May
Monday 28 December 2009 photo 1/1
|
"Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar, lyckan får." Den lilla pojken satt med händerna knutna i burspråket. Ögonen var slutna medan han läste upp bönen ur minnet och när slutet klingat öppnade han ögonen igen. Han kollade upp på natthimlen och ett pojkaktigt flin spred sig i hans ansikte.
Han kunde le även fast han bara några timmar tidigare fått höra den hårda sanningen om den store bror han alltid beundrat och önskat vara. Sanningen om den morgon då brodern aldrig vaknat.
När han gått fram och frågat mor och far varför bror aldrig kommer hem hade de ryckt till och fått sorgsna uttryck i ögonen. Mor hade gått fram och kramat om honom medan far fyllt lungorna med luft för att orka förklara.
En morgon för länge sedan hade han vaknat precis som varje morgon innan dess, han klev upp och satte sig ner framför TV:n och kollade på de tecknade filmerna, han väntade förväntans fullt på att Tim skulle komma ut ur sitt rum med det svarta håret spretande åt alla håll och ögonen fortfarande grumliga av grus. De skulle sitta tillsammans och skratta som de brukade, han och hans äldre broder. Tim var allt Joakim ville bli han var stor, han var stark, han var smartast på jorden och hade inget problem med sina vänner. Om Joakim tänkte efter så hade han aldrig träffat några av Tims vänner... Men dom var säkert jätte trevliga!
Klockans visare rörde sig långsamt och Joakim började bli orolig, varför vaknade aldrig Tim? Han smög sig fram till den stängda dörren och sköt ljudlöst upp den. Han ställde sig vid säng kanten och kollade ner på fridfulla ansiktet med täcket uppdraget till näsan, Joakim kunde inte låta bli att le. Det var inget med Tim han sov bara lite längre än vanligt.
Joakim petade försiktigt på Tim för att försöka väcka honom medan han om och om igen viskade Tims namn, han fick ingen reaktion. Han petade hårdare och hårdare och tillslut drog han och slet i Tims tunga kropp. Han skrek på mor och far att något var fel och de kom yrvakna med rufsigt hår in i rummet. De kollade först på Tim och sen på den stor tjutande Joakim och sen på de tomma medicin burkarna och den prydliga ihop vikta lappen.
Mor började gråta och far sprang ut ur rummet. Joakim förstod inte vad som skulle hända. Han förstod inte varför Tim inte ville vakna fast han skrek hans namn, vem som helst borde väl vakna då?
Några läskiga personer hade kommit senare och burit ut Tim ur rummet och när Joakim frågat vad som hänt med Tim sa de att han var mycket sjuk, Joakim hade blivit glad det betydde ju att Tim skulle komma tillbaka? Han hade gått fram och kramat mor där hon satt och grät att Tim skulle komma tillbaka igen för han vara bara sjuk, han hade bara svarat honom med en sorgsen blick.
Den här kvällen när han frågat hade far förklarat för honom, den sanning som aldrig slagit honom.
Mobbningen i skolan hade drivit Tim till självmord.
Tim hade inte haft någon vän som Joakim alltid trott. Tim var inte alls stark. Tim var inte något geni heller. Tim var till och med kortare än de andra. Tim hade inte varit något som Joakim trott.
Joakim ville inte gråta något mer så han hade svalt sina tårar och gått in i sitt rum, den store bror han längtat efter den här långa tiden var död. Försvunnen och begravd.
Och Joakim hade inte vetat något.
Så nu satt han här i fönstret med händerna knutna och bad till Fadern i himmelen. De gnistrande stjärnorna blinkade mot honom och han kände på sig att han gjorde rätt nu. Gud skulle lyssna på hans bön och inte straffa honom för den, Gud skulle förstå.
"Fader, Tim dog på grund av ensamhet... Jag sörjer för honom det gör jag, det tomma rum han lämnade efter sig kommer aldrig fyllas men jag vill inte sluta som han. Jag vill inte dö." Joakim svalde klumpen som hela tiden kom tillbaka i halsen och blinkade bort tårarna. "Därför vänder jag mig nu till dig Fader. Jag har en önskan, jag kommer aldrig be om något annat om du uppfyller den. Tim dog när han var femton så därför när jag fyller femton... Fader, när jag fyller femton vill jag ha någon så jag slipper vara ensam! Snälla, skicka mig en stjärna så jag aldrig behöver vara ensam!"
________________________________________________________________
Det ni precis fick läsa var prologen på min nyaste bok xD Jag vet jag startar nya böcker hela tiden :P Men den här ska inte vara så mega deprisiv som mina andra :)
Den handlar om Joakim som precis fyllt femton (prologen utspelar sig dock när han är 5-4 år ;P) och när han tittar upp på stjärnorna faller plötsligt en blond tjej ner bredvid honom (magplask ingen graciös entré här) xD Hon är en stjärna som natthimlen sparkat ner till honom för hon är så egoistisk xD
Ja som ni hör den här boken är inte alls lika mega deprisiv som mina böcker brukar va :) Detta är en romantisk humor fantasy novell xD
Mwahahahahahaha xD Jag är så stolt över att jag kunnat komma på en sån här handling x'D <3
Han kunde le även fast han bara några timmar tidigare fått höra den hårda sanningen om den store bror han alltid beundrat och önskat vara. Sanningen om den morgon då brodern aldrig vaknat.
När han gått fram och frågat mor och far varför bror aldrig kommer hem hade de ryckt till och fått sorgsna uttryck i ögonen. Mor hade gått fram och kramat om honom medan far fyllt lungorna med luft för att orka förklara.
En morgon för länge sedan hade han vaknat precis som varje morgon innan dess, han klev upp och satte sig ner framför TV:n och kollade på de tecknade filmerna, han väntade förväntans fullt på att Tim skulle komma ut ur sitt rum med det svarta håret spretande åt alla håll och ögonen fortfarande grumliga av grus. De skulle sitta tillsammans och skratta som de brukade, han och hans äldre broder. Tim var allt Joakim ville bli han var stor, han var stark, han var smartast på jorden och hade inget problem med sina vänner. Om Joakim tänkte efter så hade han aldrig träffat några av Tims vänner... Men dom var säkert jätte trevliga!
Klockans visare rörde sig långsamt och Joakim började bli orolig, varför vaknade aldrig Tim? Han smög sig fram till den stängda dörren och sköt ljudlöst upp den. Han ställde sig vid säng kanten och kollade ner på fridfulla ansiktet med täcket uppdraget till näsan, Joakim kunde inte låta bli att le. Det var inget med Tim han sov bara lite längre än vanligt.
Joakim petade försiktigt på Tim för att försöka väcka honom medan han om och om igen viskade Tims namn, han fick ingen reaktion. Han petade hårdare och hårdare och tillslut drog han och slet i Tims tunga kropp. Han skrek på mor och far att något var fel och de kom yrvakna med rufsigt hår in i rummet. De kollade först på Tim och sen på den stor tjutande Joakim och sen på de tomma medicin burkarna och den prydliga ihop vikta lappen.
Mor började gråta och far sprang ut ur rummet. Joakim förstod inte vad som skulle hända. Han förstod inte varför Tim inte ville vakna fast han skrek hans namn, vem som helst borde väl vakna då?
Några läskiga personer hade kommit senare och burit ut Tim ur rummet och när Joakim frågat vad som hänt med Tim sa de att han var mycket sjuk, Joakim hade blivit glad det betydde ju att Tim skulle komma tillbaka? Han hade gått fram och kramat mor där hon satt och grät att Tim skulle komma tillbaka igen för han vara bara sjuk, han hade bara svarat honom med en sorgsen blick.
Den här kvällen när han frågat hade far förklarat för honom, den sanning som aldrig slagit honom.
Mobbningen i skolan hade drivit Tim till självmord.
Tim hade inte haft någon vän som Joakim alltid trott. Tim var inte alls stark. Tim var inte något geni heller. Tim var till och med kortare än de andra. Tim hade inte varit något som Joakim trott.
Joakim ville inte gråta något mer så han hade svalt sina tårar och gått in i sitt rum, den store bror han längtat efter den här långa tiden var död. Försvunnen och begravd.
Och Joakim hade inte vetat något.
Så nu satt han här i fönstret med händerna knutna och bad till Fadern i himmelen. De gnistrande stjärnorna blinkade mot honom och han kände på sig att han gjorde rätt nu. Gud skulle lyssna på hans bön och inte straffa honom för den, Gud skulle förstå.
"Fader, Tim dog på grund av ensamhet... Jag sörjer för honom det gör jag, det tomma rum han lämnade efter sig kommer aldrig fyllas men jag vill inte sluta som han. Jag vill inte dö." Joakim svalde klumpen som hela tiden kom tillbaka i halsen och blinkade bort tårarna. "Därför vänder jag mig nu till dig Fader. Jag har en önskan, jag kommer aldrig be om något annat om du uppfyller den. Tim dog när han var femton så därför när jag fyller femton... Fader, när jag fyller femton vill jag ha någon så jag slipper vara ensam! Snälla, skicka mig en stjärna så jag aldrig behöver vara ensam!"
________________________________________________________________
Det ni precis fick läsa var prologen på min nyaste bok xD Jag vet jag startar nya böcker hela tiden :P Men den här ska inte vara så mega deprisiv som mina andra :)
Den handlar om Joakim som precis fyllt femton (prologen utspelar sig dock när han är 5-4 år ;P) och när han tittar upp på stjärnorna faller plötsligt en blond tjej ner bredvid honom (magplask ingen graciös entré här) xD Hon är en stjärna som natthimlen sparkat ner till honom för hon är så egoistisk xD
Ja som ni hör den här boken är inte alls lika mega deprisiv som mina böcker brukar va :) Detta är en romantisk humor fantasy novell xD
Mwahahahahahaha xD Jag är så stolt över att jag kunnat komma på en sån här handling x'D <3
Comment the photo
^^
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/parusater/433673445/
Visa toppen
Show footer