January
Sunday 31 August 2008 photo 4/18
|
Del 3
”In the middle of a gunfight.
In the center of a resturant.
They say.
Come with your arms raised high.
Well they're never gonna get me.
Like a bullet through a flock of doves. To...!”
Tove stängde av alarmet på mobilen, klockan var halv sju, hon måste upp. Sista gången hon kollade på klockan inatt var den halv fem. Sen hade hon somnat. Två timmar! Hon var trött, men hon visste att hon var tvungen att gå upp. Hennes mamma satt vid frukostbordet och åt frukost medns hon läste tidningen. ”God morgon” sa hon. ”Gomorron” svarade Tove trött. Tove gjorde iordning två smörgåsar och satte sig vid bordet. ”Sovit gott?” undrade hennes mamma. ”Ja.” ljög hon. ”Du då?” ”Jo, jag har sovit bra.” Hennes mamma kollade på Tove, sen ner i tidningen igen. Efter några minuter kom Ellinor ner. ”Är mackorna slut? Tog du de sista mackorna Tove? Jävla tjockis! Vafan ska jag äta nu va? Vafan ska jag äta nu? Tove!!” ”Meh, får du la ta reda på själv!” svarade Tove Ellinor. ”Men! De va fan du som tog de sista!” sa Ellinor. ”Jaha, och?” svarade Tove spydigt. ”Men...!” hann Ellinor säga innan deras mamma skrek: ”Nu håller ni käften! Båda två! Jag orkar inte med era bråk hela jävla dagarna! Tove ge henne din andra smörgås.” ”Va? Men den ska jag ha, hon kan la ta rostat bröd eller?” sa Tove. ”Jag vill inte ha rostat bröd!” skrev Ellinor. ”Men fan va du ska vara jobbig! Ge nu Ellinor din ena smörgås! Nu!” skrek hennes mamma. Tove kastade ena smörgåsen på Ellinor. Tog dena andra, halvuppätna i handen sprang till hallen och tog sin ryggsäck, sen gick hon ut. Hon började gå mot skolan, hon gick inte igenom parken längre, inte när hon var själv. Hon tog istället en omväg runt den stora parken, så långt ifrån skogen som möjligt. Hon kom till skolan tre kvart före första lektionen. Hon satte sig på en gunga på lekplatsen och såg hur en bil stannade på parkeringen. Johan gick ut ur bilden och kollade sig omkring, hans blick stannade på Tove. Hon stelnade till, kollade sig omkring efter någon annan, hon såg ingen. Johan tog några steg fram och stannade. Kollade mot henne och log sitt äckliga leende. Tove blev illamående och yr och sprang därifrån, hon kollade bakåt, Johan stod kvar och log. ”Aj!” Tove sprang rakt in i David, en kille i hennes parralellklass. En av 8:ans populäraste killar. ”Oj, förlåt... De va inte meningen.” stammade Tove fram. ”Haha, de e ingen fara” skrattade han. ”Varför sprang du? Vet du om att du är likblek i ansiktet? Har du sett ett spöke eller?” sa han sen. ”Eh, nej, de har jag inte” svarade hon. ”Men varför sprang du?” ”Får jag inte springa eller?” svarade hon snabbt. ”Jo... Men du såg jävligt rädd ut. Tänkte att något kanske var fel.” sa han och ryckte på axlarna. ”Neej...” svarade hon tvekande. ”Varför är du här så tidigt föresten?” sa hon för att byta samtalsämne, hon kände honom inte igentligen. ”Nee, mamma skjutsade mig idag, men hon börjar tidigt, så hon var tvungen att lämna av mig nu.” svarade han. ”Varför är du här nu då?” frågade han. ”Pallade inte vara hemma, så jag stack till skolan tidigare.” svarade hon. ”Okej...” Det blev tyst.
Introt till Simple Plan låten 'Perfect' började spela på Toves mobil. På skärmen stod det:Sms från: Marre<3
Hon öppnade sms:et, där stod det:
'Sjuk idag, kmr ej till skolan.
Puss :*'
”Dööööö, Marre e sjuk...” sa Tove för sig själv. ”Tråkigt då... Gillar du Simple Plan?” frågade David. ”Ja. Gör du det me?” frågade Tove ivrigt. ”Nja, musiken är sådär, men den funkar. Men texterna, jag älskar dem!” sa han. ”Ja, texterna är verkligen bra. Man känner igen sig i dem.” sa Tove. ”Ja, i vissa i alla fall.” sa David. ”Ja, vilka känner du igen dig i då?” frågade Tove. ”'Perfect' mest, men 'Welcome To My Life' också. Du då?” svarade David. ”'Perfect', 'Welcome To My Life och 'Untitled' mest.” ”Oj, oj, låter som om du har det lite jobbigt.” sa David, men mest på skämt. Det förstod inte Tove och sa snabbt och protesterande: ”Nej!” ”Haha, jag skämtade bara, men du kan ju inte ha det helt perfekt precis.” sa han. ”Nej, de kanske jag inte har, men det har inte du med att göra.” sa Tove snabbt men ångrade sej direkt efter. Varför hade hon sagt de så argt? Han menade ju bara väl. ”Sorry, ta det lugnt, klart jag inte har med det å göra.” sa han litet chockat. ”Eh... Jag måste gå, vi börjar snart.” sa Tove och gick därifrån.
David kollade på klockan när hon gick iväg; 07.43, det var 20 minuter kvar innan första lektionen. Han skulle aldrig ha sagt så, varför sa han så? Varför skulle han alltid lägga näsan i blöt? Hon hade ju varit rolig att prata med. Jag får säga förlåt till henne för att jag sa så på Tyskan, tänkte han och gick till sin hemvist.
”In the middle of a gunfight.
In the center of a resturant.
They say.
Come with your arms raised high.
Well they're never gonna get me.
Like a bullet through a flock of doves. To...!”
Tove stängde av alarmet på mobilen, klockan var halv sju, hon måste upp. Sista gången hon kollade på klockan inatt var den halv fem. Sen hade hon somnat. Två timmar! Hon var trött, men hon visste att hon var tvungen att gå upp. Hennes mamma satt vid frukostbordet och åt frukost medns hon läste tidningen. ”God morgon” sa hon. ”Gomorron” svarade Tove trött. Tove gjorde iordning två smörgåsar och satte sig vid bordet. ”Sovit gott?” undrade hennes mamma. ”Ja.” ljög hon. ”Du då?” ”Jo, jag har sovit bra.” Hennes mamma kollade på Tove, sen ner i tidningen igen. Efter några minuter kom Ellinor ner. ”Är mackorna slut? Tog du de sista mackorna Tove? Jävla tjockis! Vafan ska jag äta nu va? Vafan ska jag äta nu? Tove!!” ”Meh, får du la ta reda på själv!” svarade Tove Ellinor. ”Men! De va fan du som tog de sista!” sa Ellinor. ”Jaha, och?” svarade Tove spydigt. ”Men...!” hann Ellinor säga innan deras mamma skrek: ”Nu håller ni käften! Båda två! Jag orkar inte med era bråk hela jävla dagarna! Tove ge henne din andra smörgås.” ”Va? Men den ska jag ha, hon kan la ta rostat bröd eller?” sa Tove. ”Jag vill inte ha rostat bröd!” skrev Ellinor. ”Men fan va du ska vara jobbig! Ge nu Ellinor din ena smörgås! Nu!” skrek hennes mamma. Tove kastade ena smörgåsen på Ellinor. Tog dena andra, halvuppätna i handen sprang till hallen och tog sin ryggsäck, sen gick hon ut. Hon började gå mot skolan, hon gick inte igenom parken längre, inte när hon var själv. Hon tog istället en omväg runt den stora parken, så långt ifrån skogen som möjligt. Hon kom till skolan tre kvart före första lektionen. Hon satte sig på en gunga på lekplatsen och såg hur en bil stannade på parkeringen. Johan gick ut ur bilden och kollade sig omkring, hans blick stannade på Tove. Hon stelnade till, kollade sig omkring efter någon annan, hon såg ingen. Johan tog några steg fram och stannade. Kollade mot henne och log sitt äckliga leende. Tove blev illamående och yr och sprang därifrån, hon kollade bakåt, Johan stod kvar och log. ”Aj!” Tove sprang rakt in i David, en kille i hennes parralellklass. En av 8:ans populäraste killar. ”Oj, förlåt... De va inte meningen.” stammade Tove fram. ”Haha, de e ingen fara” skrattade han. ”Varför sprang du? Vet du om att du är likblek i ansiktet? Har du sett ett spöke eller?” sa han sen. ”Eh, nej, de har jag inte” svarade hon. ”Men varför sprang du?” ”Får jag inte springa eller?” svarade hon snabbt. ”Jo... Men du såg jävligt rädd ut. Tänkte att något kanske var fel.” sa han och ryckte på axlarna. ”Neej...” svarade hon tvekande. ”Varför är du här så tidigt föresten?” sa hon för att byta samtalsämne, hon kände honom inte igentligen. ”Nee, mamma skjutsade mig idag, men hon börjar tidigt, så hon var tvungen att lämna av mig nu.” svarade han. ”Varför är du här nu då?” frågade han. ”Pallade inte vara hemma, så jag stack till skolan tidigare.” svarade hon. ”Okej...” Det blev tyst.
Introt till Simple Plan låten 'Perfect' började spela på Toves mobil. På skärmen stod det:Sms från: Marre<3
Hon öppnade sms:et, där stod det:
'Sjuk idag, kmr ej till skolan.
Puss :*'
”Dööööö, Marre e sjuk...” sa Tove för sig själv. ”Tråkigt då... Gillar du Simple Plan?” frågade David. ”Ja. Gör du det me?” frågade Tove ivrigt. ”Nja, musiken är sådär, men den funkar. Men texterna, jag älskar dem!” sa han. ”Ja, texterna är verkligen bra. Man känner igen sig i dem.” sa Tove. ”Ja, i vissa i alla fall.” sa David. ”Ja, vilka känner du igen dig i då?” frågade Tove. ”'Perfect' mest, men 'Welcome To My Life' också. Du då?” svarade David. ”'Perfect', 'Welcome To My Life och 'Untitled' mest.” ”Oj, oj, låter som om du har det lite jobbigt.” sa David, men mest på skämt. Det förstod inte Tove och sa snabbt och protesterande: ”Nej!” ”Haha, jag skämtade bara, men du kan ju inte ha det helt perfekt precis.” sa han. ”Nej, de kanske jag inte har, men det har inte du med att göra.” sa Tove snabbt men ångrade sej direkt efter. Varför hade hon sagt de så argt? Han menade ju bara väl. ”Sorry, ta det lugnt, klart jag inte har med det å göra.” sa han litet chockat. ”Eh... Jag måste gå, vi börjar snart.” sa Tove och gick därifrån.
David kollade på klockan när hon gick iväg; 07.43, det var 20 minuter kvar innan första lektionen. Han skulle aldrig ha sagt så, varför sa han så? Varför skulle han alltid lägga näsan i blöt? Hon hade ju varit rolig att prata med. Jag får säga förlåt till henne för att jag sa så på Tyskan, tänkte han och gick till sin hemvist.
Comment the photo
Vad gjorde du istälelt? Srry, men jag kan inte komma på vad apostrof... Nåt, är xD
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/persempre/226203567/
Visa toppen
Show footer