En bänkrad i en rastlös sen april Jag tittar över axeln och ser dig blinka till Jag kan få dig när du vill En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång Och du & jag håller andan och håller händer i språnget Det är inte så långt hem Än fanns det tusentals tårar kvar Och de var dina att ge vem som helst Äntligen De är de dyrbaraste smycken du har Så be aldrig om ursäkt igen Äntligen Passerar vi deras gränser Minns du vår blodsed, våran lag Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad Jag minns allt som naglarna mot glas Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns Att det är långt hem Snart finns det inga tårar kvar De var våra att ge vem som helst Antligen De är de dyrbaraste smycken vi har Så be aldrig om ursäkt igen Äntligen Sätter du själv dina gränser Den där pojken jag aldrig kände Som gick på gator jag aldrig såg Och tänkte tankar jag aldrig tänkte Under ett tunt och flygigt hår Och alla känslor slog och sprängde Hela vardagen full med hål I en tid då inget hände I en stad som alltid sov Men älskling, vi var alla en gång små Ja, vi var alla en gång små Ja, vi var alla en gång små Jag kastar stenar i mitt glashus Jag kastar pil i min kuvös Och så odlar jag min rädsla Ja, jag sår ständigt nya frön Och i mitt växthus är jag säker Där växer avund klar och grön Jag är livrädd för att leva Och jag är dödsrädd för att dö Men älskling, vi ska alla en gång dö Ja, vi ska alla en gång dö Ja, vi ska alla en gång dö Vi ska alla en gång dö Vi ska alla en gång dö Vi ska alla en gång dö

Annons

The photo has no tags

August 2009