May
Thursday 9 September 2010 photo 2/2
|
Jag är som en dröm. Jag försvinner då du vaknar.
Att gå till ett jobb mitt på blanka dagen då den stora gulorange färgade solen gassade som värst det är inget bra för såna som hon. Hon gömde ansiktet mot den kalla bordsytan och muttrade tyst för sig själv då bossen började gorma och skrika. Kunde han inte respektera att folk hade huvudvärk?
Jaja, här kunde hon ju inte sitta hela dagen. Hon har ju ett jobb att sköta.
Hon reste sig upp och släta till det vita förklädet, ställde sig tappert framför bossen och tog emot utskällningen. Ja och vad gjorde hon sen... började ta emot beställningar som den "duktiga" servitris hon var. Dagen den flöt på som vanligt till lunch då klockan på dörren plötsligt plingade till och in kom han. Mannen från trappuppgången! Hon stirrade förvånat på honom och när han fick syn på henne log han.
"Hej, jag visste inte att du jobbade här." Sa han lugnt som om igår inte var något.
"Det har jag gjort ett tag." Sa hon lugnt och visade fram honom till ett bord vid fönstret. "Har aldrig sätt dig här förut."
"Tänkte testa det här stället eftersom det ligger nära jobbet, jag jobbar borta i varuhuset." Han plockade upp menyn som låg på bordet och bläddrade lite förstrött i den men slutade efter en stund. "Skulle inte du kunna göra mig sällskap?"
Hon gav honom en förvånad blick och kollade sen försiktigt mot bossen som låg stort mot henne och nickade. "Du kan ta din lunch nu om du vill." Och så kom den där irriterande blinket med ögat. Bossen din idiot du har missuppfattat det hela!
Hon skakade roat på huvudet då hon vände sig åter mot sin granne utan namn. "Ja men då tar jag väl lunch och ansluter mig till sällskapet."
Han flinade roat och kollade åter ner i menyn. "Föresten... Jag gillar verkligen din uniform."
Hon kollade automatiskt ner på den blå väldigt "flickaktiga" klänningen som räckte henne till knäna med puff ärmar och det kritvita förklädet som knutits med stor rosett där bak. Ja bossen har ingen smak alls. Alla som jobbade här var tvungna att stå ut med dessa hemska uniform, fast killarna hade ju bara blå skjorta och svarta jeans med ett lite manligare förkläde utan spets. Hemskt.
Hon kollade åter på honom och kunde känna hur kinderna blev varma. "Ja... Vacker va?" Hon skrattade nervöst och hängde av sig förklädet på stolen.
Han skratta han också och log sen stort mot henne. "Vad rekommenderar du?"
"Äh..." Hon kastade en blick på menyn och böjde sig sen fram mot honom och sa med låg röst. "Om jag ska vara ärlig så... gå till en annan restaurang. Vår kock suger på att laga mat."
Han skratta glatt till. "Det ska jag tänka på nästa gång jag går ut och äter."
Det slutade med att hon tog en sallad och han beställde någon slags soppa. Tomatsoppa var det nog.
"Så vad heter du?" Frågade han plötsligt rätt ut då maten anlänt och kall pratet dött ut.
Hon la ner gaffeln och la huvudet lite lätt på sned. "Summer, och vad står T.J för?"
Han flinade till. "Så du har läst på min namnskyllt hör jag. Thomas Joshua White till er tjänst fröken men var snäll och säg Josh."
Hon log och nickade. "Som ni behagar herr Josh."
Han skratta tyst och smakade på soppan för att sen grimasera. "Du har rätt, det här var inte alls gott. Vad har hänt har han tappat hela pepparkvarnen i soppan?"
"Det har han säkert gjort. Men nu är det försent att klaga, jag varnade dig."
"Jo det gjorde du i för sig..." Han la ner skeden i soppan och blickade ut genom fönstret. Hans blick såg något hon inte kunde uppfatta. "Igår..."
"Huvudvärk." Hons a det snabbt och han kollade förvånat på henne, hon lät honom inte avsluta meningen men hade förstått vad han menat. "Jag har alltid varit känslig för solen förstår du... jag får huvudvärk av den."
Han nickade dröjande och drog med pekfingret över läpparna. Hon såg jacket och doften blixtrade till i hennes huvud.
"Så det var därför du?" Han kollade frånvarande på henne.
"Jo... det är väldigt jobbigt, särskilt eftersom huvudvärkstabletterna inte funkar och ja, jag verkar ju inte växa ur det heller." Hon kommer aldrig växa ur det .
"Låter jobbigt." Sa han medlidande och sänkte blicken. Han var så snabb att hon inte märkte det men på något vis hade han norpat till sig en av tomaterna och stoppade den i munnen och flinade åt hennes bestörta min.
"Hey, den där var min!" Hon rynkade pannan i spelad irritation.
"Inte nu längre." Skratta han och lutade hakan mot handflatorna.
Hon sköt tallriken med salladen mot honom. "Här, du kan ta den jag är ändå inte hungrig nu när du petat i den."
Han skrattade och torkade fortfarande små fnissande bort en skratt tår ur ögat.
Han började äta i tystnad och hon kollade ut genom fönstret även hon i brist på något att säga. Orden tog slut. Hon visste inte vad hon skulle göra, skulle hon sitta kvar? Eller återvända till arbetet?
Hon behövde inte ta det beslutet han tog det åt henne. Hon skulle precis till att fråga honom då en bit av gurka plötsligt befann sig i hennes mun. Förbryllat bet hon av den och han drog ut gaffeln och log på ett pojkaktigt sätt. Händelsen kom ifatt henne och hon blossade på en gång upp och tittade bort.
"Det var ju din sallad." Sa han lugnt och hon sneglade på honom genom håret. "Jag tyckte du borde smaka den i alla fall."
"Men jag är inte hungrig..." Mumlade hon och drog bort håret från ansiktet då kinderna svalnat igen.
"Ja men du borde äta något i alla fall." Han spetsade en av tomaterna och stoppade in den i munnen.
Hon tittade bort igen det var för pinsamt. "Ja men... gaffeln."
Han stannade upp kollade fundersamt på henne och ryckte sen på axlarna. "Spela roll."
"Jag tycker det spelar roll." Mumla hon surmulet och korsade armarna framför sig.
Ärligt talat spelade det hur stor roll som helst... Hon hade aldrig varit med om något liknande, och hon har en del erfarenheter. Här satt hon och skrattade med en nästan helt okänd främling, hur sjukt är inte det när man bara har haft en enda vän tidigare för en herrans massa år sen? Sjukt helt klart.
"Nej men nu ska vi inte vara sur puppor." Hon tittade på honom då han pratade genom nya ögon. Vad var det med den här typen egentligen? Hur lyckades han?
"Okej." Lipade hon och drog sen på munnen i ett leende. Vad det nu än var så gjorde det henne uppiggad. Det var länge sen hon känt sig såhär sen... sen den förra.
Han stoppade just in den sista salladsbiten i munnen och la gaffeln till rätta på tallriken.
"På tal om inget... Vad gillar du för något?"
"Ursäkta?" Hon hängde inte med.
"Jo, vad gillar du för filmer... böcker... att göra?"
Okej, nu måste idéerna tagit slut.
Hon ryckte på axlarna. "Jag gillar att... ja... klinka på mitt piano." Hon drog fundersamt med handen i nacken. "Vad sysslar du med då?"
"Jag skriver noveller och böcker." Flinade han, han såg lite mallig ut där han satt och hon var nära på att brista ut i skratt.
"Åh..." Sa hon istället och nickade intresserat.
Han nickade han med. "Min senaste bok – som bokförlaget tyvärr "tacka" nej till – handlade om vampyrer."
"I see... Skulle jag få läsa den kanske?" Hon log försiktigt. Vampyrer... perfekt.
"Visst! När Anny läst klart kan du gärna få läsa den, jag har bara ett exemplar – och den som jag skicka till bokförlaget – just nu." Han log glatt.
Hon log tillbaka och kastade en blick på klockan. "Oj, timmen gick fort vi borde nog återvända till jobben innan de drar av på lönen för oss."
Han svängde snabbt om för att se klockan på väggen och han blev kritvit i ansiktet. "Helvete!"
Han kastade sig ur stolen och sprang ut genom dörren, hon följde honom bara chockat med blicken. Fick inte ens säga hejdå eller vi syns. Han bara försvann lika snabbt som han dykt upp.
Hon drog med handen bak i nacken igen och flackade med blicken som ett bortkommet lam, ärligt talat kände hon sig som ett. Hon reste sig upp och sköt in stolen efter sig och krängde på sig förklädet igen. Då var det väl bara att börja jobba igen då...
"Redo för arbete nu, bossen." Hon flinade och gjorde en lite honnör liknande gest och bossen bara skakade skrattande på huvudet.
Efter mötet med Josh kändes allt mycket tråkigare än vanligt.
Jaja, här kunde hon ju inte sitta hela dagen. Hon har ju ett jobb att sköta.
Hon reste sig upp och släta till det vita förklädet, ställde sig tappert framför bossen och tog emot utskällningen. Ja och vad gjorde hon sen... började ta emot beställningar som den "duktiga" servitris hon var. Dagen den flöt på som vanligt till lunch då klockan på dörren plötsligt plingade till och in kom han. Mannen från trappuppgången! Hon stirrade förvånat på honom och när han fick syn på henne log han.
"Hej, jag visste inte att du jobbade här." Sa han lugnt som om igår inte var något.
"Det har jag gjort ett tag." Sa hon lugnt och visade fram honom till ett bord vid fönstret. "Har aldrig sätt dig här förut."
"Tänkte testa det här stället eftersom det ligger nära jobbet, jag jobbar borta i varuhuset." Han plockade upp menyn som låg på bordet och bläddrade lite förstrött i den men slutade efter en stund. "Skulle inte du kunna göra mig sällskap?"
Hon gav honom en förvånad blick och kollade sen försiktigt mot bossen som låg stort mot henne och nickade. "Du kan ta din lunch nu om du vill." Och så kom den där irriterande blinket med ögat. Bossen din idiot du har missuppfattat det hela!
Hon skakade roat på huvudet då hon vände sig åter mot sin granne utan namn. "Ja men då tar jag väl lunch och ansluter mig till sällskapet."
Han flinade roat och kollade åter ner i menyn. "Föresten... Jag gillar verkligen din uniform."
Hon kollade automatiskt ner på den blå väldigt "flickaktiga" klänningen som räckte henne till knäna med puff ärmar och det kritvita förklädet som knutits med stor rosett där bak. Ja bossen har ingen smak alls. Alla som jobbade här var tvungna att stå ut med dessa hemska uniform, fast killarna hade ju bara blå skjorta och svarta jeans med ett lite manligare förkläde utan spets. Hemskt.
Hon kollade åter på honom och kunde känna hur kinderna blev varma. "Ja... Vacker va?" Hon skrattade nervöst och hängde av sig förklädet på stolen.
Han skratta han också och log sen stort mot henne. "Vad rekommenderar du?"
"Äh..." Hon kastade en blick på menyn och böjde sig sen fram mot honom och sa med låg röst. "Om jag ska vara ärlig så... gå till en annan restaurang. Vår kock suger på att laga mat."
Han skratta glatt till. "Det ska jag tänka på nästa gång jag går ut och äter."
Det slutade med att hon tog en sallad och han beställde någon slags soppa. Tomatsoppa var det nog.
"Så vad heter du?" Frågade han plötsligt rätt ut då maten anlänt och kall pratet dött ut.
Hon la ner gaffeln och la huvudet lite lätt på sned. "Summer, och vad står T.J för?"
Han flinade till. "Så du har läst på min namnskyllt hör jag. Thomas Joshua White till er tjänst fröken men var snäll och säg Josh."
Hon log och nickade. "Som ni behagar herr Josh."
Han skratta tyst och smakade på soppan för att sen grimasera. "Du har rätt, det här var inte alls gott. Vad har hänt har han tappat hela pepparkvarnen i soppan?"
"Det har han säkert gjort. Men nu är det försent att klaga, jag varnade dig."
"Jo det gjorde du i för sig..." Han la ner skeden i soppan och blickade ut genom fönstret. Hans blick såg något hon inte kunde uppfatta. "Igår..."
"Huvudvärk." Hons a det snabbt och han kollade förvånat på henne, hon lät honom inte avsluta meningen men hade förstått vad han menat. "Jag har alltid varit känslig för solen förstår du... jag får huvudvärk av den."
Han nickade dröjande och drog med pekfingret över läpparna. Hon såg jacket och doften blixtrade till i hennes huvud.
"Så det var därför du?" Han kollade frånvarande på henne.
"Jo... det är väldigt jobbigt, särskilt eftersom huvudvärkstabletterna inte funkar och ja, jag verkar ju inte växa ur det heller." Hon kommer aldrig växa ur det .
"Låter jobbigt." Sa han medlidande och sänkte blicken. Han var så snabb att hon inte märkte det men på något vis hade han norpat till sig en av tomaterna och stoppade den i munnen och flinade åt hennes bestörta min.
"Hey, den där var min!" Hon rynkade pannan i spelad irritation.
"Inte nu längre." Skratta han och lutade hakan mot handflatorna.
Hon sköt tallriken med salladen mot honom. "Här, du kan ta den jag är ändå inte hungrig nu när du petat i den."
Han skrattade och torkade fortfarande små fnissande bort en skratt tår ur ögat.
Han började äta i tystnad och hon kollade ut genom fönstret även hon i brist på något att säga. Orden tog slut. Hon visste inte vad hon skulle göra, skulle hon sitta kvar? Eller återvända till arbetet?
Hon behövde inte ta det beslutet han tog det åt henne. Hon skulle precis till att fråga honom då en bit av gurka plötsligt befann sig i hennes mun. Förbryllat bet hon av den och han drog ut gaffeln och log på ett pojkaktigt sätt. Händelsen kom ifatt henne och hon blossade på en gång upp och tittade bort.
"Det var ju din sallad." Sa han lugnt och hon sneglade på honom genom håret. "Jag tyckte du borde smaka den i alla fall."
"Men jag är inte hungrig..." Mumlade hon och drog bort håret från ansiktet då kinderna svalnat igen.
"Ja men du borde äta något i alla fall." Han spetsade en av tomaterna och stoppade in den i munnen.
Hon tittade bort igen det var för pinsamt. "Ja men... gaffeln."
Han stannade upp kollade fundersamt på henne och ryckte sen på axlarna. "Spela roll."
"Jag tycker det spelar roll." Mumla hon surmulet och korsade armarna framför sig.
Ärligt talat spelade det hur stor roll som helst... Hon hade aldrig varit med om något liknande, och hon har en del erfarenheter. Här satt hon och skrattade med en nästan helt okänd främling, hur sjukt är inte det när man bara har haft en enda vän tidigare för en herrans massa år sen? Sjukt helt klart.
"Nej men nu ska vi inte vara sur puppor." Hon tittade på honom då han pratade genom nya ögon. Vad var det med den här typen egentligen? Hur lyckades han?
"Okej." Lipade hon och drog sen på munnen i ett leende. Vad det nu än var så gjorde det henne uppiggad. Det var länge sen hon känt sig såhär sen... sen den förra.
Han stoppade just in den sista salladsbiten i munnen och la gaffeln till rätta på tallriken.
"På tal om inget... Vad gillar du för något?"
"Ursäkta?" Hon hängde inte med.
"Jo, vad gillar du för filmer... böcker... att göra?"
Okej, nu måste idéerna tagit slut.
Hon ryckte på axlarna. "Jag gillar att... ja... klinka på mitt piano." Hon drog fundersamt med handen i nacken. "Vad sysslar du med då?"
"Jag skriver noveller och böcker." Flinade han, han såg lite mallig ut där han satt och hon var nära på att brista ut i skratt.
"Åh..." Sa hon istället och nickade intresserat.
Han nickade han med. "Min senaste bok – som bokförlaget tyvärr "tacka" nej till – handlade om vampyrer."
"I see... Skulle jag få läsa den kanske?" Hon log försiktigt. Vampyrer... perfekt.
"Visst! När Anny läst klart kan du gärna få läsa den, jag har bara ett exemplar – och den som jag skicka till bokförlaget – just nu." Han log glatt.
Hon log tillbaka och kastade en blick på klockan. "Oj, timmen gick fort vi borde nog återvända till jobben innan de drar av på lönen för oss."
Han svängde snabbt om för att se klockan på väggen och han blev kritvit i ansiktet. "Helvete!"
Han kastade sig ur stolen och sprang ut genom dörren, hon följde honom bara chockat med blicken. Fick inte ens säga hejdå eller vi syns. Han bara försvann lika snabbt som han dykt upp.
Hon drog med handen bak i nacken igen och flackade med blicken som ett bortkommet lam, ärligt talat kände hon sig som ett. Hon reste sig upp och sköt in stolen efter sig och krängde på sig förklädet igen. Då var det väl bara att börja jobba igen då...
"Redo för arbete nu, bossen." Hon flinade och gjorde en lite honnör liknande gest och bossen bara skakade skrattande på huvudet.
Efter mötet med Josh kändes allt mycket tråkigare än vanligt.
Comment the photo
Jaja, skriv mer tack. (a)
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/parusater/471565624/
Visa toppen
Show footer