Tuesday 12 May 2015 photo 1/1
|
Cosplay-time :D
En månad senare och allt är fortfarande prima ballerina!
Jag har nu två jobb som personlig assistent och ett tredje jobb som övervakare vid umgängesträffar på ingång. Jag missar alla konvent jag vill gå på i sommar, men för första gången i mitt liv så kommer jag att ha råd att bygga så många cosplays jag känner för. WORTH IT!
Jag tränar räddning med min hund ca 10 timmar i veckan och vi gör SÅ stora framsteg. Jag har svårt att knyta an med de andra i gruppen, eftersom de är så mycket äldre än mig. Ibland känner jag mig awkward och tråkig. Mina intressen brukar ofta kännas speciella och lite halvt nörd-coola när jag berättar om dem, men med dem känner jag mig väldigt barnslig bland alla dessa vuxna, mogna individer och det enda vi har gemensamt är hundarna. Men det är ändå förtvivlat roligt. Jag känner fortfarande att det är lite skit samma om vi klarar 1:a delprovet i september och går vidare eller om vi failar och måste sluta träna. Det är ett stort och intressant intresse, men det betyder inte så förtvivlat mycket för mig. Jag kan ju alltid träna något annat med hunden om detta skiter sig. Det är skönt med en komponent i livet som inte spelar roll om den finns eller ej, utan genuint bara är "rolig så länge det varar".
En stor drawback i allt det här är att jag inte träffar Adam. Alls. Han har också jobb och jobbar alla tider jag är ledig. Jag saknar honom men det känns ändå rätt gött. Han är alltid såhär upptagen och då blir det jag som måste anpassa mig. Efter fyra år har det blivit lite långtråkigt. Nu kan jag inte anpassa mig av uppenbara anledningar och han verkar, om än förstående för situationen, missnöjd. Lite som att spela svårfångad fast utan att spela svårfångad.
Det är så skönt att ha någon i livet som är så konstant. Jag tar inte Adam för given, men jag vet att han alltid finns där. Precis som jag alltid finns kvar för honom. Även om jag hade föredragit att bo tillsammans med honom så att vi kunde ses i dörren åtminstone, så tror jag att det här är en nyttig erfarenhet.
Så mycket som pågår och ändå känns det inte övermäktigt. Jag läser t.o.m. 15hp japanska på distans parallellt med allt detta. Innan jag blev sjuk så var det så här jag förväntade mig att livet skulle vara, men sedan jag blev sjuk har jag tagit för givet att livet aldrig skulle vara så här bra och händelserikt på samma gång.
Jag känner mig uppskattad i alla aspekter i livet även om jag saknar en bästa vän att vara ironisk med. Jag är lite trött på att vara så himla hjärtligt snäll hela tiden.
En viktig poäng i det hela är att jag inte är frisk.
Jag har fortfarande kronisk huvudvärk och muskelvärk och tar mycket mediciner.
Jag ska återigen börja gå hos naprapat och i samband med detta tänker jag för första gången börja gymma på allvar. När jag får min första lön så ska jag börja med en personlig tränare och ett gymkort. Jag tänker ta detta tillfälle av energi och beslutsamhet i akt och försöka utvinna så mycket friskhet som möjligt.
Ibland känner jag mig tom. Som om livet saknar mening. Jag har känt så länge, men trodde att det var bundet till min sjukdom och att jag inte kunde göra något. Men nu när jag är så glad och upptagen så hade jag förväntat mig att tomhetskänslorna skulle försvinna.
De gör mig inte ledsen eller så. De bara finns där. Jag är rädd att det är för att jag inte följer mina drömmar utan bara låter mig bäras av vinden. Men jag tror inte att jag har några drömmar. Det är kanske därifrån tomheten kommer?
Jag har nu två jobb som personlig assistent och ett tredje jobb som övervakare vid umgängesträffar på ingång. Jag missar alla konvent jag vill gå på i sommar, men för första gången i mitt liv så kommer jag att ha råd att bygga så många cosplays jag känner för. WORTH IT!
Jag tränar räddning med min hund ca 10 timmar i veckan och vi gör SÅ stora framsteg. Jag har svårt att knyta an med de andra i gruppen, eftersom de är så mycket äldre än mig. Ibland känner jag mig awkward och tråkig. Mina intressen brukar ofta kännas speciella och lite halvt nörd-coola när jag berättar om dem, men med dem känner jag mig väldigt barnslig bland alla dessa vuxna, mogna individer och det enda vi har gemensamt är hundarna. Men det är ändå förtvivlat roligt. Jag känner fortfarande att det är lite skit samma om vi klarar 1:a delprovet i september och går vidare eller om vi failar och måste sluta träna. Det är ett stort och intressant intresse, men det betyder inte så förtvivlat mycket för mig. Jag kan ju alltid träna något annat med hunden om detta skiter sig. Det är skönt med en komponent i livet som inte spelar roll om den finns eller ej, utan genuint bara är "rolig så länge det varar".
En stor drawback i allt det här är att jag inte träffar Adam. Alls. Han har också jobb och jobbar alla tider jag är ledig. Jag saknar honom men det känns ändå rätt gött. Han är alltid såhär upptagen och då blir det jag som måste anpassa mig. Efter fyra år har det blivit lite långtråkigt. Nu kan jag inte anpassa mig av uppenbara anledningar och han verkar, om än förstående för situationen, missnöjd. Lite som att spela svårfångad fast utan att spela svårfångad.
Det är så skönt att ha någon i livet som är så konstant. Jag tar inte Adam för given, men jag vet att han alltid finns där. Precis som jag alltid finns kvar för honom. Även om jag hade föredragit att bo tillsammans med honom så att vi kunde ses i dörren åtminstone, så tror jag att det här är en nyttig erfarenhet.
Så mycket som pågår och ändå känns det inte övermäktigt. Jag läser t.o.m. 15hp japanska på distans parallellt med allt detta. Innan jag blev sjuk så var det så här jag förväntade mig att livet skulle vara, men sedan jag blev sjuk har jag tagit för givet att livet aldrig skulle vara så här bra och händelserikt på samma gång.
Jag känner mig uppskattad i alla aspekter i livet även om jag saknar en bästa vän att vara ironisk med. Jag är lite trött på att vara så himla hjärtligt snäll hela tiden.
En viktig poäng i det hela är att jag inte är frisk.
Jag har fortfarande kronisk huvudvärk och muskelvärk och tar mycket mediciner.
Jag ska återigen börja gå hos naprapat och i samband med detta tänker jag för första gången börja gymma på allvar. När jag får min första lön så ska jag börja med en personlig tränare och ett gymkort. Jag tänker ta detta tillfälle av energi och beslutsamhet i akt och försöka utvinna så mycket friskhet som möjligt.
Ibland känner jag mig tom. Som om livet saknar mening. Jag har känt så länge, men trodde att det var bundet till min sjukdom och att jag inte kunde göra något. Men nu när jag är så glad och upptagen så hade jag förväntat mig att tomhetskänslorna skulle försvinna.
De gör mig inte ledsen eller så. De bara finns där. Jag är rädd att det är för att jag inte följer mina drömmar utan bara låter mig bäras av vinden. Men jag tror inte att jag har några drömmar. Det är kanske därifrån tomheten kommer?
Annons
Comment the photo
Johanzebran
Tue 12 May 2015 18:08
HEJA HEJA DIG! Asså jag vet att du fixar allt Paula! Så smart å cool som du är! ^^ Å även om vi inte ses så ofta heller så finns jag alltid här! :D Mario Party nån dag i sommar? Ta med Adam!
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/paprikaskrutt/519818073/