August
Saturday 20 June 2009 photo 2/2
|
Inledningen
Det var fortfarande 14 år kvar till 1900-talet då den första grundstenen till det som skulle bli Arsenal Football Club lades. Året var 1886 och en grupp arbetare på the Royal Arsenal, en fabrik där man framställde ammunition och annan krigsmateriel, bestämde sig för att börja spela fotboll tillsammans. Laget döptes till Dial Square FC och den första matchen spelades 11 december 1886 mot East Wanderers, en match som Dial Square vann enkelt med 6-0. På juldagen samma år hölls ett möte, där man beslöt att satsa på klubben med matchställ och arena och allt vad det innebär. Man bytte också namn till Royal Arsenal. Två av spelarna hade tidigare spelat i Nottingham Forest och frågade klubbens ledning om den var villig att sponsra Royal Arsenal. Forest skänkte då ett matchställ och en boll till fabriksarbetarna, och detta är skälet till att Arsenal spelar i röda tröjor.
Till en början tvingades Royal Arsenal spela sina matcher i parker och på andra offentliga platser. Detta var ett problem då gräsmattorna snabbt blev obrukbara och under klubbens första säsong tvingades man flytta runt till olika ställen. Säsongen 1888-89 vann klubben sina två första turneringar, och ganska snart ville man gå med i ligan som en professionell klubb. Detta motsatte sig dock Londons Fotbollsförbund och under en tid tvingades Royal Arsenal endast spela mot lag som inte var från London. Arsenals envishet lönade sig dock och man fick gå med i ligan, och nu var det dags för ett namnbyte igen, denna gång blev det Woolwich Arsenal FC. 1914 tog man bort Woolwich och behöll enbart Arsenal FC.
Klubben flackade runt bland en mängd olika hemmaarenor under en tjugoårsperiod, men till slut hittade man en lämplig arena i stadsdelen Highbury i norra London. Hit flyttade man, men första säsongen på THOF slutade med nedflyttning, året var 1913 och detta är också enda gången Arsenal har åkt ur en serie.
Kontroversiell uppflyttning
Arsenals uppflyttning 1919 var kontroversiell. Tre lag skulle flyttas upp från div I, och Arsenal som bara hade slutat femma lyckades på något märkligt sätt övertyga ledningen för ligan att det behövdes fler lag från London i högstadivisionen. Detta väckte stora protester, främst från Barnsley och Wolverhampton som kom trea och fyra, men även från Sp*rs som det året åkte ur förstadivisionen. Sedan den här uppflyttningen har Arsenal spelat i First Division och sedermera Premier League, och det finns ingen klubb i England som är ens i närheten av att matcha den sviten av säsonger i rad i högsta divisionen. Närmast är Everton som har varit med i toppen sedan 1954.
Chapman-eran
1925 inleddes klubbens första framgångsrika era. Det var då Herbert Chapman kom till Arsenal och hans revolutionerande nya spelsystem förde Gunners till fem ligatitlar och två FA-cupvinster under 30-talet. Chapman var en innovatör och låg bakom många nymodigheter, bland annat så var Arsenal det första lag som satte nummer på tröjorna under hans ledning. Han ligger även bakom Arsenals karaktäristiska tröjdesign. Han såg en tennisspelare värma upp iklädd vit t-shirt och en röd slipover och beslöt att beställa tröjor med sådant utseende till Arsenal. Arsenals mest framgångsrike manager dog 1934.
Den efterföljande managern George Allison nådde inga större framgångar med Arsenal, men under den perioden - med England som en av huvudparterna i andra världskriget - kom naturligtvis fotbollen inte i första hand i London.
Efterkrigstiden
Tom Whittaker tog över efter Allison 1947 och under hans ledning inleddes en ny era av segrar, och man vann ligan två gånger och FA-cupen en gång före 1955. Därefter följde en period på nästan 20 år då Arsenal inte vann någonting, och att den bittre rivalen Sp*rs vann sin sista (antagligen) ligatitel 1961 gjorde väl inte Arsenalsupportrarna lättare om hjärtat. Det var dock nu som fotbollen i England började nå sin nuvarande popularitet, i och med att arbetarklassen började närvara vid matcherna och detta förbättrade atmosfären på arenorna.
Den första dubbeln
Det var inte förrän Bertie Mee kom till klubben 1966 som Arsenalfansen började hoppas på framgång igen. Spelare som Bob Wilson, Frank McLintock, George Graham, Ray Kennedy, John Radford och Charlie George hjälpte 1970 klubben att bärga sin första titel sedan -53 då man i finalen av Mässcupen (idag känd som UEFA-cupen) slog Anderlecht med sammanlagt 4-3. Efter att i bortamatchen i Belgien förlorat med 1-3 lyckades man vinna returen hemma med 3-0.
Den därpå följande säsongen är en klassisk säsong. Äntligen fick man vinna ligan igen och det hela toppades med seger i FA-cupfinalen över Liverpool med 2-1. Charlie Georges klassiska 2-1 mål i förlängningen är en fröjd att se. I och med segern blev Arsenal den fjärde klubben att vinna en liga- och FA-cupdubbel.
Den irländska eran
Trots det fina laget Arsenal hade lyckades man inte upprepa framgångsreceptet och nästa framgång kom inte förrän åtta år senare när Arsenal, då dominerat av irländare som David O'Leary, Pat Jennings, Pat Rice och Liam Brady, slog Manchester United i en rafflande FA-cupfinal i vilken Arsenal ledde med 2-0 i halvtid och höll undan fram till 85:e minuten, då United först reducerade och minuten senare kvitterade. Arsenalspelarna blev chockade men lyckades ändå på något mirakulöst sätt i en sista desperat ansträngning göra segermålet, målskytt var Alan Sunderland.
George Graham
I mitten av 80-talet inleddes en ny framgångsrik period för Arsenal i samband med att man anlitade gamle dubbelvinnaren George Graham som manager. Han gjorde sig känd för sin stenhårda disciplin - på planen - och under den här perioden blev Arsenal tändigt anklagat för att spela tråkig fotboll, "Boring, boring Arsenal" blev ett begrepp som klubbens belackare gärna hasplade ur sig. George Graham tog Arsenal till en ny ligatitel 1989, där Arsenal lyckades vinna den sista och avgörande matchen mot Liverpool. Alla kommer ihåg förutsättningarna: Arsenal var tvunget att vinna med två mål mot Merseygänget för att ta hem ligan, och detta på mardrömsarenan Anfield. Alla som har sett "Fever Pitch" vet hur det gick. I matchens döende minut lyckades Michael Thomas göra sitt klassiska 2-0 mål och Arsenal tog hem titeln. Liverpool var dock storsint nog att skicka över den champagne man hade haft på kylning inför sin planerade segerfest till Arsenals omklädningsrum.
Efter ligasegern började Arsenals klassiska "famous five"-formation formas. Den bestod av vänsterbacken Nigel Winterburn, mittbacken och lagkaptenen Tony Adams, den typiske engelske mittbacken Steve Bould och högerbacken Lee Dixon. I målet återfanns snart David Seaman. Denna lagdel lade grunden till ligasegern 1991 då man bara släppte in 18 mål. Detta trots att Tony Adams avtjänade ett fängelsestraff för rattfylla under året och klubben skakades av flera andra skandaler. Under året var klubbens första svenske spelare Anders Limpar tongivande.
1993 gav Grahams defensiva spel ytterligare två priser till Arsenals priskabinett. Man lyckades vinna både FA- och ligacupen efter att märkligt nog ha slagit Sheffield Wednesday bägge finalerna. Efter segern i FA-cupen lyckades Tony Adams under firandet på innerplanen tappa matchhjälten Steve Morrow, så illa att denne bröt nyckelbenet och aldrig riktigt kom tillbaka till toppfotbollen på allvar. Året efter myntades den klassiska frasen "One nil to the Arsenal!" en gång för alla. Det var i cupvinnarcupfinalen i Köpenhamn mot Parma där italienarna var favoriter, men Alan Smith gjorde 1-0 i första halvlek och sedan stod "famous five" emot anfallsvåg efter anfallsvåg. Arsenal klarade av att hålla nollan och vann för andra gången en europeisk cup. På läktaren sjöng Arsenalfansen "One nil to the Arsenal" till tonerna av Pet Shop Boys gamla diskodänga "Go west".
Detta var George Grahams sista titel med Arsenal och 1995 fick han sparken efter att i samband med Anders Limpars och John Jensens övergångar tagit emot mutor. Graham ersattes av Bruce Rioch, vars största bedrift i Arsenal var att han tog Dennis Bergkamp till klubben.
Arsene Wengers första dubbel
En bit in av säsongen 1996-97 anställdes Arsene Wenger, som då var okänd för den stora allmänheten, som manager. Till en början var fansen tveksamma till Arsenals förste utländska boss, men då klubbens andra dubbel bärgades under hans första hela säsong tvivlade ingen längre på hans kapacitet. 1997-98 är en klassisk säsong då främst Arsenals europeiska spelare utmärkte sig. Patrick Vieira, Emmanuel Petit, Nicolas Anelka, Marc Overmars, Dennis Bergkamp och Alex Manninger hade alla stor roll i framgången. 1998 tog Ian Wright, en av Arsenals största spelare genom tiderna, farväl av klubben och detta efter att under sin sista säsong ha slagit Cliff Bastins gamla målrekord i Gunners. Inte nog med det, Wrighty satte några till och slutade på rekordnoteringen på 185 mål i Arsenal.
Den andra dubbeln
Inte förrän säsongen 2001-2002 lyckades Arsenal vinna någonting igen. Detta efter fem andraplatser på tre år och Arsene Wenger fick emotta mycket kritik. Säsongen inleddes emellertid ganska dåligt, men efter ett tag - mycket tack vare den superkontroversiella värvningen av Sol Campbell från Sp*rs - blev försvarsspelet bättre och därmed även anfallsspelet. Bäst i Arsenal under året var, förutom Sol, Robert Pires, Thierry Henry, Patrick Vieira, Dennis Bergkamp och hallänningen Freddie Ljungberg.
Freddies mål i FA-cupfinalen mot Chelsea kommer med all säkerhet bli lika klassiskt som Charlie Georges i finalen 1971. Bedriften att inte förlora på bortaplan och att göra mål i varje match är något som man kommer att minnas från 2001-2002. I och med segern borta mot Manchester United säkrades dubbeln och Arsene Wenger tog samtidigt plats som en av klubben stora managers. Spelare som Ray Parlour, Martin Keown, Gilles Grimandi, Tony Adams, Paddy Vieira och Lee Dixon fick alla vara med om att vinna sin andra dubbel.
Efter säsongen tog också Arsenals störste spelare genom tiderna farväl av klubben. Tony Adams beslöt att lägga skorna på hyllan efter att ha spelat i Arsenal nästan 20 år, och varit klubbens kapten i nästan 15. Säsongen efter var förväntningarna skyhöga på Arsenal, men The Gunners slarvade bort ligatiteln på grund av några tunga matcher på våren och Man United blev mästare. Arsenal fick nöja sig med segern i FA-cupen för andra året i rad då Southampton besegrades med 1-0 på Millennium Stadium.
Den obesegrade säsongen
Säsongen 2003-04 genomförde Arsenal den bragd Arsene Wenger talat om något år tidigare. Laget gick genom ligasäsongen, 38 matcher, obesegrat och i vissa matcher bjöds åskådaren på fotboll så vacker och effektiv att inte ens den mest bittra Sp*rssupporter kan snacka bort den.
En av säsongens viktigaste matcher spelades mot Man United på Old Trafford i september. Efter en berömd straffmiss på övertid, levde bland andra Martin Keown om på innerplan och visade tydligt vad han tyckte om den stackars straffmissande holländaren Ruud van Nistelrooy.
Tunga segrar mot Chelsea och Liverpool på vårkanten visade var Wenger och hans spelare ställt in siktet, och efter att resultaten gått Arsenals väg fick man chansen att ännu en gång säkra guldet på White Hart Lane. Matchen slutade 2-2 efter en sen Sp*rskvittering, men det oavgjorde resultatet spelade ingen roll – Arsenal hade gjort det igen.
Säsongen skulle kunna sammanfattas med två ord: Thierry Henry. En så bra säsong som fransmannen gjorde under 03-04 kan inte många spelare ha gjort i Arsenal. 38 mål och ett helt koppel individuella priser blev Titis facit under året.
Under inledningen av säsongen 2004-05 var Arsenal precis lika bra som före sommaren, och den förlustfria sviten förlängdes ytterligare. I den fantastiska 5-3-matchen mot Middlesbrough tangerades Nottingham Forests rekord på 42 förlustfria matcher, för att sedan slås några dagar senare hemma mot Blackburn. Sviten stod sig fram till matchen mot Man United på Old Trafford, där en filmning och en usel domare stoppade Arsenal. Den förlustfria sviten stannade på 49 matcher - ett mycket svårslaget rekord. Efter förlusten mot Man United återhämtade sig inte Arsenalspelarna och alltför många onödig poäng tappades mot bottenlag för att The Gunners skulle kunna utmana Chelsea på allvar om titeln.
I FA-cupen nådde Arsenal säsongens stora framgång då laget vann straffdramat på Millennium Stadium i Cardiff. I finalen, i vilken Man United var det bättre laget, mäktade Arsenal bara med ett skott på mål under 120 minuters spel. Men vad gjorde det när Lauren, Ljungberg, van Persie och Cole var hur säkra som helst från elva meter, samtidigt som Paul Scholes dåliga straff räddades av Jens Lehmann. Patrick Vieira fick chansen att avgöra och med en välplacerad straff till vänster om Roy Carroll säkrade Arsenalkaptenen segern och fick lyfta den klassiska pokalen. Allt medan Rio Ferdinand och Christiano Ronaldo grät bittra tårar.
Straffmålet var också det sista Patrick Vieira gjorde i Arsenaltröjan då han senare under sommaren såldes till Juventus efter nio framgångsrika år i London. Det blev en mycket värdig avslutning för legendaren Paddy.
Highbury byts mot Emirates
Efter 93 år på Highbury var det dags att saga adjö. Men den i vinrött klädda avslutningssäsongen blev inte vad vi hade hoppats på. I ligaspelet kunde endast en stark avslutning rädda fjärdeplatsen, och avslutningsrundan när Arsenal slog Wigan på ett kokande Highbury samtidigt som konkurrenten om den sista CL-platsen, Sp*rs, blev magsjukt och förlorade mot West Ham är en klassiker.
I övrigt var det här säsongen då Arsenal äntligen visade att man är ett lag att räkna med i Champions League. En fantastisk vår där centrallinjen Lehmann, Toure, Fabregas och Henry tog oss förbi Real Madrid, Juventus och Villarreal för en plats i finalen på Stade de France i Paris. Där väntade Barcelona som dock blev för svårt då Arsenal fick Lehmann utvisad i ett tidigt skede och den katalanska klubben vann med 2-1.
Thierry Henry utsågs till lagkapten före säsongen, och tackade för förtroendet genom att passera Ian Wright i Arsenals totala skytteliga.
Till säsongen 2006-07 stod så skrytbygget Emirates Stadium färdigt. Invigningsmatchen blev Dennis Bergkamps avskeds-match mot Ajax där Arsenal vann med 2-1 efter mål av Henry och Kanu (!).
Det tog tid för ett mycket ungt Arsenallag att hitta ångan på den nya arenan och den svaga hemmaformen var en anledning till att Arsenal var tidigt avhängt i ligan. Den här gången var dock fjärdeplatsen inte fjärdeplatsen i någon större fara när säsongen avslutades. Succén i Champions League kunde inte uppföljas, och det blev även ett tidigt uttåg ur FA-cupen.
I ligacupen nådde dock Arsenal final för första gången sedan 1993. Arsenals juniorer hade charmat alla på vägen mot finalen och bland annat slagit ut Liverpool och Sp*rs. På Millennium Stadium väntade Chelsea och ungdomarna spelade stundtals ut världstjärnorna i The Blues och ledde med 1-0. Men Drogba vände på steken och Chelsea vann med 2-1. Den första säsongen på The Grove blev också Thierry Henrys sista i klubben. Han tackade för sig som en av klubbens största spelare genom tiderna och 226 mål.
Det blev ingen trofé under den efterföljande säsongen heller. William Gallas utsågs till lagkapten efter landsmännen Vieira och Henry.
Arsenal förbättrade ligaplaceringen ett snäpp gentemot säsongen före och slutade trea, efter att inte ha förlorat en enda match på hemmaplan. I Champions League föll man i en tokspännande kvartsfinal mot Liverpool där en sen straff avgjorde. Under säsongen konkurrerade också Manuel Almunia ut Jens Lehmann mellan stolparna vilket ledde till att tysken lämnade klubben.
Till en början tvingades Royal Arsenal spela sina matcher i parker och på andra offentliga platser. Detta var ett problem då gräsmattorna snabbt blev obrukbara och under klubbens första säsong tvingades man flytta runt till olika ställen. Säsongen 1888-89 vann klubben sina två första turneringar, och ganska snart ville man gå med i ligan som en professionell klubb. Detta motsatte sig dock Londons Fotbollsförbund och under en tid tvingades Royal Arsenal endast spela mot lag som inte var från London. Arsenals envishet lönade sig dock och man fick gå med i ligan, och nu var det dags för ett namnbyte igen, denna gång blev det Woolwich Arsenal FC. 1914 tog man bort Woolwich och behöll enbart Arsenal FC.
Klubben flackade runt bland en mängd olika hemmaarenor under en tjugoårsperiod, men till slut hittade man en lämplig arena i stadsdelen Highbury i norra London. Hit flyttade man, men första säsongen på THOF slutade med nedflyttning, året var 1913 och detta är också enda gången Arsenal har åkt ur en serie.
Den efterföljande managern George Allison nådde inga större framgångar med Arsenal, men under den perioden - med England som en av huvudparterna i andra världskriget - kom naturligtvis fotbollen inte i första hand i London.
Den därpå följande säsongen är en klassisk säsong. Äntligen fick man vinna ligan igen och det hela toppades med seger i FA-cupfinalen över Liverpool med 2-1. Charlie Georges klassiska 2-1 mål i förlängningen är en fröjd att se. I och med segern blev Arsenal den fjärde klubben att vinna en liga- och FA-cupdubbel.
Efter ligasegern började Arsenals klassiska "famous five"-formation formas. Den bestod av vänsterbacken Nigel Winterburn, mittbacken och lagkaptenen Tony Adams, den typiske engelske mittbacken Steve Bould och högerbacken Lee Dixon. I målet återfanns snart David Seaman. Denna lagdel lade grunden till ligasegern 1991 då man bara släppte in 18 mål. Detta trots att Tony Adams avtjänade ett fängelsestraff för rattfylla under året och klubben skakades av flera andra skandaler. Under året var klubbens första svenske spelare Anders Limpar tongivande.
1993 gav Grahams defensiva spel ytterligare två priser till Arsenals priskabinett. Man lyckades vinna både FA- och ligacupen efter att märkligt nog ha slagit Sheffield Wednesday bägge finalerna. Efter segern i FA-cupen lyckades Tony Adams under firandet på innerplanen tappa matchhjälten Steve Morrow, så illa att denne bröt nyckelbenet och aldrig riktigt kom tillbaka till toppfotbollen på allvar. Året efter myntades den klassiska frasen "One nil to the Arsenal!" en gång för alla. Det var i cupvinnarcupfinalen i Köpenhamn mot Parma där italienarna var favoriter, men Alan Smith gjorde 1-0 i första halvlek och sedan stod "famous five" emot anfallsvåg efter anfallsvåg. Arsenal klarade av att hålla nollan och vann för andra gången en europeisk cup. På läktaren sjöng Arsenalfansen "One nil to the Arsenal" till tonerna av Pet Shop Boys gamla diskodänga "Go west".
Detta var George Grahams sista titel med Arsenal och 1995 fick han sparken efter att i samband med Anders Limpars och John Jensens övergångar tagit emot mutor. Graham ersattes av Bruce Rioch, vars största bedrift i Arsenal var att han tog Dennis Bergkamp till klubben.
Freddies mål i FA-cupfinalen mot Chelsea kommer med all säkerhet bli lika klassiskt som Charlie Georges i finalen 1971. Bedriften att inte förlora på bortaplan och att göra mål i varje match är något som man kommer att minnas från 2001-2002. I och med segern borta mot Manchester United säkrades dubbeln och Arsene Wenger tog samtidigt plats som en av klubben stora managers. Spelare som Ray Parlour, Martin Keown, Gilles Grimandi, Tony Adams, Paddy Vieira och Lee Dixon fick alla vara med om att vinna sin andra dubbel.
Efter säsongen tog också Arsenals störste spelare genom tiderna farväl av klubben. Tony Adams beslöt att lägga skorna på hyllan efter att ha spelat i Arsenal nästan 20 år, och varit klubbens kapten i nästan 15. Säsongen efter var förväntningarna skyhöga på Arsenal, men The Gunners slarvade bort ligatiteln på grund av några tunga matcher på våren och Man United blev mästare. Arsenal fick nöja sig med segern i FA-cupen för andra året i rad då Southampton besegrades med 1-0 på Millennium Stadium.
En av säsongens viktigaste matcher spelades mot Man United på Old Trafford i september. Efter en berömd straffmiss på övertid, levde bland andra Martin Keown om på innerplan och visade tydligt vad han tyckte om den stackars straffmissande holländaren Ruud van Nistelrooy.
Tunga segrar mot Chelsea och Liverpool på vårkanten visade var Wenger och hans spelare ställt in siktet, och efter att resultaten gått Arsenals väg fick man chansen att ännu en gång säkra guldet på White Hart Lane. Matchen slutade 2-2 efter en sen Sp*rskvittering, men det oavgjorde resultatet spelade ingen roll – Arsenal hade gjort det igen.
Säsongen skulle kunna sammanfattas med två ord: Thierry Henry. En så bra säsong som fransmannen gjorde under 03-04 kan inte många spelare ha gjort i Arsenal. 38 mål och ett helt koppel individuella priser blev Titis facit under året.
Under inledningen av säsongen 2004-05 var Arsenal precis lika bra som före sommaren, och den förlustfria sviten förlängdes ytterligare. I den fantastiska 5-3-matchen mot Middlesbrough tangerades Nottingham Forests rekord på 42 förlustfria matcher, för att sedan slås några dagar senare hemma mot Blackburn. Sviten stod sig fram till matchen mot Man United på Old Trafford, där en filmning och en usel domare stoppade Arsenal. Den förlustfria sviten stannade på 49 matcher - ett mycket svårslaget rekord. Efter förlusten mot Man United återhämtade sig inte Arsenalspelarna och alltför många onödig poäng tappades mot bottenlag för att The Gunners skulle kunna utmana Chelsea på allvar om titeln.
I FA-cupen nådde Arsenal säsongens stora framgång då laget vann straffdramat på Millennium Stadium i Cardiff. I finalen, i vilken Man United var det bättre laget, mäktade Arsenal bara med ett skott på mål under 120 minuters spel. Men vad gjorde det när Lauren, Ljungberg, van Persie och Cole var hur säkra som helst från elva meter, samtidigt som Paul Scholes dåliga straff räddades av Jens Lehmann. Patrick Vieira fick chansen att avgöra och med en välplacerad straff till vänster om Roy Carroll säkrade Arsenalkaptenen segern och fick lyfta den klassiska pokalen. Allt medan Rio Ferdinand och Christiano Ronaldo grät bittra tårar.
Straffmålet var också det sista Patrick Vieira gjorde i Arsenaltröjan då han senare under sommaren såldes till Juventus efter nio framgångsrika år i London. Det blev en mycket värdig avslutning för legendaren Paddy.
I övrigt var det här säsongen då Arsenal äntligen visade att man är ett lag att räkna med i Champions League. En fantastisk vår där centrallinjen Lehmann, Toure, Fabregas och Henry tog oss förbi Real Madrid, Juventus och Villarreal för en plats i finalen på Stade de France i Paris. Där väntade Barcelona som dock blev för svårt då Arsenal fick Lehmann utvisad i ett tidigt skede och den katalanska klubben vann med 2-1.
Thierry Henry utsågs till lagkapten före säsongen, och tackade för förtroendet genom att passera Ian Wright i Arsenals totala skytteliga.
Till säsongen 2006-07 stod så skrytbygget Emirates Stadium färdigt. Invigningsmatchen blev Dennis Bergkamps avskeds-match mot Ajax där Arsenal vann med 2-1 efter mål av Henry och Kanu (!).
Det tog tid för ett mycket ungt Arsenallag att hitta ångan på den nya arenan och den svaga hemmaformen var en anledning till att Arsenal var tidigt avhängt i ligan. Den här gången var dock fjärdeplatsen inte fjärdeplatsen i någon större fara när säsongen avslutades. Succén i Champions League kunde inte uppföljas, och det blev även ett tidigt uttåg ur FA-cupen.
I ligacupen nådde dock Arsenal final för första gången sedan 1993. Arsenals juniorer hade charmat alla på vägen mot finalen och bland annat slagit ut Liverpool och Sp*rs. På Millennium Stadium väntade Chelsea och ungdomarna spelade stundtals ut världstjärnorna i The Blues och ledde med 1-0. Men Drogba vände på steken och Chelsea vann med 2-1. Den första säsongen på The Grove blev också Thierry Henrys sista i klubben. Han tackade för sig som en av klubbens största spelare genom tiderna och 226 mål.
Visa toppen
Show footer