pick Your Favorite!"-anda. Det är både bra och dåligt. Bra för jag använder faktiskt alla vapnen den här gången. Dåligt för den förra stilen hade en viss charm och vapnen var mer annorlunda.

Men är Alice Madness Returns lika mörkt som sin föregångare?
Svår fråga. jag har inte klarat spelet ännu. Även om texten här som jag har skrivit är skitlång så är det ingen recension. Det är bara mina "intryck hittills".
Och ännu värre, jag spelade aldrig igenom HELA första spelet heller. Jag kan säga såhär iaf: Madness Returns har verkligen sina mörka stunder då det är både brutalt, elakt och blodigt. Det är ingen saga för små barn. Och skräck? Där är ett visst spelmoment i spelet som jag har stött på som verkligen hör hemma i "The World of Survival Horror". Mer tänker jag inte avslöja men när ni Alice-fans väl kommer dit så tror jag att ni kommer fatta vilket moment jag tänkte på. Storyn är väldigt ingående på Alices inre och jag ser väldigt mycket framemot att ta reda på hur det hela slutar.

Det är mina intryck och orkade ni läsa allt detta förtjänar ni en "kauga" och "litta goudis". Men det får ni nog ta och fixa på egen hand för jag har inget! (Ha-Ha-Ha!)

*American McGees mamma sägs ha varit en hippie förut, en sån där som rökte väldigt mycket hasch i sina dar. Om ni nu röker hasch så får ni vara försiktiga så ni inte döper er unge till "Swedish".

Jag tycker att de kunde haft det med i uppföljaren också faktiskt.