January
Tuesday 30 September 2008 photo 1/7
|
PROLOG
Del 1
Jag heter Emma och är fjorton år, mitt liv var perfekt, tills igår. Då kom min pappa tillbaka, han var inte riktigt som jag tänkt mig.
Min pappa stack när jag var tre år, när jag var åtta år gifte min mamma om sig, med Olle. Han hade en son sen innan, som var elva år då, han hette Patrik. Patrik blev den storebror jag alltid velat ha, och han beskyddade mig om någon var dum mot mig. Jag älskade Olle och såg honom som min egen pappa, och jag vet att han såg mig som sin dotter. Mamma var lycklig, och bara det hade räckt för att jag skulle accepterat honom. Vi levde som en vanlig lycklig familj, vi var en vanlig lycklig familj. Olle var en underbar pappa, Patrik en underbar storebror, och mamma hade alltid varit min älskade mamma. Olles förra fru, Patriks mamma, Magdalena, dog när Patrik var sju år, i en bilolycka. Visst saknade han henne, det vet jag. Men han kallade min mamma för sin mamma också, och jag kallade hans pappa för min pappa. Men sen, fyra perfekta år senare, händer olyckan. Olle var på banken och skulle ta ut pengar, och det skedde ett rån, Olle blev skjuten, han dog direkt. Världen rasade samman för oss. Men på något sätt klarade vi oss ur det, med hjälp av bland annat psykoterapeut. Patrik bodde kvar hos mig och mamma, han var fortfarande som en i familjen, de var inte ens på tal att han skulle flytta. Även om han inte är släkt med oss, i blodet, så är han det, i hjärtat. Olles mördare blev dömd till livstid, men det fick inte Olle tillbaka. Jag saknar honom varje dag. Det var två år sen, jag var tolv och Patrik femton, nu är jag fjorton, och han är sjutton. Jag hör fortfarande Patrik mumla, snyfta, i sömnen ibland, han har mardrömmar om när Olle mördades, det vet jag. Jag har mardrömmar om det med, sen vaknar jag, kallsvettig, ibland kan jag inte somna om, då ligger jag bara och tänker på det, det hemska som jag och Patrik såg, för två år sen. Det mamma fått höra av oss är inte hela sanningen. Olle (jag skriver Olle, och inte pappa, eftersom min riktiga pappa kommer komma in senare) sa åt oss att sitta kvar i bilen, det mamma fått höra är att vi satt kvar, men att vi hörde skottet. Sanningen är att vi inte stannade kvar i bilen, utan gick ut, och kollade in i banken när Olle skulle uträtta sitt ärende där. Vi såg när han blev skjuten, hur han sjönk ihop på golvet med ett chockat ansiktsuttryck, och sedan låg på golvet orörlig, med blod som snabbt spred sig från bröstet. Vi var så chockade av det vi såg, att vi inte yttrade ett ljud, vi sprang tillbaka till bilen och hoppades att allt var en dröm. Först efter att vi suttit i bilen i fem minuter, och polis och ambulans kallats till platsen kom verkligheten ikapp oss, de var då vi började gråta. Jag trodde först att vi skulle berätta allt för mamma, det hade nog Patrik också planerat, men när vi kom hem med polisen, och de berättade vad som hänt. Hon var helt förstörd, vi ville inte att hon skulle oroa sig för vad vi sett, och hur det påverkade oss. Vi bestämde oss för att det var vår hemlighet, ingen annan fick veta! Jag har hållit det löftet, och det vet jag att Patrik också gjort. Som sagt, det var två år sen, men vi levde vidare, utan Olle, och vi hade det bra då med. Men igår ändrades det.
Jag heter Emma och är fjorton år, mitt liv var perfekt, tills igår. Då kom min pappa tillbaka, han var inte riktigt som jag tänkt mig.
Min pappa stack när jag var tre år, när jag var åtta år gifte min mamma om sig, med Olle. Han hade en son sen innan, som var elva år då, han hette Patrik. Patrik blev den storebror jag alltid velat ha, och han beskyddade mig om någon var dum mot mig. Jag älskade Olle och såg honom som min egen pappa, och jag vet att han såg mig som sin dotter. Mamma var lycklig, och bara det hade räckt för att jag skulle accepterat honom. Vi levde som en vanlig lycklig familj, vi var en vanlig lycklig familj. Olle var en underbar pappa, Patrik en underbar storebror, och mamma hade alltid varit min älskade mamma. Olles förra fru, Patriks mamma, Magdalena, dog när Patrik var sju år, i en bilolycka. Visst saknade han henne, det vet jag. Men han kallade min mamma för sin mamma också, och jag kallade hans pappa för min pappa. Men sen, fyra perfekta år senare, händer olyckan. Olle var på banken och skulle ta ut pengar, och det skedde ett rån, Olle blev skjuten, han dog direkt. Världen rasade samman för oss. Men på något sätt klarade vi oss ur det, med hjälp av bland annat psykoterapeut. Patrik bodde kvar hos mig och mamma, han var fortfarande som en i familjen, de var inte ens på tal att han skulle flytta. Även om han inte är släkt med oss, i blodet, så är han det, i hjärtat. Olles mördare blev dömd till livstid, men det fick inte Olle tillbaka. Jag saknar honom varje dag. Det var två år sen, jag var tolv och Patrik femton, nu är jag fjorton, och han är sjutton. Jag hör fortfarande Patrik mumla, snyfta, i sömnen ibland, han har mardrömmar om när Olle mördades, det vet jag. Jag har mardrömmar om det med, sen vaknar jag, kallsvettig, ibland kan jag inte somna om, då ligger jag bara och tänker på det, det hemska som jag och Patrik såg, för två år sen. Det mamma fått höra av oss är inte hela sanningen. Olle (jag skriver Olle, och inte pappa, eftersom min riktiga pappa kommer komma in senare) sa åt oss att sitta kvar i bilen, det mamma fått höra är att vi satt kvar, men att vi hörde skottet. Sanningen är att vi inte stannade kvar i bilen, utan gick ut, och kollade in i banken när Olle skulle uträtta sitt ärende där. Vi såg när han blev skjuten, hur han sjönk ihop på golvet med ett chockat ansiktsuttryck, och sedan låg på golvet orörlig, med blod som snabbt spred sig från bröstet. Vi var så chockade av det vi såg, att vi inte yttrade ett ljud, vi sprang tillbaka till bilen och hoppades att allt var en dröm. Först efter att vi suttit i bilen i fem minuter, och polis och ambulans kallats till platsen kom verkligheten ikapp oss, de var då vi började gråta. Jag trodde först att vi skulle berätta allt för mamma, det hade nog Patrik också planerat, men när vi kom hem med polisen, och de berättade vad som hänt. Hon var helt förstörd, vi ville inte att hon skulle oroa sig för vad vi sett, och hur det påverkade oss. Vi bestämde oss för att det var vår hemlighet, ingen annan fick veta! Jag har hållit det löftet, och det vet jag att Patrik också gjort. Som sagt, det var två år sen, men vi levde vidare, utan Olle, och vi hade det bra då med. Men igår ändrades det.
Comment the photo
Men du skriver det som om det vore ett blogginlägg. Du ska kanske försöka beskriva omgivningen och sådant?
Bara ett tips.
^^
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/persempre/270339983/
Visa toppen
Show footer