May
Saturday 14 August 2010 photo 4/4
|
Och nu Kommer fortsättningen :) Det här är Trapphus scenen som jag pratade om ;)
___________________________________________________________________
Jag föddes då naturen var vid liv. Nu är den döende.
Tanken att hon kollade upp på samma himmel för många år sen verkade löjlig. Då fanns det stjärnor. Nu var himlen tom... det enda som lyste där upp var den stora röda månen som visade alla åt vilket håll världen höll på att falla.
Hon reste sig upp och borstade bort gräset som fastnat i den blå stickade tröjan. Hon sträckte på sig och stoppade sen ner händerna i tröjans fickor, dags att gå hem. Hon hade nacken böjd och stirrade på den asfalterade marken. Hon visste i alla fall hur allt hon passerade såg ut. Så många gånger hon gått den här vägen... hon kunde den utan och innan.
Hon suckade tyst för sig själv då hon knappade in port koden och sköt upp dörren. Hon tänkte tillbaka på dagen och alla tråkiga timmar av huvudvärk hon tillbringat där sittande vid ett av kundernas bord bland små skrikande ungar. Hur kunde föräldrarna orka med sånt var eviga dag? Ja egentligen så är det ju en familjerestaurang men eftersom det är sommar så har ju så många rest bort och ja hon blev "lekledare". Super kul! Okej dagen hade varit en pina... inte bara huvudvärken som hela tiden hotat med att spränga hennes huvud. Hon borde fundera på att skaffa nytt yrke... om hon har tid – och ork – så borde hon försöka hitta något lite mer passande. Att hitta något med nattskift borde väl inte vara så svårt?...
Hon började den långa vandringen upp för trapporna, hissen hade gått sönder för många år sen men ingen kom och fixade den... alla tvingades att gå i trapporna. Det gick trögt. Fötterna ville liksom inte kämpa sig upp för trappstegen dom ville bara slippa göra något alls. Hon suckade och strök bort en hår lock som hamnat i ansiktet och drog ett djupt andetag för att fortsätta. Men hon stod som förstelnad. Den ljuvt söta doften spreds kring henne och hon kastade huvudet bakåt för att se trappuppgången. Hon kunde höra stegen där ovanför hennes huvud. Strupen slog knut på sig själv. Det gjorde så ont!
Som om fötterna fått vingar bar de henne uppför trapporna fast hon skrek i sitt inre till dem att stanna. De lydde henne inte. Men när hon nått fram till våningen över stannade hon, högg tag i trappräcket och stirrade på mannens ryggtavla. Han vände sig förvånat om och hennes blick gled automatiskt till hans finger. En röd droppe trängde fram i skärsåret och hon kände hur tänderna gled fram.
Nej! Jag vill inte! Jag tänker hålla i mig så hårt det bara går och kämpa tills trappräcket följer med om jag måste!
Han kollade oroligt på henne och hon kunde höra hur han oroligt frågade något. Hon uppfattade inte orden. Orkade inte lyssna.
Hon höll andan kunde inte göra något annat, pressade ihop ögonen och låtsades att han inte stod där och pratade med henne. Det gjorde så ont! Händerna grep hårdare om räcket och hon försökte ta ett stapplande steg framåt.
Kunde inte. Ville inte.
Hon kände en hand på sin axel och ryckte förskräckt till och stirrade på honom.
"Hur är det? Kan jag hjälpa dig på något vis?" Han såg orolig ut, riktigt orolig faktiskt. Det störde henne.
Hon tvingade fram ett leende och svarade med ihop pressade läppar. "Nej då... Det är inget, om jag skulle vara du skulle jag oroa mig mer för ditt finger." Det är du som är i störst fara idiot.
Hon viftade bort hans hand från axeln och började gå framåt igen eller snarare dra sig fram med hjälp av viljestyrka. Han sa något igen när hon kommit fram till trappavsatsen men hon lyssnade inte på vad det var. Hon hörde till sin lättnad hur han slog upp fönstret och skymningsluften spreds i trappuppgången.
Tack! Äntligen något vettigt! Du kanske inte är en så jätte idiot i alla fall.
Eftersom luften vädrades så lyckades hon kämpa sig upp för trapporna, om han inte öppnat fönstret... tänk om hon inte lyckats hålla tillbaka? Usch det var inget att tänka på. Hon pillade upp nycklarna ur de tajta jeansen och låste fumligt upp dörren. Hon smällde igen den efter sig och andades ut i ett stort tungt andetag och drog sen in den instängda luften i lungorna för att skynda sig in i vardagsrummet. Hon högg tag i närmaste kudde och tryckte den mot ansiktet för att börja skrika ut all frustration och ilska. Hon fortsatte att skrika tills allt försvunnit ut och hon utmattat sjönk ner i soffan.
"Jag får gå ut lite senare... Jag klarar inte det här snart." Hon grimaserade illa och la tillbaka kudden i soffan, med de två små hålen från tänderna mot soffan. Hon får ta och laga dem senare...
Hon vände på sig satte sig på knä i soffan och sköt upp det stora fönstret för att kravla sig upp och sätta sig på fönsterkarmen. Hon sänkte blicken och kollade på den tomma gatan nedanför. Det var långt ner. Sju våningar om man ska vara noga... Det kan inte vara kul att falla härifrån.
Hon höjde blicken och kollade avspänt på hur solen sakta sjönk. Det här måste vara den vackraste tiden på dygnet. Hur solen sakta dör... hur människornas tid på dygnet dog ut... hur natten träder in istället. Tanken att människorna gömmer sig i sina hus roade henne. För det gjorde de flesta ju. Då solen sjönk då stängde de dörrarna och låste, låtsades att de inte var oroliga men kastade hela tiden rädda blickar ut genom fönstret. De visste, alla visste vad som fanns där ute. Hon och andra fanns där ute.
Hon blundade och kände hur kvällsbrisen blåste bort håret ur ansiktet. Hon log för sig själv och viftade lite lätt med fötterna som barnen när de satt högt uppe bland trädens grenar. Det var så härligt. Man kände sig så lugn, så fri. Men det varar inte för evigt den känslan. Ont.
Hon klättrade klumpigt in i vardagsrummet igen och stängde fönstret efter sig. Det var dags... Även fast hon inte ville så var det ett måste. Hon kunde ju inte låta situationer som nyss dyka upp. Kan inte låta sånt hända! Hon plockade upp en av tofsarna som låg på bordet och satte upp håret i en hög hästsvans och gick ut genom dörren. Nyckeln vreds om.
Jag föddes då naturen var vid liv. Nu är den döende.
Tanken att hon kollade upp på samma himmel för många år sen verkade löjlig. Då fanns det stjärnor. Nu var himlen tom... det enda som lyste där upp var den stora röda månen som visade alla åt vilket håll världen höll på att falla.
Hon reste sig upp och borstade bort gräset som fastnat i den blå stickade tröjan. Hon sträckte på sig och stoppade sen ner händerna i tröjans fickor, dags att gå hem. Hon hade nacken böjd och stirrade på den asfalterade marken. Hon visste i alla fall hur allt hon passerade såg ut. Så många gånger hon gått den här vägen... hon kunde den utan och innan.
Hon suckade tyst för sig själv då hon knappade in port koden och sköt upp dörren. Hon tänkte tillbaka på dagen och alla tråkiga timmar av huvudvärk hon tillbringat där sittande vid ett av kundernas bord bland små skrikande ungar. Hur kunde föräldrarna orka med sånt var eviga dag? Ja egentligen så är det ju en familjerestaurang men eftersom det är sommar så har ju så många rest bort och ja hon blev "lekledare". Super kul! Okej dagen hade varit en pina... inte bara huvudvärken som hela tiden hotat med att spränga hennes huvud. Hon borde fundera på att skaffa nytt yrke... om hon har tid – och ork – så borde hon försöka hitta något lite mer passande. Att hitta något med nattskift borde väl inte vara så svårt?...
Hon började den långa vandringen upp för trapporna, hissen hade gått sönder för många år sen men ingen kom och fixade den... alla tvingades att gå i trapporna. Det gick trögt. Fötterna ville liksom inte kämpa sig upp för trappstegen dom ville bara slippa göra något alls. Hon suckade och strök bort en hår lock som hamnat i ansiktet och drog ett djupt andetag för att fortsätta. Men hon stod som förstelnad. Den ljuvt söta doften spreds kring henne och hon kastade huvudet bakåt för att se trappuppgången. Hon kunde höra stegen där ovanför hennes huvud. Strupen slog knut på sig själv. Det gjorde så ont!
Som om fötterna fått vingar bar de henne uppför trapporna fast hon skrek i sitt inre till dem att stanna. De lydde henne inte. Men när hon nått fram till våningen över stannade hon, högg tag i trappräcket och stirrade på mannens ryggtavla. Han vände sig förvånat om och hennes blick gled automatiskt till hans finger. En röd droppe trängde fram i skärsåret och hon kände hur tänderna gled fram.
Nej! Jag vill inte! Jag tänker hålla i mig så hårt det bara går och kämpa tills trappräcket följer med om jag måste!
Han kollade oroligt på henne och hon kunde höra hur han oroligt frågade något. Hon uppfattade inte orden. Orkade inte lyssna.
Hon höll andan kunde inte göra något annat, pressade ihop ögonen och låtsades att han inte stod där och pratade med henne. Det gjorde så ont! Händerna grep hårdare om räcket och hon försökte ta ett stapplande steg framåt.
Kunde inte. Ville inte.
Hon kände en hand på sin axel och ryckte förskräckt till och stirrade på honom.
"Hur är det? Kan jag hjälpa dig på något vis?" Han såg orolig ut, riktigt orolig faktiskt. Det störde henne.
Hon tvingade fram ett leende och svarade med ihop pressade läppar. "Nej då... Det är inget, om jag skulle vara du skulle jag oroa mig mer för ditt finger." Det är du som är i störst fara idiot.
Hon viftade bort hans hand från axeln och började gå framåt igen eller snarare dra sig fram med hjälp av viljestyrka. Han sa något igen när hon kommit fram till trappavsatsen men hon lyssnade inte på vad det var. Hon hörde till sin lättnad hur han slog upp fönstret och skymningsluften spreds i trappuppgången.
Tack! Äntligen något vettigt! Du kanske inte är en så jätte idiot i alla fall.
Eftersom luften vädrades så lyckades hon kämpa sig upp för trapporna, om han inte öppnat fönstret... tänk om hon inte lyckats hålla tillbaka? Usch det var inget att tänka på. Hon pillade upp nycklarna ur de tajta jeansen och låste fumligt upp dörren. Hon smällde igen den efter sig och andades ut i ett stort tungt andetag och drog sen in den instängda luften i lungorna för att skynda sig in i vardagsrummet. Hon högg tag i närmaste kudde och tryckte den mot ansiktet för att börja skrika ut all frustration och ilska. Hon fortsatte att skrika tills allt försvunnit ut och hon utmattat sjönk ner i soffan.
"Jag får gå ut lite senare... Jag klarar inte det här snart." Hon grimaserade illa och la tillbaka kudden i soffan, med de två små hålen från tänderna mot soffan. Hon får ta och laga dem senare...
Hon vände på sig satte sig på knä i soffan och sköt upp det stora fönstret för att kravla sig upp och sätta sig på fönsterkarmen. Hon sänkte blicken och kollade på den tomma gatan nedanför. Det var långt ner. Sju våningar om man ska vara noga... Det kan inte vara kul att falla härifrån.
Hon höjde blicken och kollade avspänt på hur solen sakta sjönk. Det här måste vara den vackraste tiden på dygnet. Hur solen sakta dör... hur människornas tid på dygnet dog ut... hur natten träder in istället. Tanken att människorna gömmer sig i sina hus roade henne. För det gjorde de flesta ju. Då solen sjönk då stängde de dörrarna och låste, låtsades att de inte var oroliga men kastade hela tiden rädda blickar ut genom fönstret. De visste, alla visste vad som fanns där ute. Hon och andra fanns där ute.
Hon blundade och kände hur kvällsbrisen blåste bort håret ur ansiktet. Hon log för sig själv och viftade lite lätt med fötterna som barnen när de satt högt uppe bland trädens grenar. Det var så härligt. Man kände sig så lugn, så fri. Men det varar inte för evigt den känslan. Ont.
Hon klättrade klumpigt in i vardagsrummet igen och stängde fönstret efter sig. Det var dags... Även fast hon inte ville så var det ett måste. Hon kunde ju inte låta situationer som nyss dyka upp. Kan inte låta sånt hända! Hon plockade upp en av tofsarna som låg på bordet och satte upp håret i en hög hästsvans och gick ut genom dörren. Nyckeln vreds om.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 26 Aug 2010 14:41
:D Jag gillar den här. :3 Keep it up. :)
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/parusater/468994917/
Visa toppen
Show footer