June
Tuesday 13 March 2012 photo 1/1
|
2012-03-13
Vila i Frid
I morse vid 7 fick jag ett samtal från farmor. "Marie ligger på intensiven. Hon är döende".
Jag blir orolig såklart, men farmor är ju farmor, så jag tror hon överdriver.
Vid ca 9 så messar jag pappa och frågar om farmor var seriös
Han ringer upp och jag får gå ifrå lektionen.
Marie, min kära faster, slutade inatt att andas och fick åka med ambulans in till sjukhuset där sen hjärtat har stannat på henne ett par gånger och hon ligger i respirator.
Jag blir chockad. Jag gråter. Jag blir kramad. Jag lugnar mig.
På lunchrasten bestämmer jag mig för att gå de där minuterna till sjukhuset och kolla om jag får träffa henne. Jag får säga vad jag heter och att hon är min faster, och blir då tagen till ett litet rum med två soffor och en fotölj, ett litet bord med en skål och ett liiiitet fönster. Jag blir tillsagd att vänta, så jag väntar ett par minuter.
Till slut kommer det in en ung man och en medelålders kvinna, det är doktorn och en sjuksköterska.
Doktorn, Martin, börjar berätta för mig vad som var på gång.
ungefärligt: "När Marie kom in inatt var hon väldigt, väldigt sjuk. Vi misstänkte en lunginflammation utöver influensan och att hon var storrökare.
Infektionen var så stark att den hade spridit sig i blodet så att hon hade en full blodförgiftning. Hjärtat stannade på henne 5 gånger och vi har verkligen gjort allt vi kunnat, men Marie avled för ungefär en timme sedan."
Jag får reda på lite mer information och att han precis har pratat färdigt med pappa, farmor och Maries föredetta man, hennes barns pappa.
Jag får ringa till mamma, och hon ska komma in. Hon erbjöd sig att ta med pappa in, men han var väldigt sjuk och skulle till doktorn.
Jag hade hunnit vara där lite mer än en timme ungefär när mamma kom.
Mamma får reda på hur illa det var, och att Marie fick syrgas.
Vi vanliga människor andas ca 20%.
Marie behövde 100 för att orka.
Vi gör oss i ordning för att få "träffa" henne.
Vi får veta att hon ser lite konstig ut i huden, eftersom hon fick så mycket syrgas.
Vi får gå in i rummet bredvid.
Marie ligger på en säng i mitten av rummet, de har lagt ett vitt lakan ända upp till hakan på henne. Ena handen är utanför.
Hon är gul i hyn. Ju längre ner mot sängen man kommer ju mer lila blir hon.
Läpparna är nästan svarta.
Munnen är stängd, ögonen är stängda, men det ser ut som att hon ler.
Hon ser fridfull ut.
Som att hon äntligen fått lugn, att hon är glad att jag är där.
Jag går fram till hennes sida, tar tag i hennes hand.
Huden är slät, hon är kall.
Huden är så väldigt mjuk, men hon är stel. lederna kan inte böja sig.
Jag känner hennes hand ett tag, sen säger mamma åt mig att sätta mig ner på en av stolarna där.
Jag sätter mig ner, och vi pratar, jag och mamma.
Pratar om hur det känns, vad som kommer hända, hur overkligt det känns.
Vi sitter där inne nånstans mellan en halv och en hel timme.
Jag reser mig, känner henne i ansiktet.
Hon är så mjuk, men så kall.
Man känner inte något liv.
Bara död.
------------------------------------
Det känns så hemskt. Så overkligt. Det har inte hänt. Det kan inte ha hänt. Marie sitter i hos pappa i köket och röker. Det gör hon alltid. Hon kan inte vara död. Det finns inte.
Marie stöttade mig mycket, när det var som värst hemma hos pappa när hon hade flyttat dit.
När jag hade fått ta alla klagomål, få veta att jag inte duger om jag inte är bäst, att jag är alldeles för tjock och att jag måste gå ner i vikt för ingen kan ju tycka det är snyggt.
Då kom hon in på mitt run och tröstade mig. Sa att jag var bra. Att jag var fin som jag var.
Det betydde så grymt mycket.
---------------------------------
AVLIDEN
Det är ett så hemskt ord.
Jag hatar det.
det låter somm att man har har slutat lida, men att man alltid har gjort det. Alltid har lidit, men nu är du död, så du slipper lida. Du är avliden.
Man kan säga död.
DÖD.
Det är ju det man är.
Död.
Det är nästan respektlöst att säga något annat.
döddöddöd
Död.
Hur ska Lisa och Emma klara det här? Hennes barn?
Att bara få veta att deras mamma har dött, när de inte ens visste att hon var så sjuk.
De träffade ju henne förra veckan. Då mådde hon ju nästan bra?
Det är skönt att skriva såhär. Det är en bra sorts..bearbetning av vad som hänt.
Ni som bor nära mig, krama det behöver jag.
Det här blir jobbigt.
Fan.
Vila i Frid Marie Osmén.
Älskad faster, mor, syster och dotter.
Jag älskar dig.
Jag blir orolig såklart, men farmor är ju farmor, så jag tror hon överdriver.
Vid ca 9 så messar jag pappa och frågar om farmor var seriös
Han ringer upp och jag får gå ifrå lektionen.
Marie, min kära faster, slutade inatt att andas och fick åka med ambulans in till sjukhuset där sen hjärtat har stannat på henne ett par gånger och hon ligger i respirator.
Jag blir chockad. Jag gråter. Jag blir kramad. Jag lugnar mig.
På lunchrasten bestämmer jag mig för att gå de där minuterna till sjukhuset och kolla om jag får träffa henne. Jag får säga vad jag heter och att hon är min faster, och blir då tagen till ett litet rum med två soffor och en fotölj, ett litet bord med en skål och ett liiiitet fönster. Jag blir tillsagd att vänta, så jag väntar ett par minuter.
Till slut kommer det in en ung man och en medelålders kvinna, det är doktorn och en sjuksköterska.
Doktorn, Martin, börjar berätta för mig vad som var på gång.
ungefärligt: "När Marie kom in inatt var hon väldigt, väldigt sjuk. Vi misstänkte en lunginflammation utöver influensan och att hon var storrökare.
Infektionen var så stark att den hade spridit sig i blodet så att hon hade en full blodförgiftning. Hjärtat stannade på henne 5 gånger och vi har verkligen gjort allt vi kunnat, men Marie avled för ungefär en timme sedan."
Jag får reda på lite mer information och att han precis har pratat färdigt med pappa, farmor och Maries föredetta man, hennes barns pappa.
Jag får ringa till mamma, och hon ska komma in. Hon erbjöd sig att ta med pappa in, men han var väldigt sjuk och skulle till doktorn.
Marie ligger på en säng i mitten av rummet, de har lagt ett vitt lakan ända upp till hakan på henne. Ena handen är utanför.
Hon är gul i hyn. Ju längre ner mot sängen man kommer ju mer lila blir hon.
Jag går fram till hennes sida, tar tag i hennes hand.
Huden är slät, hon är kall.
Jag sätter mig ner, och vi pratar, jag och mamma.
Pratar om hur det känns, vad som kommer hända, hur overkligt det känns.
Det känns så hemskt. Så overkligt. Det har inte hänt. Det kan inte ha hänt. Marie sitter i hos pappa i köket och röker. Det gör hon alltid. Hon kan inte vara död. Det finns inte.
Ni som bor nära mig, krama det behöver jag.
Det här blir jobbigt.
Älskad faster, mor, syster och dotter.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sun 18 Mar 2012 11:35
men gud....det gjorde ont att läsa detta..och jag känner igen situationen då jag har varit med om helvetet två gånger..det är obeskrivligt..jag önskar att jag kunde ge dig en kram nu. Vila i frid..
Snugg
Sat 17 Mar 2012 07:35
Du skriver så fint. <3 Beklagar verkligen... Man kan verkligen känna sorgen i det du skriver. <3<3
Pixiu
Fri 16 Mar 2012 01:16
Väldigt fin text, men såklart väldigt sorglig. Det är svårt att uttrycka sig tycker jag.. Framförallt i sådana här situationer, men jag beklagar verkligen, hur klichéigt och formellt det än låter. Jag vill krama dig. Jag skickar massor av tankar, styrkekramar och positiv energi. Ta hand om dig, och massa tankar till dig och din familj. Kram <3
LA-chA-TA
Wed 14 Mar 2012 23:47
Du har skrivit en vacker text som fick en att tänka. Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag beklagar sorgen och sänder många kramar till dig. Det är i hjärtat man ska bära med sig minnena av den saknade <3
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/owlunicorn/503052928/
Visa toppen
Show footer