November
Saturday 18 July 2009 photo 1/1
|
5 dagar kvar och just nu känner jag mest för att lägga mig i ett hörn och gråta med en kniv i handen. Mycket. Eller svälja en burk ångestdämpande sömnpiller, vilket iof lär resultera i ett dött får. Skulle iof slippa den här jävla skiten. Och Hemresa lär inte förändra det nämnvärt. Skit mår jag hemma (utom på en plats men kan inte våldsgästa dem varje kväll) ändå.
Förkylningen verkar vara tillbaka, jag sänkte Elins humör totalt nästan på egen hand, jag är trött och utmattad konstant, vi ska jobba idag och jag fick veta igår att jag ligger på reservplats 39 på universitetsprogrammet i Sundsvall vilket ger mig två val. Antingen en kurs/program jag ogillar/hatar i en stad utan vänner och familj eller ett jobb jag hatar i en stad jag avskyr. Och päronen kommer ge mig ett helvete över det. Framtiden är just nu ett stort, svart hål av misär, osäkerhet och än mer ångest. Problembarn och idioter, i brist på bättre ord, haglar de praktikplatser och flickor över medans jag puttas längre och längre ned. Är inte världen en vacker plats?
Står ni på vän-listan finns chansen att jag inte skulle njuta av att ni dog i en grop fylld av karies-smittade renar, annars får ni åtminstone se till att skrika mycket. Väldigt mycket.
Som vanligt leder "tänk positivt" och liknande optimistiskt dravel till att jag blockar folk. Har hört skiten i månader och det har inte hänt något, vadfan skall ändras nu?
Förkylningen verkar vara tillbaka, jag sänkte Elins humör totalt nästan på egen hand, jag är trött och utmattad konstant, vi ska jobba idag och jag fick veta igår att jag ligger på reservplats 39 på universitetsprogrammet i Sundsvall vilket ger mig två val. Antingen en kurs/program jag ogillar/hatar i en stad utan vänner och familj eller ett jobb jag hatar i en stad jag avskyr. Och päronen kommer ge mig ett helvete över det. Framtiden är just nu ett stort, svart hål av misär, osäkerhet och än mer ångest. Problembarn och idioter, i brist på bättre ord, haglar de praktikplatser och flickor över medans jag puttas längre och längre ned. Är inte världen en vacker plats?
Står ni på vän-listan finns chansen att jag inte skulle njuta av att ni dog i en grop fylld av karies-smittade renar, annars får ni åtminstone se till att skrika mycket. Väldigt mycket.
Som vanligt leder "tänk positivt" och liknande optimistiskt dravel till att jag blockar folk. Har hört skiten i månader och det har inte hänt något, vadfan skall ändras nu?
Visa toppen
Show footer