November
Monday 31 October 2011 photo 2/4
|
Del 2
Deras kalla händer var överallt. Dom tog prover och mina kläder. Jag var rädd. Klädde på mig fängelse kläder och skickade in mig i ett rum. På en soffa satt mina enda vänner i hela världen. Francis och Louis. Det hade gått så fort och helt plötsligt stod allt stilla. Det var nästan så att jag kände mig yr. Vi hade lämnat vår ö för en dag sedan. Vi hittade till den här anläggningen av en slump och vi hade knappt fått veta vad som händer.
- Vad gör vi här? sa jag. Det var det ända vettiga jag kom på att säga.
- Jag vet inte, Zoey, men jag känner mig inte direkt så välkommen, sa Louis
Jag flyttade blicken till Francis. Han hade lagt armarna i kors och han tittade ner golvet med en sur min.
- Hey, mc-killen. Varför så nere?
Han mumlade nånting som jag inte hörde.
- Va? Jag hör dig inte, sa jag med en retsam ton
- DOM TOG MIN VÄST! Nöjd nu Zoey?
En dörr öppnades och avbröt oss. En man i labbrock kom in i rummet. Han hade med sig ett anteckningsblock och hade en penna i sin högra hand.
- Hmm… Vi börjar med dig., sa han och pekade på mig. Följ med mig här.
Jag gjorde som han sa. Jag kastade en snabb blick bakåt för att få en sista glimt av det ända jag kunde kalla familj.
Rummet var mörkt. Den ända lampan som var tänd hängde över ett bord mitt i rummet med en stol på varsin sida om bordet. Dom tänkte förhöra mig.
- Varsågod och sitt, sa mannen och ännu en gång lydde jag årder. Det fanns ingen anledning att slåss om små saker.
- Jag är doktor Farner, fortsatte han. Men du kan kalla mig Paul. Vad är ditt namn?
Hur gammal trodde han att jag var? Han behandlade mig som om jag vore tolv!
- Jag heter Zoey, sa jag med en naturlig ton.
- Okej, Zoey, sa Paul och antecknade i sitt block. Vet du varför du är här?
- Nej, svarade jag.
- Vart kommer du ifrån?
- Philadelphia
- Hur mötte du infektionen?
Jag visste att han skulle fråga men ändå kom det som ett slag i magen. Jag hade inte tänkte på den dagen sen vi flydde från Millhaven. Mot min vilja berättade jag för Paul Farner.
- Mamma och pappa var skilda. Vi satt och diskuterade vem jag skulle bo hos över helgen. Vi pratade om college och om hur mycket mina föräldrar hatade varandra. Helt plötsligt kom det in en man i vår matsal. Det rann blod från hans mun, över skägget, som tillslut droppade ner på hans t-shirt. Han attackerade mamma. Pappa han skjuta honom men det var för sent. Hon föll ner på golvet. Jag han knappt ringa 911 innan hon attackerade pappa. Hon slog honom. Hårt. Jag bad henne sluta. Mamma tänkte attackera mig när pappa sköt henne. Jag har alltid älskat zombie filmer och jag kommer ihåg hur pappa ock jag alltid brukade skratta åt scenen när dom var tvungna att skjuta en av sina egna för att inte dö själva. Vem hade trott att den scenen skulle bli ett av mina minnen?
Jag kände sorgen i magen när jag kom ihåg scenen från dagen mitt liv förändrades. Minnet som åt mig inifrån. Det kommer alltid finnas med mig. Jag kan inte springa. Kan inte gömma mig. Det är en del av mig nu.
Doktor Farner räckte mig en näsduks ask.
- Det är okej att gråta, sa han. Det här är svårt för många. Du är här för att här är alla överlevare i säkert förvar tills USA är sanerat. Då kommer ni släppas och vi kan gå tillbaka till våra vanliga liv. Som om det här aldrig hänt.
- Det kommer inte att bli som vanligt igen! Familjer har dödats. Människor har sett sina vänner äta varandra. Minnena finns alltid kvar och liv har förlorats! Hur kan du sitta och säga något så hemskt?
Jag var rasande. Jag hade förlorat så många till apokalypsen. Mamma, pappa, Bill, Ellis. Mina vänner, närstående. Dom skulle inte komma tillbaka. Det skulle inte bli som vanligt.
- Jag förstår att du blir upprörd, men man måste göra det bästa av situationen och bara låtsas att det aldrig hänt.
Känslorna tog över och jag kastade mig upp ur stolen.
- Vad tänker ni med?! LÅTSAS! Ni är sjuka människor! Det är på grund av CEDA som så många har dött. Om ni hade gjort ert jobb från början så hade det inte blivit så här alls!
Paul såg rädd ut och han tog upp något som såg ut som en telefon.
- Jag behöver förstärkning i förhörsrum 207. Nu!
Efter mindre än en minut av skrik och skällsord kom två biffiga vakter. Dom tog tag i mig och tog med mig ut genom en dörr på andra sidan av rummet. Vi gick igenom en grå korridor med många dörrar. Vakterna svängde till vänster och in genom en dörr.
- Här får du sitta tills dina vänner är klara, sa en av dom.
Och sen då…?
Annons
Anonymous
Thu 3 Nov 2011 21:00
Vacket c':
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/pchic/498013485/
Visa toppen
Show footer