March
Friday 20 March 2009 photo 1/1
|
OBS gammal bild
Jag saknar Milla. Det har bara gått knappt tre dagar och jag är så sjukt jäkla ensam utan henne. Det är freakin pest. De senaste dagarna har verkligen visat mig hur sjukt livsviktigt hon är för mig. Det har varit fruktansvärt, det har varit värre än helvetet faktiskt. Jag har mått så dåligt och det har tärt på mig att veta, jag kan inte ringa henne. Hur hemskt det än blir, jag kan inte ringa henne. Idag vill jag bara lägga mig ner och dö. Vad är jag utan henne? Vem är jag utan den enda personen i världen jag litar på tillräkligt för att låta henne se mina dåliga sidor? För att låta henne se mina svagheter. Jag litar inte på folk inte på någon, ingen får se hur svag och ledsen jag egentligen är. Det är därför jag alltid döljer min trasighet, för alla. Alla, alla, alla, utom för henne. Hon får se. Och utan det utan henne som ser mig känns det som att alla mina svarta hemska känslor tar över, de blir ohanterliga och fruktansvärda och kväver mig. Jag är så dum. Så otroligt dum. Och dum har jag varit mot dig och mot mig själv. Dumma dumma Pekka.
Det är nog över nu.
Och det gör ont i mig.
Min värld känns som om den rasar runt mig
jag trodde att jag bara försökte skydda mig själv
kanske, kanske inte
kanske försöker jag bara förstöra allt runtom mig
driva bort alla så som jag försökt så många gånger förut
ni drar ner varandra säger mamma
jag vet faktiskt varkens ut eller in
allt är så förvirrat
jag vill inte ha det här livet längre
det har jag inte velat i flera månader, år
De där drömmarna är tillbaka igen,
jag ser det framför mig så tydligt
känner blodet mot min hud när kniven dras ut.
Det är så tydligt, så verkligt
jag vet inte om det är vad jag önskar efter
vad jag verkligen vill ha
men jag fruktar inte det heller.
Fö once again så har jag gjort allting fel
Ibland tänker jag att jag bara vill trycka på gör om knappen
och börja om från början.
Lära mig göra saker rätt
utan att förstöra allting för mig själv
jag visste att det skulle bli så här
förr eller senare, det blir det alltid
Jag borde inte få umgås med människor,
det slutar alltid med att vi gör varandra illa
Det är inte konstigt
att jag alltid känner mig så misslyckad, oduglig och värdelös menar jag
Ibland tror jag att kanske jag förtjänar att behandlas som skit
det är så många som gör det
och jag vänder alltid ut och in på mig själv
allt för att vara till lags, sen får jag skit tillbaka i alla fall.
Karriär och materialistiska mål
det är inte där man finner lyckan
Lycka finns i realtioner till människor
i vänskap och kärleksband
men många många av mina relationer
(alla känns det som just nu
fast jag vet att det inte är sant)
ger mig så mycket olycka
en känsla att att sakna värde
smärta och sorg
utspillda tårar över kudden.
Om just det som är meningen ska skänka dig lycka i livet
om det bara ger dig olycka och sorg
är ditt liv värt att leva då?
Jag saknar Milla. Det har bara gått knappt tre dagar och jag är så sjukt jäkla ensam utan henne. Det är freakin pest. De senaste dagarna har verkligen visat mig hur sjukt livsviktigt hon är för mig. Det har varit fruktansvärt, det har varit värre än helvetet faktiskt. Jag har mått så dåligt och det har tärt på mig att veta, jag kan inte ringa henne. Hur hemskt det än blir, jag kan inte ringa henne. Idag vill jag bara lägga mig ner och dö. Vad är jag utan henne? Vem är jag utan den enda personen i världen jag litar på tillräkligt för att låta henne se mina dåliga sidor? För att låta henne se mina svagheter. Jag litar inte på folk inte på någon, ingen får se hur svag och ledsen jag egentligen är. Det är därför jag alltid döljer min trasighet, för alla. Alla, alla, alla, utom för henne. Hon får se. Och utan det utan henne som ser mig känns det som att alla mina svarta hemska känslor tar över, de blir ohanterliga och fruktansvärda och kväver mig. Jag är så dum. Så otroligt dum. Och dum har jag varit mot dig och mot mig själv. Dumma dumma Pekka.
Det är nog över nu.
Och det gör ont i mig.
Min värld känns som om den rasar runt mig
jag trodde att jag bara försökte skydda mig själv
kanske, kanske inte
kanske försöker jag bara förstöra allt runtom mig
driva bort alla så som jag försökt så många gånger förut
ni drar ner varandra säger mamma
jag vet faktiskt varkens ut eller in
allt är så förvirrat
jag vill inte ha det här livet längre
det har jag inte velat i flera månader, år
De där drömmarna är tillbaka igen,
jag ser det framför mig så tydligt
känner blodet mot min hud när kniven dras ut.
Det är så tydligt, så verkligt
jag vet inte om det är vad jag önskar efter
vad jag verkligen vill ha
men jag fruktar inte det heller.
Fö once again så har jag gjort allting fel
Ibland tänker jag att jag bara vill trycka på gör om knappen
och börja om från början.
Lära mig göra saker rätt
utan att förstöra allting för mig själv
jag visste att det skulle bli så här
förr eller senare, det blir det alltid
Jag borde inte få umgås med människor,
det slutar alltid med att vi gör varandra illa
Det är inte konstigt
att jag alltid känner mig så misslyckad, oduglig och värdelös menar jag
Ibland tror jag att kanske jag förtjänar att behandlas som skit
det är så många som gör det
och jag vänder alltid ut och in på mig själv
allt för att vara till lags, sen får jag skit tillbaka i alla fall.
Karriär och materialistiska mål
det är inte där man finner lyckan
Lycka finns i realtioner till människor
i vänskap och kärleksband
men många många av mina relationer
(alla känns det som just nu
fast jag vet att det inte är sant)
ger mig så mycket olycka
en känsla att att sakna värde
smärta och sorg
utspillda tårar över kudden.
Om just det som är meningen ska skänka dig lycka i livet
om det bara ger dig olycka och sorg
är ditt liv värt att leva då?
Visa toppen
Show footer