January
Thursday 5 February 2009 photo 3/5
|
När mörkret faller
Krönika
Sofie Björkheim
Mörket. Alla har varit rädd för det någon gång. Inte minst jag, som har varit mörkrädd så länge jag kan minnas. Nästan alla barn är väl rädda för mörkret? Monster under sängen och i garderoben, det händer väl de flesta? Vad får barnen det ifrån? För det kan inte vara en slump att alla barn är rädda för monster. Det får en liten del av sagor, tv program och även av andra barn. Men den största delen, kommer från de vuxna. Föräldrarna som sedan kväll efter kväll måste söka igenom hela rummet, efter monsterna som de själva skapat. Varför gör då föräldrarna det? Det måste väl bero på att om barnen inte vill sova, så säger deras pappa:
”Gå och lägg dig nu, annars kommer monsterna och tar dig!” men jag tror det stjälper mer är det hjälper faktiskt.
Som liten låg man i sin säng, och funderade på monster. Sen ser man, det sitter ett monster i bokhyllan, och bara väntar på att få kasta sig över en. Man skriker på pappa som kommer in och tänder lampan. Då klarnar allt, det var inget monster, bara älsklingsnallen. Mörkret gör skuggor längre, det gör gosedjuren läskiga, och den förvränger allt i rummet till läskiga saker.
Jag gjorde själv så att min lillasyster blev rädd för åskan. Vi var ute på altanen när det åskade, och jag tyckte att hon borde vara rädd för åskan. Så jag gjorde något korkat; jag sa till henne att åskan var ett monster. Efter det var hon väldigt rädd för åskan, grät varenda gång de small till. Mamma var inte särskilt glad. Jag och min lillebror försökte då med att lura henne än en gång, och sa att; det som låter så högt, det är bara katter. Så varenda gång hon började gråta när det åskade, sa vi att det var katter. Det hjälpte, efter ett tag.
Nu på senare tid har jag inte alls varit lika rädd för mörkret. Jag får inte hjärtklappningar så fort jag går utanför dörren, jag börjar inte springa när jag ska in igen. Jag har på senare tid förstått, att det inte är just mörkret jag är rädd för, utan det som kan finnas där ute, gömd i mörkret. Alla talar om att vi flickor inte ska vara ensamma ute när det är mörkt, för våldtäcksmän bland annat. Det har samhället nött in i våra hjärnor sen vi var små. Därför är det många som är rädda. Jag kan vara rädd, bara av att jag är ute och hämtar ved, tio meter från dörren in. Det är rätt löjligt egentligen, för ärligt, hur många våldtäcksmän kommer till ens trädgård?
Men jag har också funderat på varför man är rädd. Jag har kommit på att man faktiskt inte har någon anledning till att vara just rädd, vare sig man ligger i sin varma trygga säng, eller har en pistol riktad mot sitt huvud. För just de faktum att du är rädd, det kommer inte förändra situationen. Det som händer, det händer, vare sig du är rädd eller inte. Så om du är ute och går ensam om natten, sluta upp med att vara rädd! Det enda som rädslan för med sig är obehag, det hjälper dig inte att slippa bli påhoppad.
Men dehär med att mörkret ska vara så farligt och läskigt, stämmer det? Ibland kan jag se det som en fristad. Mår jag tillexempel dåligt, så kan en säng, ett mörkt rum, och musik i öronen, hjälpa väldigt mycket. Jag träffade en väldigt underlig tjej en gång; hon hade kramfobi och det hon älskade mest var mörker och åska. Jag förstod mig inte alls på henne. (Nu har hon inte kramfobi längre, och vi är väldigt bra vänner) Men den kvällen jag träffade henne, var på en filmkväll hos en gemensam kompis. Mitt i natten gick vi till kyrkan, som ligger precis jämte där vi var. Det var inte alls läskigt då, när man var sju personer tillsammans. Men skulle jag ha gått där ensam, det vet jag inte om jag hade klarat.
Men min älsklingårstid är ändå sommaren. Då är det ljust till klockan är elva, och det är väldigt skönt. Sen när mörkret faller kan man gå in, titta lite på tv, och sen lägga sig i sin varma trygga säng. Men hur säkert är hemmet egentligen? Om vi säger att det är en galen mördare utanför huset, som verkligen är i behov av att mörda någon. Då är det bara för honom/henne att slänga något hårt på ett fönster, sen är han/hon inne. Detta är förstås inte något man ska ligga och tänka på när man ska sova, för då hör man plötsligt små, små ljud utanför huset, kanske är det en igelkott, men man kan ju inte vara säker.
Sofie Björkheim
Söderskolan
05.02.2009
Nå, vad tyckte ni?
KOMMENTERA!!
Krönika
Sofie Björkheim
Mörket. Alla har varit rädd för det någon gång. Inte minst jag, som har varit mörkrädd så länge jag kan minnas. Nästan alla barn är väl rädda för mörkret? Monster under sängen och i garderoben, det händer väl de flesta? Vad får barnen det ifrån? För det kan inte vara en slump att alla barn är rädda för monster. Det får en liten del av sagor, tv program och även av andra barn. Men den största delen, kommer från de vuxna. Föräldrarna som sedan kväll efter kväll måste söka igenom hela rummet, efter monsterna som de själva skapat. Varför gör då föräldrarna det? Det måste väl bero på att om barnen inte vill sova, så säger deras pappa:
”Gå och lägg dig nu, annars kommer monsterna och tar dig!” men jag tror det stjälper mer är det hjälper faktiskt.
Som liten låg man i sin säng, och funderade på monster. Sen ser man, det sitter ett monster i bokhyllan, och bara väntar på att få kasta sig över en. Man skriker på pappa som kommer in och tänder lampan. Då klarnar allt, det var inget monster, bara älsklingsnallen. Mörkret gör skuggor längre, det gör gosedjuren läskiga, och den förvränger allt i rummet till läskiga saker.
Jag gjorde själv så att min lillasyster blev rädd för åskan. Vi var ute på altanen när det åskade, och jag tyckte att hon borde vara rädd för åskan. Så jag gjorde något korkat; jag sa till henne att åskan var ett monster. Efter det var hon väldigt rädd för åskan, grät varenda gång de small till. Mamma var inte särskilt glad. Jag och min lillebror försökte då med att lura henne än en gång, och sa att; det som låter så högt, det är bara katter. Så varenda gång hon började gråta när det åskade, sa vi att det var katter. Det hjälpte, efter ett tag.
Nu på senare tid har jag inte alls varit lika rädd för mörkret. Jag får inte hjärtklappningar så fort jag går utanför dörren, jag börjar inte springa när jag ska in igen. Jag har på senare tid förstått, att det inte är just mörkret jag är rädd för, utan det som kan finnas där ute, gömd i mörkret. Alla talar om att vi flickor inte ska vara ensamma ute när det är mörkt, för våldtäcksmän bland annat. Det har samhället nött in i våra hjärnor sen vi var små. Därför är det många som är rädda. Jag kan vara rädd, bara av att jag är ute och hämtar ved, tio meter från dörren in. Det är rätt löjligt egentligen, för ärligt, hur många våldtäcksmän kommer till ens trädgård?
Men jag har också funderat på varför man är rädd. Jag har kommit på att man faktiskt inte har någon anledning till att vara just rädd, vare sig man ligger i sin varma trygga säng, eller har en pistol riktad mot sitt huvud. För just de faktum att du är rädd, det kommer inte förändra situationen. Det som händer, det händer, vare sig du är rädd eller inte. Så om du är ute och går ensam om natten, sluta upp med att vara rädd! Det enda som rädslan för med sig är obehag, det hjälper dig inte att slippa bli påhoppad.
Men dehär med att mörkret ska vara så farligt och läskigt, stämmer det? Ibland kan jag se det som en fristad. Mår jag tillexempel dåligt, så kan en säng, ett mörkt rum, och musik i öronen, hjälpa väldigt mycket. Jag träffade en väldigt underlig tjej en gång; hon hade kramfobi och det hon älskade mest var mörker och åska. Jag förstod mig inte alls på henne. (Nu har hon inte kramfobi längre, och vi är väldigt bra vänner) Men den kvällen jag träffade henne, var på en filmkväll hos en gemensam kompis. Mitt i natten gick vi till kyrkan, som ligger precis jämte där vi var. Det var inte alls läskigt då, när man var sju personer tillsammans. Men skulle jag ha gått där ensam, det vet jag inte om jag hade klarat.
Men min älsklingårstid är ändå sommaren. Då är det ljust till klockan är elva, och det är väldigt skönt. Sen när mörkret faller kan man gå in, titta lite på tv, och sen lägga sig i sin varma trygga säng. Men hur säkert är hemmet egentligen? Om vi säger att det är en galen mördare utanför huset, som verkligen är i behov av att mörda någon. Då är det bara för honom/henne att slänga något hårt på ett fönster, sen är han/hon inne. Detta är förstås inte något man ska ligga och tänka på när man ska sova, för då hör man plötsligt små, små ljud utanför huset, kanske är det en igelkott, men man kan ju inte vara säker.
Sofie Björkheim
Söderskolan
05.02.2009
Comment the photo
Nu när jag läste din, mindes jag min....de va asjobbit att skriva, men du hann skriva mykt ^^ vilket kommer säkerligen ge dig MVG ;) (du får det ifrån mig i allafall!!)
Förlåt (A)
Haha, jag tyckte de dåå... xD Men du e verkligen SUPER!! haha, men de va bara för att jag hatade mörker och älskade kramar då lixom xDD <3
*ser väggen och spriger mot den*
*kramar väggen* x)
38 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/persempre/327899091/
Visa toppen
Show footer