VARNING, LÅNG OCH TRÅKIG TEXT!

Läs på eget bevåg.
Kommentarer välkomnas.
(Och uppskattas)

Inte bästa bilden i världen..
Men jag är ändå stolt över den på nått sätt,
eftersom den är tagen med en kass mobilkamera..
(Saknar dock den nu..)
22 Januari 2011, en sådan dag lär nog aldrig komma igen.
Jag är glad att jag fick uppleva just den dagen,
det var verkligen magiskt att se iskristaller överallt.
Dimma på natten/morgonen sedan minusgrader på det,
resulterade i mini-istappar på precis allt.

Varje gång jag ser bilderna från denna dagen ler jag
och önskar att alla dagar var som då.
Hyfsat bekymmerslösa och mer tid över för sig själv...
Tänk om man kunde ta till vara på alla dagar
precis som jag gjorde den dagen.

Hade jag tagit mig tid till det så hade det säkert gått,
men det betyder att jag måste vänta med något annat.
Vänner, skola, familj, kärlek och sig själv.
Allt har sin plats, ägnar man för mycket tid åt
det ena så faller det andra bort och man får börja om
eller försöka ta igen tiden på ett eller annat sätt.
Tiden stannar aldrig för någon.
Det går inte att skapa sig mer tid heller,
då dygnets 24 timmar alltid kommer vara lika korta.
Det gäller att hitta balans,
eller skita i det ena och satsa på det andra.
Valen är många, och jag har inte en aning om vart jag ska gå.
Allt är så förutbestämt, var människa har sin plats,
det gäller bara att hitta sin egen.
För alla har väl en plats?
Eller kan det vara så att jag föddes
utan någonstans att ta vägen.
Att jag föddes utan någon mening, utan någon plats.
Om man plockar bort mig skulle det spela någon roll?
Skulle det bli en tom plats eller skulle världen aldrig sakna mig.

Tankarna är många, fler än jag orkar tänka.
Ingen lyssnar, speciellt inte här.
Om någon skulle råka höra nått, så vågar ingen hjälpa ändå.
Vem vet dom kanske förlorar sin plats då också?
Nej, i denna världen är det alla mot alla som gäller.
Sköt dig själv och se hur långt du kommer verkar funka bäst.
För vem vet du kanske får en plats en dag.
Men hur vet man när man kommer dit?
Allt blir kanske bra då, alla tankar kanske försvinner.
Jag kan bara föreställa mig hur det kan bli, för jag är inte där än.
Jag vet inte om jag någonsin kommer dit heller.
Men tydligen ska man leva i ovisshet, det är nog normalt.
Å andra sidan, vem vill vara normal?
Alla utom jag verkar vilja.
Kan dock inte förstå meningen med att vara som alla andra.
Fast det kanske är lättare.. att slippa simma uppför strömmen.
Bara låta bli, flyta med, och se vart man landar?

Tidsfördriv genom att skriven en väldigt lång och tråkig text.
Det är vad jag gör en söndagskväll i december.
Tredje advent och allt.
Om knappt en vecka ska jorden gå under (21/12).
Jag nästan hoppas på att den för en gång skull faktiskt gör det.

Det står i texten?