May
Friday 17 September 2010 photo 2/3
|
Jag älskar sånna som Devin :D han som dyker upp i den här delen <3 Han är så rolig att skriva som, jag verkligen älskar det <3 Det är så super kul :3
________________________________________________________
Vi är olika du och jag.
Dagarna efter det fortsatte på samma sätt. Han kom in genom dörren och de åt lunch tillsammans under glada samtal. Allt var precis som den där första dagen. Hon beställde en sallad och han beställde alltid nya saker på menyn men det slutade alltid med att han tog hennes sallad tillslut. Hon skrattade alltid åt hans min då han upptäckte de olika felen med maten han beställt.
En dag hade han frågat; "Varför ger du mig alltid din sallad? Blir inte du hungrig?"
Hon hade skrattat och svarat; "Nej, jag brukade inte äta överhuvudtaget innan du dök upp här."
Han hade kollat på henne med förvånad blick och sen skakat på huvudet. "Varför beställde du salladen överhuvudtaget då?"
Hon hade snurrat en hårlock kring fingret och flinat överlägset. "För jag visste att det är den enda ätbara maten vi har här."
Dom hade skrattat tillsammans och så hade den lunchen slutat, han hade betalat och gått tillbaka till sitt jobb som alla andra dagar.
Men den här dagen var inte som alla andra. Hon satt själv vid bordet och petade i salladen i väntan på att han skulle dyka upp. Han hade alltid kommit exakt klockan tolv de andra dagarna men nu hade redan en halvtimme gått och han hade fortfarande inte dykt upp. Bossen hade kastat många oroliga blickar på henne där hon satt vid samma bords om vanligt och stirrade ut genom fönstret i väntan på honom.
"Varför dröjer du så länge Josh..." Suckade hon tungt och la ner gaffeln och lutade hakan tungt mot hakan.
Hon kollade hela tiden ut genom fönstret och spejade efter den ljusa kalufsen som tillhörde Josh, den dök inte upp på hela lunchen. Timmen hade gått och hon knöt på sig förklädet igen med blicken sänkt. Var det här slutet? Hon plockade upp den helt orörda salladen och slängde ner allt i soporna då hon kom in i köket.
"Dök han inte upp?" Devin deras kock torkade handen på en handduk och kollade med medlidande blick på henne.
"Nej, det gjorde han inte." Sa hon torrt och la ner tallriken i disken. "Jag kan sköta disken idag om du vill."
"Tack, det vore snällt av dig." Han kastade en sista ledsam blick på henne och vände sig sen om mot kastrullerna. "Tror du han listade ut din bluff?"
"Bluff? Jag förstår inte vad du menar?" Flinade hon till svar och drog på sig diskhandskarna.
"Åh, jag tänker bara på det där... 'Vår kock suger på att laga mat'." Flinade han tillbaka och började hacka grönsaker. "Jag har då aldrig hört några klagomål från våra kunder... så länge det inte gäller tomatsoppan."
Hon skrattade till. "Attans jag är avslöjad!"
Han skrattade han också. "Hur visste du att han skulle välja tomatsoppan? Om han inte valt tomatsoppan skulle det ju aldrig funkat."
"Jag är synsk!" Flinade hon. "Nej, jag såg att han stannade till när han kollade på sopporna och den enda soppan vi här är just tomat. Enkelt."
"Aha... Det var så du gjorde det." Han nickade gillande och kliade sig på den stubbiga hakan. "Så sen var det bara för dig att komma till mig och säga 'Om den där mannen kommer tillbaka så förstör hans mat på vilket sätt du vill, bara förstör den så han inte vill äta den.' Men jag förstår fortfarande inte, varför ville du förstöra hans mat?"
Hon tog ett finger framför munnen och blinkade åt honom. "Hemligt."
"Kom igen! Du vet väl att jag är kungen på att hålla hemligheter." Han slog ut med armarna och flinade.
Hon vred på sig i spelad nervositet. "Okej. För att jag skulle slippa äta, så enkelt var det."
Han höjde förvånat på ögonbrynen. "Var det bara därför? Varför inte bara strunta i att beställa något?"
"Nej, jag antog att det skulle verka lita skumt..." Hon drog på munnen och vände sig åter till disken.
"Jaha, synd att han inte dök upp... ni verkade komma bra överens."
"Jo..." Hon ville inte prata om det så hon ägnade all sin uppmärksamhet åt disken.
"Men..." Devins starka armar slöt sig kring hennes midja. "Du vet att om du behöver tröst så finns jag alltid här!"
Hon tog lugnt bort hans armar från henne och vände sig åt honom. "Som om jag vill ha din tröst, Player."
Han lyfte händerna i en oskyldig gest och flinade. "Ja, men om du ångrar dig så står jag i andra änden av rummet. Om du behöver en axel att gråta ut mot är det bara att komma."
Hon smackade med läpparna och skakade på huvudet. "I dina drömmar, Player."
Han skrattade och hon anslöt sig till det. Fast inombords kändes det bara tomt.
En rätt lång tid stod de bara i vardera ände av köket och gjorde sina sysslor, struntade i den andra fast tillslut bröt hon tystnaden.
"Varför förstör du alltid tomatsoppan med flit?" Hon torkade händerna på förklädet och vände sig om mot honom.
Han skratta till. "För att jag vill det?"
"Är det den bästa förklaringen du kan komma på?" Hon orkade inte ens dölja besvikelsen.
"Det är faktiskt så. Det är så trist att göra, så varje gång någon trist person beställer det livar jag genast upp dennes liv lite genom att ge den en stor chock." Han skrattade för sig själv och återvände till spisen.
"Du är konstig!" Frusta hon och skakade oförstående på huvudet.
"Och du är gjord av is, prinsessan."
Hon fnös till svar.
"Man blir nästan avundsjuk när man ser hur den där killen får dig att smälta."
"Åh, men kom igen!" Hon suckade tydligt irriterad. "Lägg av, tönt!"
Han skrattade och skickade en slängkyss åt hennes håll. "Jag älskar dig också, prinsessan."
"Ja, kom igen så springer vi iväg i solnedgången och gifter oss!" Hon suckade dramatiskt och sträckte fram handen mot honom. "Precis som i alla sagor! Vad romantiskt det kommer bli, med massor av vitt och fint... Och du i brudklänningen! Jag kan inte bärga mig."
Han frustade av skratt och böjde sig ner och lutade händerna mot knäna för att inte falla omkull på golvet. "Ja... Fniss... Romantiskt... Fniss... Prinsessan... Fniss... Nej, jag menar... Fniss... Prinsen."
Dom skrattade båda två och när skrattet tillslut lagt sig återvände de till sina arbeten.
________________________________________________________
En dag hade han frågat; "Varför ger du mig alltid din sallad? Blir inte du hungrig?"
Hon hade skrattat och svarat; "Nej, jag brukade inte äta överhuvudtaget innan du dök upp här."
Han hade kollat på henne med förvånad blick och sen skakat på huvudet. "Varför beställde du salladen överhuvudtaget då?"
Hon hade snurrat en hårlock kring fingret och flinat överlägset. "För jag visste att det är den enda ätbara maten vi har här."
Dom hade skrattat tillsammans och så hade den lunchen slutat, han hade betalat och gått tillbaka till sitt jobb som alla andra dagar.
Men den här dagen var inte som alla andra. Hon satt själv vid bordet och petade i salladen i väntan på att han skulle dyka upp. Han hade alltid kommit exakt klockan tolv de andra dagarna men nu hade redan en halvtimme gått och han hade fortfarande inte dykt upp. Bossen hade kastat många oroliga blickar på henne där hon satt vid samma bords om vanligt och stirrade ut genom fönstret i väntan på honom.
"Varför dröjer du så länge Josh..." Suckade hon tungt och la ner gaffeln och lutade hakan tungt mot hakan.
Hon kollade hela tiden ut genom fönstret och spejade efter den ljusa kalufsen som tillhörde Josh, den dök inte upp på hela lunchen. Timmen hade gått och hon knöt på sig förklädet igen med blicken sänkt. Var det här slutet? Hon plockade upp den helt orörda salladen och slängde ner allt i soporna då hon kom in i köket.
"Dök han inte upp?" Devin deras kock torkade handen på en handduk och kollade med medlidande blick på henne.
"Nej, det gjorde han inte." Sa hon torrt och la ner tallriken i disken. "Jag kan sköta disken idag om du vill."
"Tack, det vore snällt av dig." Han kastade en sista ledsam blick på henne och vände sig sen om mot kastrullerna. "Tror du han listade ut din bluff?"
"Bluff? Jag förstår inte vad du menar?" Flinade hon till svar och drog på sig diskhandskarna.
"Åh, jag tänker bara på det där... 'Vår kock suger på att laga mat'." Flinade han tillbaka och började hacka grönsaker. "Jag har då aldrig hört några klagomål från våra kunder... så länge det inte gäller tomatsoppan."
Hon skrattade till. "Attans jag är avslöjad!"
Han skrattade han också. "Hur visste du att han skulle välja tomatsoppan? Om han inte valt tomatsoppan skulle det ju aldrig funkat."
"Jag är synsk!" Flinade hon. "Nej, jag såg att han stannade till när han kollade på sopporna och den enda soppan vi här är just tomat. Enkelt."
"Aha... Det var så du gjorde det." Han nickade gillande och kliade sig på den stubbiga hakan. "Så sen var det bara för dig att komma till mig och säga 'Om den där mannen kommer tillbaka så förstör hans mat på vilket sätt du vill, bara förstör den så han inte vill äta den.' Men jag förstår fortfarande inte, varför ville du förstöra hans mat?"
Hon tog ett finger framför munnen och blinkade åt honom. "Hemligt."
"Kom igen! Du vet väl att jag är kungen på att hålla hemligheter." Han slog ut med armarna och flinade.
Hon vred på sig i spelad nervositet. "Okej. För att jag skulle slippa äta, så enkelt var det."
Han höjde förvånat på ögonbrynen. "Var det bara därför? Varför inte bara strunta i att beställa något?"
"Nej, jag antog att det skulle verka lita skumt..." Hon drog på munnen och vände sig åter till disken.
"Jaha, synd att han inte dök upp... ni verkade komma bra överens."
"Jo..." Hon ville inte prata om det så hon ägnade all sin uppmärksamhet åt disken.
"Men..." Devins starka armar slöt sig kring hennes midja. "Du vet att om du behöver tröst så finns jag alltid här!"
Hon tog lugnt bort hans armar från henne och vände sig åt honom. "Som om jag vill ha din tröst, Player."
Han lyfte händerna i en oskyldig gest och flinade. "Ja, men om du ångrar dig så står jag i andra änden av rummet. Om du behöver en axel att gråta ut mot är det bara att komma."
Hon smackade med läpparna och skakade på huvudet. "I dina drömmar, Player."
Han skrattade och hon anslöt sig till det. Fast inombords kändes det bara tomt.
En rätt lång tid stod de bara i vardera ände av köket och gjorde sina sysslor, struntade i den andra fast tillslut bröt hon tystnaden.
"Varför förstör du alltid tomatsoppan med flit?" Hon torkade händerna på förklädet och vände sig om mot honom.
Han skratta till. "För att jag vill det?"
"Är det den bästa förklaringen du kan komma på?" Hon orkade inte ens dölja besvikelsen.
"Det är faktiskt så. Det är så trist att göra, så varje gång någon trist person beställer det livar jag genast upp dennes liv lite genom att ge den en stor chock." Han skrattade för sig själv och återvände till spisen.
"Du är konstig!" Frusta hon och skakade oförstående på huvudet.
"Och du är gjord av is, prinsessan."
Hon fnös till svar.
"Man blir nästan avundsjuk när man ser hur den där killen får dig att smälta."
"Åh, men kom igen!" Hon suckade tydligt irriterad. "Lägg av, tönt!"
Han skrattade och skickade en slängkyss åt hennes håll. "Jag älskar dig också, prinsessan."
"Ja, kom igen så springer vi iväg i solnedgången och gifter oss!" Hon suckade dramatiskt och sträckte fram handen mot honom. "Precis som i alla sagor! Vad romantiskt det kommer bli, med massor av vitt och fint... Och du i brudklänningen! Jag kan inte bärga mig."
Han frustade av skratt och böjde sig ner och lutade händerna mot knäna för att inte falla omkull på golvet. "Ja... Fniss... Romantiskt... Fniss... Prinsessan... Fniss... Nej, jag menar... Fniss... Prinsen."
Dom skrattade båda två och när skrattet tillslut lagt sig återvände de till sina arbeten.
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/parusater/472288780/
Visa toppen
Show footer