May
Wednesday 29 May 2013 photo 4/4
|
Del 3
Hon var trött, ville hem, ville gömma sig, komma undan från mänskligheten ett tag. Det där att vara ute bland folk var så väldigt jobbigt för sådana som hon. Men hennes vänner hade insisterat på att hon skulle följa med ut och hjälpa dem hitta den där perfekta studentklänningen. Hon hade inte kunnat säga nej. Dock ångrade hon sitt val nu.
De andra tjattra på glatt om klänningarna de båda hittat men hon hade stängt av, slutat lyssna, mumlade lite då och då. De gick förbi kulturhuset och hon kollade på affischerna, sådant fascinerade henne. Inte kläder. Hon visste att det inte var någon poäng i att kolla men hon kunde inte låta bli, varenda gång hon går förbi tittar hon dit. Även trots hon förstår att han inte kommer stå där, varför skulle han? Hon suckade och kollade. Hon blev helt stel och stannade upp totalt, vänta detta kan väl inte stämma eller? Hon kollade igen.
"Varför stannar du?" De båda två stod lite längre fram och såg otåliga ut. "Vi kommer missa tåget."
Hon kastade en sista blick ditåt och sen log hon beklagande emot dem. "Jag kan tyvärr inte följa med till tåget. Jag fick nyss syn på en gammal vän, tänkte springa dit och säga hej."
De kollade kort på varandra och nickade, de vinkade hejdå och fortsatte mot tåget.
Hon vände sig om igen och började gå ner för trapporna, om hon såg fel nu skulle det väldigt jobbigt efteråt. Men hon måste ta chansen. För övrigt ser hon honom ju egentligen nästan överallt, och det är alltid bara hennes inbillning. Så vad är speciellt med denna?
För varje steg blev hon mer nervös, han varken försvann eller börja likna någon annan. Kunde det verkligen vara han? Tillslut stod hon bredvid honom, han satt och blundade och verkade inte lägga märke till något. Hon svalde och satte sig bredvid honom fattade sitt mod och sa hans namn högt.
Han svarade av reflex, tänkte inte så mycket på det. Hummade till svar då han hörde sitt namn. Det tog honom ett tag att inse att ingen borde kunna hans namn just här. Han spärrade upp ögonen och kollade bredvid sig. Hans drog efter andan och såg nog antagligen aningen roande ut där han satt för hon fnös till och log. Där var det, det där leendet han mindes så väl och hur hon fnös till istället för att öppet skratta. De där små sakerna om henne han mindes så väl.
"Trodde inte jag skulle se dig här." Sa hon kort ett tag efteråt, ingen av dem visste antagligen vad de skulle säga.
"Trodde inte du skulle se mig här." Svarade han kort och tittade bort. Han skämdes, det var ju det här som inte skulle hända.
"Jag var i stan med mina kompisar." Hon knäppte händerna runt sina knän. "De letade efter studentklänningar."
"Hittade du någon?" Han kollade åter igen på henne, såg att det saknades en kasse för klänningen att ligga i.
"Usch nej, jag vägrar att ha på mig en helvit klänning!" Hon log igen. "Tänker ha samma skjorta som jag gick ut nian i, men jag kör på kjol denna gång annars blir väl släkten besviken."
Han log tillbaks, även om han inte hade någon aning om vilken skjorta det var hon pratade om. "Låter som dig."
Hon ryckte på axlarna. "Jo, det gör det väl."
Och sen tystnad igen. De visste inte vad de skulle säga, de visste ju båda vad hon skrivit och att han läst det. Det var en sådan besvärlig och tryckande tystnad, sådana man helst lever utan. Trodde han, men hon såg inte det minsta besvärad ut. Snarare lättad och glad.
Plötsligt låg hennes huvud på hans axel och hon blundade med en nöjt leende. "Jag har saknat dig."
Han visste inte vad han skulle säga, hon brukade säga detta men inte såhär. Han hade aldrig hört någon prata med så mycket lättnad i orden. Han satt tyst en stund och stirra på henne, hon tycktes inte märka något hon bara log. "Jag har saknat dig med."
"Säkert?" Hon tittade tillbaks, rätt in i hans ögon.
"Ja, helt säkert."
"Okej jag tror dig." Hon tittade bort igen, långt bort, han kunde inte se vad hon tittade på. "Det gjorde så ont."
Han svalde. "Vadå?"
"När du inte svarade."
Han la armen om henne och gud vad det kändes konstigt, han kände hur det brände i hela ansiktet. Men han kände att det var det enda rätta att göra. "Jag menade inget illa med att inte göra det."
Hon räta på sig igen. Gled ur hans grepp. "Jag tror dig inte."
"Det visste jag att du inte skulle."
Hon kollade skeptiskt på honom. "Så varför försökte du ens?"
Han suckade och gned sig om pannan, huvudverken blev värre. "Jag ljög inte, jag gjorde det för ditt eget bästa."
"Men jag behöver dig!"
Han kunde inte se ifall hon var sårad eller arg men han visste att han inte kunde dra sig ur detta nu. Han kollade rakt i hennes ögon och sa lugnt. "Nej det behöver du inte."
Hon satt tyst, han kunde se hur det sjönk in i henne. Hur hennes hjärna jobbade för att kunna hantera informationen. De senaste åren hade ju hennes liv kretsat kring honom, även då han hållit sig borta, det hade varit han hela tiden. Det hade han dock inte vetat förrän breven damp ner hemma hos honom.
Hennes ögon tårades och han drog henne intill sig. "Det har du vetat hela tiden."
Hon nickade. "Men jag älskade faktiskt dig."
"Jag vet." Han svalde hårt, inte älskar utan älskade. "Du betyder mest för mig och det vet du."
Hon nickade igen och snörvla till. "Men jag ville inte att det skulle vara slut, jag ville att det skulle fortsätta för evigt."
Han nickade denna gång. "Men allt har ett slut, vare sig vi vill det eller inte."
Hon fnös till. "Det där låter som något som jag skulle kunna säga."
Han skratta till. "Jo, det kanske är därifrån jag fått det."
De satt tysta och bara höll om varandra. De visste vad som skulle hända men de ville inte släppa taget, inte riktigt än. Särskilt han, han visste att det var dags att gå vidare men han ville inte. Hon hade försökt, men inte han. Han ville leva sitt liv bredvid henne, men han kunde inte, det visste båda två. Det skulle ta död på henne. Hon förtjäna någon bättre än honom. Någon måste ta kommandot och det var han.
Långsamt släppte han taget om henne och hon kände och släppte taget hon med. De satt tysta ett tag och bara kolla på varandra. "Det finns ingen annan lösning."
"Jag kommer sakna dig." Hon försökte le men det tårades i hennes ögon.
Han svalde. "Du vet att jag kommer sakna dig mer."
Hon fnös till. "Du får väl tro det om du vill." Och så reste hon sig upp och erbjöd sig att hjälpa honom upp.
Han tacka nej och borstade av sig då han stod han med. Han skruvade på sig och ville verkligen inte säga det där sista, hur säger man hejdå då man aldrig ska ses igen? Hon tycktes fundera över samma sak, hon sträckte ut sina armar mot honom i ett snett leende och han klev mer än villigt in i omfamningen. Hon var så mjuk och hon dofta gott, hon dofta sådär sött men ändå inte blommigt. Sådär som bara hon gjorde. Han skulle sakna den. Den och allt annat med henne. De släppte försiktigt taget om varandra och han kände hur något mjukt nuddade fjäderlätt vid hans kind. Han tog handen för kinden och kände hur temperaturen i ansiktet steg igen.
"Jag lovade dig en puss på kinden för väldigt länge sen." Hon log smått mot honom. "Men jag gav dig aldrig den."
Han skaka på huvudet. "Det minns jag inte."
"Men det gör jag." Hon log men han såg att det gjorde ont inuti henne. "Men jag minns det för oss båda."
"Det behöver du inte längre." Som om han någonsin skulle glömma det här.
Hon tittade ner på marken. "Juste, det behöver jag inte."
Han drog på munnen i ett försök till ett leende. "Vi kanske stöter på varandra någon gång."
De visste båda två att de aldrig skulle göra det. Hon försökte le hon med. "Jo kanske."
"Hejdå." Han ville inte men han måste. Han ville bara ta tag i hennes hand och säga att han inte menade det, ångrade allt ihop. Men det var det bästa. Han måste hålla ihop.
Hon nickade och hon hade börjat gråta igen. "Hejdå, ha det bra." Hon vände sig om och gick.
Det värkte i hela honom. Gjorde så fruktansvärt ont. Han stod inte ut.
Han kollade efter henne där hon gick och med en viskning som ingen annan hörde sa han det han egentligen velat ha sagt. "Jag älskar dig."
Hon torkade bort tårarna. Hon skulle vara stark det var ju det här som hon egentligen hade behövt, ett riktigt slut. Det var dags att gå vidare, livet hade rullat vidare utan henne under en så lång tid. Det var dags att springa ikapp. Hon kollade ner på sin mobil, ett nytt sms.
Hur är det älskling?
Hon log smått då hon såg smset, från pojkvännen. Hennes pojkvän. Sjukt eller hur? Det är en helt annan historia dock, om ett desperat försök att glömma bort den person som betydde mest. Inte så lyckat försök, men hon fick en pojkvän som fanns där och tog hand om henne även då hon drömde om en helt annan person. Men allt det där var förbi nu. Hon kände det, hon kände hur allt det där som hållit fast henne bara släppte. Hon kunde räta på sig och faktiskt känna att hon var fri.
Det var dags att vända blad och börja ett nytt kapitel. Och denna gång fri från skadliga beroenden.
Han svarade av reflex, tänkte inte så mycket på det. Hummade till svar då han hörde sitt namn. Det tog honom ett tag att inse att ingen borde kunna hans namn just här. Han spärrade upp ögonen och kollade bredvid sig. Hans drog efter andan och såg nog antagligen aningen roande ut där han satt för hon fnös till och log. Där var det, det där leendet han mindes så väl och hur hon fnös till istället för att öppet skratta. De där små sakerna om henne han mindes så väl.
"Trodde inte jag skulle se dig här." Sa hon kort ett tag efteråt, ingen av dem visste antagligen vad de skulle säga.
"Trodde inte du skulle se mig här." Svarade han kort och tittade bort. Han skämdes, det var ju det här som inte skulle hända.
"Jag var i stan med mina kompisar." Hon knäppte händerna runt sina knän. "De letade efter studentklänningar."
"Hittade du någon?" Han kollade åter igen på henne, såg att det saknades en kasse för klänningen att ligga i.
"Usch nej, jag vägrar att ha på mig en helvit klänning!" Hon log igen. "Tänker ha samma skjorta som jag gick ut nian i, men jag kör på kjol denna gång annars blir väl släkten besviken."
Han log tillbaks, även om han inte hade någon aning om vilken skjorta det var hon pratade om. "Låter som dig."
Hon ryckte på axlarna. "Jo, det gör det väl."
Och sen tystnad igen. De visste inte vad de skulle säga, de visste ju båda vad hon skrivit och att han läst det. Det var en sådan besvärlig och tryckande tystnad, sådana man helst lever utan. Trodde han, men hon såg inte det minsta besvärad ut. Snarare lättad och glad.
Plötsligt låg hennes huvud på hans axel och hon blundade med en nöjt leende. "Jag har saknat dig."
Han visste inte vad han skulle säga, hon brukade säga detta men inte såhär. Han hade aldrig hört någon prata med så mycket lättnad i orden. Han satt tyst en stund och stirra på henne, hon tycktes inte märka något hon bara log. "Jag har saknat dig med."
"Säkert?" Hon tittade tillbaks, rätt in i hans ögon.
"Ja, helt säkert."
"Okej jag tror dig." Hon tittade bort igen, långt bort, han kunde inte se vad hon tittade på. "Det gjorde så ont."
Han svalde. "Vadå?"
"När du inte svarade."
Han la armen om henne och gud vad det kändes konstigt, han kände hur det brände i hela ansiktet. Men han kände att det var det enda rätta att göra. "Jag menade inget illa med att inte göra det."
Hon räta på sig igen. Gled ur hans grepp. "Jag tror dig inte."
"Det visste jag att du inte skulle."
Hon kollade skeptiskt på honom. "Så varför försökte du ens?"
Han suckade och gned sig om pannan, huvudverken blev värre. "Jag ljög inte, jag gjorde det för ditt eget bästa."
"Men jag behöver dig!"
Han kunde inte se ifall hon var sårad eller arg men han visste att han inte kunde dra sig ur detta nu. Han kollade rakt i hennes ögon och sa lugnt. "Nej det behöver du inte."
Hon satt tyst, han kunde se hur det sjönk in i henne. Hur hennes hjärna jobbade för att kunna hantera informationen. De senaste åren hade ju hennes liv kretsat kring honom, även då han hållit sig borta, det hade varit han hela tiden. Det hade han dock inte vetat förrän breven damp ner hemma hos honom.
Hennes ögon tårades och han drog henne intill sig. "Det har du vetat hela tiden."
Hon nickade. "Men jag älskade faktiskt dig."
"Jag vet." Han svalde hårt, inte älskar utan älskade. "Du betyder mest för mig och det vet du."
Hon nickade igen och snörvla till. "Men jag ville inte att det skulle vara slut, jag ville att det skulle fortsätta för evigt."
Han nickade denna gång. "Men allt har ett slut, vare sig vi vill det eller inte."
Hon fnös till. "Det där låter som något som jag skulle kunna säga."
Han skratta till. "Jo, det kanske är därifrån jag fått det."
De satt tysta och bara höll om varandra. De visste vad som skulle hända men de ville inte släppa taget, inte riktigt än. Särskilt han, han visste att det var dags att gå vidare men han ville inte. Hon hade försökt, men inte han. Han ville leva sitt liv bredvid henne, men han kunde inte, det visste båda två. Det skulle ta död på henne. Hon förtjäna någon bättre än honom. Någon måste ta kommandot och det var han.
Långsamt släppte han taget om henne och hon kände och släppte taget hon med. De satt tysta ett tag och bara kolla på varandra. "Det finns ingen annan lösning."
"Jag kommer sakna dig." Hon försökte le men det tårades i hennes ögon.
Han svalde. "Du vet att jag kommer sakna dig mer."
Hon fnös till. "Du får väl tro det om du vill." Och så reste hon sig upp och erbjöd sig att hjälpa honom upp.
Han tacka nej och borstade av sig då han stod han med. Han skruvade på sig och ville verkligen inte säga det där sista, hur säger man hejdå då man aldrig ska ses igen? Hon tycktes fundera över samma sak, hon sträckte ut sina armar mot honom i ett snett leende och han klev mer än villigt in i omfamningen. Hon var så mjuk och hon dofta gott, hon dofta sådär sött men ändå inte blommigt. Sådär som bara hon gjorde. Han skulle sakna den. Den och allt annat med henne. De släppte försiktigt taget om varandra och han kände hur något mjukt nuddade fjäderlätt vid hans kind. Han tog handen för kinden och kände hur temperaturen i ansiktet steg igen.
"Jag lovade dig en puss på kinden för väldigt länge sen." Hon log smått mot honom. "Men jag gav dig aldrig den."
Han skaka på huvudet. "Det minns jag inte."
"Men det gör jag." Hon log men han såg att det gjorde ont inuti henne. "Men jag minns det för oss båda."
"Det behöver du inte längre." Som om han någonsin skulle glömma det här.
Hon tittade ner på marken. "Juste, det behöver jag inte."
Han drog på munnen i ett försök till ett leende. "Vi kanske stöter på varandra någon gång."
De visste båda två att de aldrig skulle göra det. Hon försökte le hon med. "Jo kanske."
"Hejdå." Han ville inte men han måste. Han ville bara ta tag i hennes hand och säga att han inte menade det, ångrade allt ihop. Men det var det bästa. Han måste hålla ihop.
Hon nickade och hon hade börjat gråta igen. "Hejdå, ha det bra." Hon vände sig om och gick.
Det värkte i hela honom. Gjorde så fruktansvärt ont. Han stod inte ut.
Han kollade efter henne där hon gick och med en viskning som ingen annan hörde sa han det han egentligen velat ha sagt. "Jag älskar dig."
Hon torkade bort tårarna. Hon skulle vara stark det var ju det här som hon egentligen hade behövt, ett riktigt slut. Det var dags att gå vidare, livet hade rullat vidare utan henne under en så lång tid. Det var dags att springa ikapp. Hon kollade ner på sin mobil, ett nytt sms.
Hur är det älskling?
Hon log smått då hon såg smset, från pojkvännen. Hennes pojkvän. Sjukt eller hur? Det är en helt annan historia dock, om ett desperat försök att glömma bort den person som betydde mest. Inte så lyckat försök, men hon fick en pojkvän som fanns där och tog hand om henne även då hon drömde om en helt annan person. Men allt det där var förbi nu. Hon kände det, hon kände hur allt det där som hållit fast henne bara släppte. Hon kunde räta på sig och faktiskt känna att hon var fri.
Det var dags att vända blad och börja ett nytt kapitel. Och denna gång fri från skadliga beroenden.
Annons
Comment the photo
JoJoSs
Thu 30 May 2013 13:35
ledsen novell trilogi men bra skrivet :) du är skit duktig på att skriva
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/parusater/514576735/
Visa toppen
Show footer