January
Saturday 1 August 2009 photo 8/17
|
Någon att lita på!
Del 8
De fortsatte gå under tystnad. Efter ett tag svängde de vänster, men Tove var så inne i låten, hon lyssnade noga på texten, det var endast då hon kunde glömma allt annat, så hon märkte inte vart de gick. Men när hon märkte var de var, i parken, blev hon helst skräckslagen. Alla minnen kom tillbaka. Hon började darra och säga
''Nej, nej... Eh.... David, jag måste gå, hej då'' sen sprang hon ut ur parken. Hon sprang hela vägen hem, sen gick hon in, sedan vidare in på sitt rum. Där låste hon dörren, satte på musiken på stereon högt. Sen la hon sig på sängen och grät och skakade. Efter ett tag hade de värsta bilderna försvunnit ur hennes hjärna, men det låg kvar som ett dis i hennes näthinna. Hon hörde hur något knackade, nej bankade, på dörren. Ellinor skrek
''Sänk musiken jävla dampbarn!'' Tove höjde istället lite till.
''Mamma! Säg åt ungjäveln att sänka ljudet, jag pratar i telefon!'' hörde Tove svagt hur Ellinor skrek.
''Sänk ljudet då Tove, jag försöker se på tv! Du kan inte ha så högt, här går ju knappt att tänka!'' skrek hon till Tove, Tove sänkte ljudet.
''Tack... Hora'' sa hennes syster tyst utanför hennes dörr.
''Bzz! Bzz!'' Toves mobil vibrerade. Hon kollade på skärmen.
'David C-spåret'
Hon öppnade sms:et.
''Hej.
Vad var det som hände? Du bara sprang iväg ju... Varför? Asså, inte för å va taski, men du har betett dig ganska konstigt hela dagen. Dessutom är jag ganska säker på att de var dig jag såg i skolan, samma kläder och allt. Skolkade du?''
Jaha... Vad skulle Tove svara på det här? Hon kunde ju inte säga sanningen? Eller kunde hon det?
''Tja.
Ja, jag skolkade, typ...
Å jag ville inte gå i parken då, ok? Jag kanske inte gillar parkar!
Mer behöver du inte veta... Ingen behöver veta! Ingen bryr sej iaf...
Det finns ingen jag kan lita på, ingen som kmr få reda på det!''
skrev hon tillbaka. Men precis efter att hon tryckt på 'skicka' ångrade hon sig. Varför skrev hon så mycket? Nu skulle han kanske börja undra.
''Bzz! Bzz!''
David hade svarat.
''Du kan lita på mig...''
Sen stod det inget mer. Hon visste inte om hon kunde lita på honom. Men orkade hon hålla allt för sig själv? Hon visste inte det. Hon skickade ett sms tillbaka.
''Okej... Tack''
Dagen efter undvek hon David, hon ville inte få några dumma frågor. Marre var fortfarande sjuk, Lisa kom fram till henne på rasten.
''Hej, ska vi hitta på något efter skolan?'' frågade hon.
''Visst'' svarade Tove glatt. Sen kom hon att tänka på gårdagen.
''Men du? Ska du inte vara med Sofia istället? Du gillar ju henne så mkt'' sa Tove torrt och log ironiskt.
''Meh... Herreguuu', skärp dej! Jag hade bestämt med Sofia, jag kan ju inte vara med dej heeela tiden, de skulle bli ganska trist...'' sa hon och himlade med ögonen. Det blev tyst. Tove fattade inte hur hon kunde vara vän med Lisa, men ändå, så hade de ju ofta kul ihop när de var tillsammans. Hon ville väl inte offra det för några sådana här småbråk?
''Men ska vi hem till mig efter skolan?” frågade Lisa otåligt.
''Visst....'' sa Tove.
''Heeeej!'' Lisa hade sett några andra kompisar komma gående. De kramade om varandra och började prata. Tove gick iväg.
De fortsatte gå under tystnad. Efter ett tag svängde de vänster, men Tove var så inne i låten, hon lyssnade noga på texten, det var endast då hon kunde glömma allt annat, så hon märkte inte vart de gick. Men när hon märkte var de var, i parken, blev hon helst skräckslagen. Alla minnen kom tillbaka. Hon började darra och säga
''Nej, nej... Eh.... David, jag måste gå, hej då'' sen sprang hon ut ur parken. Hon sprang hela vägen hem, sen gick hon in, sedan vidare in på sitt rum. Där låste hon dörren, satte på musiken på stereon högt. Sen la hon sig på sängen och grät och skakade. Efter ett tag hade de värsta bilderna försvunnit ur hennes hjärna, men det låg kvar som ett dis i hennes näthinna. Hon hörde hur något knackade, nej bankade, på dörren. Ellinor skrek
''Sänk musiken jävla dampbarn!'' Tove höjde istället lite till.
''Mamma! Säg åt ungjäveln att sänka ljudet, jag pratar i telefon!'' hörde Tove svagt hur Ellinor skrek.
''Sänk ljudet då Tove, jag försöker se på tv! Du kan inte ha så högt, här går ju knappt att tänka!'' skrek hon till Tove, Tove sänkte ljudet.
''Tack... Hora'' sa hennes syster tyst utanför hennes dörr.
''Bzz! Bzz!'' Toves mobil vibrerade. Hon kollade på skärmen.
'David C-spåret'
Hon öppnade sms:et.
''Hej.
Vad var det som hände? Du bara sprang iväg ju... Varför? Asså, inte för å va taski, men du har betett dig ganska konstigt hela dagen. Dessutom är jag ganska säker på att de var dig jag såg i skolan, samma kläder och allt. Skolkade du?''
Jaha... Vad skulle Tove svara på det här? Hon kunde ju inte säga sanningen? Eller kunde hon det?
''Tja.
Ja, jag skolkade, typ...
Å jag ville inte gå i parken då, ok? Jag kanske inte gillar parkar!
Mer behöver du inte veta... Ingen behöver veta! Ingen bryr sej iaf...
Det finns ingen jag kan lita på, ingen som kmr få reda på det!''
skrev hon tillbaka. Men precis efter att hon tryckt på 'skicka' ångrade hon sig. Varför skrev hon så mycket? Nu skulle han kanske börja undra.
''Bzz! Bzz!''
David hade svarat.
''Du kan lita på mig...''
Sen stod det inget mer. Hon visste inte om hon kunde lita på honom. Men orkade hon hålla allt för sig själv? Hon visste inte det. Hon skickade ett sms tillbaka.
''Okej... Tack''
Dagen efter undvek hon David, hon ville inte få några dumma frågor. Marre var fortfarande sjuk, Lisa kom fram till henne på rasten.
''Hej, ska vi hitta på något efter skolan?'' frågade hon.
''Visst'' svarade Tove glatt. Sen kom hon att tänka på gårdagen.
''Men du? Ska du inte vara med Sofia istället? Du gillar ju henne så mkt'' sa Tove torrt och log ironiskt.
''Meh... Herreguuu', skärp dej! Jag hade bestämt med Sofia, jag kan ju inte vara med dej heeela tiden, de skulle bli ganska trist...'' sa hon och himlade med ögonen. Det blev tyst. Tove fattade inte hur hon kunde vara vän med Lisa, men ändå, så hade de ju ofta kul ihop när de var tillsammans. Hon ville väl inte offra det för några sådana här småbråk?
''Men ska vi hem till mig efter skolan?” frågade Lisa otåligt.
''Visst....'' sa Tove.
''Heeeej!'' Lisa hade sett några andra kompisar komma gående. De kramade om varandra och började prata. Tove gick iväg.
Visa toppen
Show footer