Saturday 4 September 2010 photo 71/100
|
P.S
Vet du om att jag gillar dig? Jag gillar dig så mycket... du kan inte ana hur mycket.
Gillar du mig?
C. Pearl
Jag vek ihop papperet och la ner det i det vita kuvertet. Ritade dit ett litet lila hjärta och skrev P.S på kuvertets baksida för att sen klistrade ihop det. Jag höll det i handen och betraktade den under tystnad. Jag böjde mig ner och drog ut skrivbordets nedersta låda och la ner brevet i högen av liknande. Alla var det brev skrivna till olika personer – kärleksbrev, hatbrev, avskedsbrev, förfrågningar... ja alla möjliga sorters brev.
P.S är en kille i min klass... Ja han heter inte P.S egentligen hans namn är Philip Sjöblom och vi har gått i samma klass sen ettan. Han har alltid kallat sig själv för P.S och ja vi andra gör det också. Jag heter inte heller C. Pearl egentligen. Mitt namn är Sara Lund. C. Pearl är mitt alias, mitt författar namn. Sea Pearl, fattar du? När jag säger författare menar jag ingen som har skrivit massa böcker som andra kan köpa, nej nej, jag skriver dikter och noveller. Små korta noveller bara. Fast jag har skickat in noveller till tidningar och dem har kommit med flera gånger, det är kul, sen så är jag medlem i såna där "novell" hemsidor där man kan lägga ut och läsa andras noveller. Jag har flera läsare som uppskattar mina verk! Fast de tror jag är en kvinna vid namn Catharina Pearl, 25 år från Uppsala och singel. Okej, jag är singel men min egentliga ålder är ju bara 15 och jag är från södra delen av Stockholm.
Ingen annan än jag har någonsin sätt breven i den nedersta lådan, det är brev jag skriver till folk men som jag aldrig skickar. Jag är för feg. Jag önskar att jag skulle kunna vara lika modig och positiv som Catharina, som henne har jag så lätt att bli omtyckt. Hon och jag är samma person men ändå så olika, hon är personen jag är vid datorn, personen som lockar folk med sin mystik... Sara (jag) är en feg kyckling som gömmer sig någonstans med en bok i skolan, som inte vågar prata med andra människor. Jag önskar att jag skulle kunna bli Catharina och slippa Sara helt. Jag hatar henne.
Ni måste tro jag är sinnes sjuk.
*
Jag sitter i ett hörn av klassrummet, jag brukar aldrig säga ett ord. Ibland vet jag vad svaret på frågan är, men jag vågar inte säga svaret för jag är rädd att det ska vara fel. Ibland kan jag komma på något jätte smart och roligt att säga men väntar för länge så chansen glider bort. Ibland kan jag komma på ett av de bästa argumenten som skulle vara med i en diskussion men är för rädd för att räcka upp handen och råka göra bort mig. Jag säger aldrig något sitter bara där vid fönstret och mår pyton.
På bänken framför mig sitter P.S, jag brukar sitta och studera hans ryggtavla. Brukar sitta och fundera över hur det skulle kännas att röra hans hår. Brukar sitta och fantisera om hur han skulle vrida sig om mot mig när jag petar honom lite lätt på axeln. Fantisera över hur hans röst skulle låta, vad han skulle säga och hur vackert hans leende skulle se ut då det sprids i hans ansikte när jag mumlar fram en ursäkt.
Jag sneglar lite på klockan som hänger ovanför klassrumsdörren och plockar fram min tappre livskamrat. Skrivblocket. Jag bläddrar fram en ny sida och trycker fram mer stift i pennan och börjar skriva.
P.S
Vet du att jag brukar skriva brev till dig? Skulle du vilja läsa dem?
Vet du, de flesta brev i min skrivbordslåda är till dig.
Jag gillar att sitta bakom dig P.S, jag får sitta och kolla på din ryggtavla hela dagen. Det är det bästa jag vet. Jag brukar sitta och lyssna på dina samtal med dina kompisar. Jag brukar drömma om hur du säger ett enkelt 'hej' till mig. Bara tanken får mig att känna mig varm inombords.
Vet du P.S jag tycker du har den finaste sångrösten i hela världen. Det där att du sjunger som en kråka förstår jag mig inte på. Jag tycker du sjunger underbart. Varenda ord får mig att flyga.
Att drömma är att glömma
Glömma bort verkligheten
Fly ensamheten, fly från smärtan
Glömma bilden av dig och andra
Drömma om stunden då det är du och jag
Jag vill måla dig blommor av ord
Jag försöker skriva dig min kärlek på papper
Det går inte
Den är för stor
Jag vill ge dig blommorna av ord
Jag vill skicka dig breven med små söta ord
Men istället glöms de bort
Det går inte att försöka beskriva mina känslor för dig... jag försöker men det vill bara inte bli rätt. Jag vill beskriva smärtan jag känner när jag ska sova, jag vill berätta om stunderna jag skriker mot kuddens mjuka och svär över mina känslor. Men även fast det kan göra så ont så känns det ändå så bra. Jag vill bara att du ska veta det. Jag vill bara kunna berätta allt för dig. Men orden vill inte lämna munnen, kroppen vill inte lyda tankarna i din närhet.
Jag gillar älskar dig
C. Pearl
Jag slog ihop blocket och drog med fingrarna över den släta ytan. Så lätt det skulle vara att bara dra ut papperet och smyga ner det i hans väska. Tänk vad enkelt det skulle vara. Jag öppnade sidan igen och tog ett lätt tag om papperet.
Ett. Två. Dra!
Jag drog inte av det. Kunde inte. Handen låg där den låg och papperet revs inte av. Jag suckade tyst för mig själv och slog ihop boken igen och la ner ansiktet mot den. Skit bok. Piss liv. Jävla P.S. Dumma Catharina. Idiot värld. Skolan kan brinna i helvetet. Allt kan bara gå och dö.
Jag suckade igen tyngre den här gången och rätade på mig. Kastade en blcik på klockan och blickade sen ner på boken. Jag lät fingrarna följa med bokstäverna i Sara Lund.
Varför föddes jag till Sara Lund? Fan ta Sara Lund. Jag hatar henne.
*
Jag gick med händerna i den lila huvtröjans stora ficka. Den var min favorit plagg. Enkel, för stor och mjuk. Känslan den ger påminner lite om när någon stor omfamnar dig när du är liten. Det enda detalj som fann var den lilla svarta stjärnan på vänster axel. Jag älskar den. Och så passar den ju väldigt bra till mitt korta svarta hår.
Jag gick långsamt med huvudet böjt mot himlen som var skymd av löv. Då och då lös solen ner på mitt ansikte och jag log för mig själv när jag kände de varma solstrålarna. Livet kändes inte lika dunkelt längre. När jag känner mig nere brukar jag alltid dra mig undan till den här platsen. En plats som ännu är orörd av maskiner och människor. Ibland brukar jag fantisera att jag när jag hoppar över den lilla bäcken hamnar i en egen parallell värld. En värld bara jag kan hitta till. I mina noveller som oftast handlar om magi och fantasi foster brukar de bo i den parallella världen. Catharinas värld.
Jag slog mig ner på den stora platta stenen som jag brukar beskriva som världens mitt i mina noveller och la mig ner på rygg. Jag kollade på hur löven sakta rörde sig i vinden och hur molnen ovanför hela tiden rörde sig bortåt.
Första gången jag kom hit var jag jätte ledsen för att några tjejer i min klass tagit mitt block och kastat det i sjön som den lilla bäcken leder till under en utflykt med klassen. Jag hade sprungit iväg med tårar brännande nerför kinderna och lärarna hade skrikit åt de andra flickorna och några hade ropat efter mig. Men tanken att de kanske borde följa efter mig slog dem aldrig. Och plötsligt var jag för långt borta i skogen för att höra deras rop. Jag hade sprungit utan att tänka på att jag kanske inte skulle hitta tillbaka. Tillslut så stannade jag precis vid den här stenen och satte mig ner och grät för mig själv. Jag satt där länge... hur länge vet jag inte. När det sorgsna lämnat mig blev jag rädd. Jag hade ju ingen aning vart jag var och det började mörkna. Jag började gå åt det hållet jag kommit ifrån och på något underligt vis lyckades jag ta mig tillbaka. Historien om de hysteriska lärarna och föräldrarna jag mötte när jag kom fram behöver vi ju inte berätta. Det var ungefär fyra år sen.
Efter det har jag återvänt hit väldigt ofta. Det är oftast här jag får inspiration till mina berättelser. När jag är här brukar Catharina alltid skriva så pennan glöder historier om kärlek och hat, historier om gott och ont, historier om svek och krig. Hennes historier fascinerar mig alltid... inte lika dåliga som mina kärleksbrev till P.S under hennes namn.
P.S... det får mig att tänka på den stunden då vi skulle ha orientering och av slump hamnade vi i samma lag. Du var väldigt vacker då du läste kartan. Jag blev helt hänförd över hur duktig du var. När jag sprang lite snett bakom dig och kollat på dig hade du tagit andan ur mig. Du påminde om alver från böcker. Jag hade blivit så hänförd att jag glömt att kolla på marken där jag sprang och råkade snubbla på en rot. Jag föll ner till marken och skrapade upp knät. Du hade stannat och vänt dig om med oroligt uttryck i ansiktet. Du hade inte sätt ilsken ut över det att jag sabbade din tid och gjorde så vi inte kunde vinna. Du hjälpte mig upp på benen igen och lät mig stödja mig mot dig då jag haltade tillbaka till skolan. Du satt till och med med mig hos syster då hon skulle göra såret rent och jag skrek som en stucken gris för att jag tyckte det gjorde ont. Du hade tagit tag i min hand och tryckt den lite lätt och gett mig ett leende. Jag flög till sjunde himmelen och knät gjorde inte alls ont längre.
"Åh..." jag satte mig upp och drog väskan intill mig för att leta rätt på blocket. Jag måste ju skriva ett brev till honom om den gången. Fråga om han också minns den dagen lika klart som jag. Fast det gör han nog inte.
Jag rotade bland skolböckerna och pocketböckerna som fyllde väskan. Inget skrivblock med lila pärmar. Jag öste ner allt på marken och rotade bland det där det låg. Inget skrivblock med lila pärmar. Jag kollade i väskan en gång till för att se om allt kommit ut. Inget skrivblock med lila pärmar.
Jag stelnade till och väskan gled ur mitt grepp. Jag hade glömt blocket i skolan!
*
Jag sprang in i skolbyggnaden. Den var fortfarande öppen eftersom vissa hade extra lektioner och ja vissa ville bara stanna kvar och hänga med sina kompisar lite extra eftersom de bodde långt ifrån varandra. Jag sprang genom de långa korridorerna som idag kändes längre än vanligt. Hur kunde jag vara så dum att jag glömt skrivblocket i skolan?!
Jag stod tillslut utanför klassrums dörren och drog ett djupt andetag och skulle precis gå fram och öppna den då den gick upp.
En tidning dök upp i dörröppningen. En tidning som en av mina noveller fanns med i. Jag stelnade till och blev vaksam. Vem läste den? Det var ju en tant tidning.
Han gick nästan rakt på mig men kollade upp från tidningen precis innan och upptäckte mig.
"Åh, Sara!" Han log glatt mot mig. "Så du är också kvar i skolan, jag tyckte jag såg dig gå härifrån för ett tag sen."
"Öh... Hej P.S..." Det var han! Mitt hjärta och hjärna stod helt still jag kunde knappt andas. "Jag glömde bara en sak och kom tillbaka därför."
"Åh... Ja juste, det lila blocket." Han nickade mot mig och började gå därifrån. Jag kunde inte motstå frestelsen att kika ner på vad det var han läste. De stora röda bokstäverna och bilden med brevet. Min novell. Love Letters. Baserad på min egna historia kanske jag ska tillägga.
Läste P.S mina noveller? Åh! Det kändes som om jag skulle spricka av glädje och jag bokstavligt talat hoppade fram till min bänk där mitt lila block låg precis där jag lämnat det. Jag plockade upp det och svängde runt med det i min famn. Det här måste jag skriva om!
Jag nynnade för mig själv en låt jag minns att P.S en gång sjungit. En låt jag blivit förtjust i på en gång. En låt jag inte vet vad den heter och inte heller vilka som sjunger den i verkligheten. Men jag bryr mig inte, för mig är P.S's version den bästa som någonsin funnits. Om jag vore domare skulle han få alla världens musik priser och många fler.
"Seems like each time, I'm with you I loose my mind, mhm, Maybe we're just trying to hard, When really it's closer than it is too far...Cause I'm in too deep, and I'm trying to keep, All the thoughts in my head, instead of going under."
*
Jag öppnade dörren hem och sparkade av mig skorna.
"Jag är hemma!" Tystnaden var svaret.
Fast det hade jag ju redan vetat. Jag har inga syskon bara två föräldrar som aldrig är hemma. Har för mycket jobb och ja jag är ju så stor så jag kan ju klara mig själv. Säger dom. Visst jag kan klara mig själv men hur kul är det att mötas av tystnad var eviga dag då du kommer hem. Jag hatar att vara själv.
Jag gick upp för trapporna lite nedstämd fast det var bara som en nål i havet av lycka. P.S läste mina noveller! Han pratade med mig idag!
Jag slängde mig ner på sängen i mitt lila rum med pennan i högsta hugg. Jag öppnade blocket och bläddrade fram till en ny sida. Massa olika saker stod det på de andra sidorna. Små prologer till olika noveller och olika dikter. Breven låg alla i säkert förvar i min låda. Skrift i svart, lila, och grönt prydde sidorna. Jag bet lite lätt på min lila bläckpenna och började sen skriva.
P.S
Förstår du hur glad jag blev när jag såg att du läste min berättelse Love Letters?
Lyckan spred sig hela vägen ut i fingertopparna.
Jag blev så jätte jätte jätte jätte glad!
Det känns som om jag gillar dig mer och mer för varje dag!
Fast vilken femtonårig kille läser sånt som Dagens Journal? Du är allt underlig du P.S
Vilken tur att jag kom på att jag glömt mitt block i skolan va då jag var i skogen? Så att ingen fick nys om allt som stod... så ingen fick veta att jag är C. Pearl.
Jag blev riktigt rädd... Jag kom och tänka på dig då vi orienterade tillsammans... hur vackert ditt blonda hår sätt ut där i bladens grönska.
Grönska... Grönt... Vänta lite jag har aldrig haft någon grön penna?!
Förskräckt bläddrade jag tillbaka till den gröna texten, den stod på sidan med brevet jag skulle försegla nu lite senare ikväll.
C. Pearl
Vet du att jag är ditt största fan? Jag har alltid gillat dina berättelser och brukar läsa dom i hemlighet. Inte ens min familj vet att jag läser dom.
Tänk att du brukar sitta rakt bakom mig! Jag som brukar fundera över hur du ser ut och hur din röst låter. Och så har du suttit där bakom mig hela tiden. Wow... Vilken överraskning.
Du får tycka att jag är underlig, det tycker alla redan iaf. Haha! Men jag får vara en knäppskalle det förändrar iaf inte vad jag tycker om dig Sara eller dig Catharina. Vilket föredrar du?
Dina ord gör mig glad, du jag kan inte ens beskriva hur glad jag blev! Vet du hur ofta jag brukar fundera över att börja prata med dig, men det har aldrig blivit av. Någon har alltid kommit och stört och sen är du försvunnen när de lämnat mig ifred. Idioter.
De där breven du nämnde... skulle man kunna få läsa dom någon gång? Du kan ju skicka ett i taget så jag få tid att svara på dom. Om du vill alltså? Jag gör det gärna... jag vill läsa allt du skrivit. Vartenda ord. Och de där blommorna? Kan du lära mig att göra såna så jag också kan ge dig några? Det skulle göra mig väldigt glad.
Oj... nu verkar någon komma i korridoren jag hör steg. Kanske det är du? Jag hoppas det. Och juste jag läser just nu din nyaste novell Love Letters, inte alls som dina andra! Men så himla bra! Du får tycka jag är fjollig som tycker om kärlekshistorier men det är sån jag är. Jag längtar efter din nästa novell.
Oj, fan du verkar vara precis utanför dörren nu! Om du skickar de där breven till mig så ska jag försöka få ner all min kärlek i ord till dig.
Jag skulle måla hela världen i kärleks ord till dig om jag kunnat.
P.S
Jag läste orden om och om igen och log för mig själv. Hjärtat hamrade i bröstet och hag rullade runt så jag låg på rygg och lyfte blocket högt över huvudet.
"Den kommer fortare än du anar." Viskade jag tyst och tryckte blocket hårt mot bröstet.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Mon 6 Sep 2010 08:23
Hinner inte läsa nu, ska till skolan.. Läser när jag kommer hem. :D
ParusAter
Tue 7 Sep 2010 20:12
Nä inget hemskt hända :O
Jag har inte tänkt på någon fortsättning fast kanske om jag kommer på något vill säga xD Va bra att du tyckte om den :)<3
Tack :DD<3
Jag har inte tänkt på någon fortsättning fast kanske om jag kommer på något vill säga xD Va bra att du tyckte om den :)<3
Tack :DD<3
Anonymous
Wed 8 Sep 2010 19:30
Bra. *Pust*
Jag hoppas du kommer på något. :3 Mm. :) <3
c: <3
Jag hoppas du kommer på något. :3 Mm. :) <3
c: <3
Anonymous
Sun 5 Sep 2010 12:51
Asbra skrivet! :)
och
Shit va fint ritat/ritar ! :D
och
Shit va fint ritat/ritar ! :D
fridaekstrom
Sat 4 Sep 2010 18:33
du de där är fööööööööööööööööööööör bra :O Du borde bli författare :D<3
ParusAter
Sun 5 Sep 2010 10:54
Tack :D <3 Jag vet inte, mina romaner brukar aldrig bli klara ^^ Fast små noveller brukar jag klara av, somd en här
Det glädjer mig att du gillade den :)
Det glädjer mig att du gillade den :)
18 comments on this photo