January
Saturday 1 August 2009 photo 15/17
|
Någon att lita på!
Del 15
Tove kunde inte fatta det, hade hon blivit kär? Han var ju snygg, måste hon medge, men hon hade aldrig tänkt på honom innan. Han har bara varit en av de populära killarna i skolan, som alla ville ha, men som nästan alltid var singel. Det bubblade i magen på henne, och hon var gladare än någonsin. Fast, de e klart. Han kanske bara tyckte synd om henne? Så var det såklart! För vem kunde gilla henne? Den fulaste, äckligaste, smutsigaste tjejen på hela skolan, i hela stan, i hela universum! tänkte hon. Han tyckte väl bara synd om mig!
''Vad är det?'' skrek Eva, för att överrösta musiken. Tove hade slutat le och såg nu mer ledsen ut än glad. Tove märkte det när Eva frågat henne.
''Åh, inget, tänkte bara på en sak'' skrek Tove så glatt hon kunde, och började le igen. Men inte på insidan, David gillade inte henne, han var bara omtänksam mot henne för vad som hänt, eller? För inte kunde väl han, han! gilla henne? De fortsatte dansa, och Tove koncentrerade sig på att le och se glad ut. De andra fnittrade för något som Jonna sagt, och hon kollade frågade på dem. Men de såg inte hennes frågade min, deras fnitter dog snart ut och de fortsatte dansa. Jag är osynlig, tänkte Tove. Efter en stund orkade Tove inte dansa mer, hon hade dansat mycket, och försökt sluta tänka på David, och när hon försökte sluta tänka på honom, började hon tänka på Johan, och det var ännu värre. Hon satte sig på en bänk, de andra följde efter, de satt och snackade en stund, Tove försökte koncentrera sig på vad de sa, men efter en stund ville de dansa igen, Tove orkade inte, så hon satt kvar på bänken och lovade komma senare.
När de försvunnit in i massan av dansande folk begravde hon ansiktet i händerna.
''Fan, fan, fan!'' mumlade hon för sig själv. Hon började tänka på natten med Johan igen, smärtan slog henne i magen när hon mindes kvällen, lika klart som om den hände just i detta nu. Hon stelnade till, tänk om hon var kvar där, om allt det här bara är en dröm, tänk om hon är kvar på soffan i skolan och han ligger och flåsar jämte henne. Tänk om hon ligger på golvet i kapprummet, tänk om hon fortfarande är medvetslös. Tänk om han tänker sparka henne tills hon dör. Tänk om hon är kvar... Hon nöp sig i armen, hårt, ett par gånger. Men hur många gånger hon än nöp sig, och hur ont det än gjorde, så hörde hon fortfarande musiken forsa ut igenom högtalarna, hon såg fortfarande folk som dansade i massan framför sig. Hon såg fortfarande David komma gåendes mot henne... Va!? David kom gående emot henne! Hon satte sig rakt och torkade bort tåren som lagt sig vid hennes öga, redo att släppa taget, trilla ner för kinden, och droppa ner från hakan. David satte sig jämte henne, han log. Hon försökte le tillbaka.
''Hej'' sa han glatt till henne.
''Hej'' sa hon tillbaka, försökte låta glad. De misslyckades, David kollade konstigt på henne.
''Vad är det?'' frågade han.
''Alltså...'' sa Tove försiktigt. ''Du behöver inte dansa med mig och skit, bara för att du tycker synd om mig, jag vet att jag e ful, äcklig... Ja, allt sånt, smutsig! Jag fattar ju att du inte gillar mig eller så, ingen gör det... Skulle bara säga att du inte behöver vara snäll för min skull...'' Hon pratade alltför snabbt, men hon trodde att David hade hängt med i alla fall... Sen ställde hon sig upp, och gick sin väg, mot utgången.
David satt först orörlig i några sekunder, sen sprang han efter henne. Varför hade hon sagt så? Hade han inte visat att han var intresserad av henne? Hade han gjort något fel? Eller hade hon bara väldigt, väldigt dåligt självförtroende? Han kom ikapp henne vid utgången, hon hade precis kommit utanför och såg ut som om hon skulle börja springa. Han grep tag i hennes arm och hon vände sig om med uppspärrade skräckslagna ögon. När hon såg att det var David försvann rädslan, istället började hon se nervös ut. Hon vände sig om och gick. David tog tag i hennes arm igen.
''Vad var det du snackade om där inne? Om jag bara tyckt synd om dig, så skulle jag knappast dansat tryckare med dig, fattar du inte det? Jag gillar dig! Visst tycker jag synd om dig för vad den där jäveln gjorde, men det är inte bara det... Tove, du är vacker! Du är snäll! Alltså, jag tror jag är kär!'' David tystnade. Tove höjde blicken, och David såg att hon hade tårar i ögonen.
''Men, varför gråter du?'' sa David, häpet och oroligt.
''Ingen har någonsin sagt något sånt om mig...'' Tove tystnade. De stod och såg på varandra en stund, sen tog David hennes hand, hon ryckte till, men tillät den sedan. Han tryckte lätt hennes hand. Sen började de gå, de gick runt disco-området.
''Varför trodde du att jag inte gillade dig?'' frågade David.
''Hur skulle jag kunna tro att du gjorde det? Folk har i hela mitt liv berättat för mig hur ful jag är.'' sa hon försiktigt, och förstod direkt att hon sagt mer än hon borde, hon rodnade lätt. Han såg på henne, smått chockad.
''Då måste personerna som sagt det varit blinda!'' sa han, och lät helt seriös. Tove skrattade torrt. ''Inte precis'' sa hon.
''Jag tycker du är vacker! Jag tycker du är väldigt vacker!'' sa han till henne, hans röst var svagare nu och han lät lite nervös, men bara lite. Tove tittade på honom, försökte se om han ljög, men hela hans ansikte visade att han talade sanning.
''Jag tycker du är vacker med...'' sa Tove.
De satte sig på en bänk bakom disco-området och pratade om lite allt möjligt. Tove kände sig trygg med honom. De pratade mest om skolan; som att de tillexempel fick allt för mycket läxor, enligt dem. Tove började gunga i takt med musiken, och skaka med benen upp och ner, hon var rastlös. David såg det.
''Ska vi gå lite?'' frågade han och log.
''Ja!'' instämde Tove snabbt. De gick en bit ifrån disco-området, musiken blev mer avlägsen. De gick under tystnad, David tog Toves hand i sin och kramade försiktigt den, Tove kramade tillbaka. Tove såg i ögonvrån att David log, hon började le hon med, bara av att se hans leende. De gick vidare, efter en stund gick de förbi en grupp berusade killar, de skrek efter dem.
''Vem e du? Bruden? Svara då!'' både Tove och David ignorerade dem. Så hörde de steg bakom sig. ''Vadfan, svara då!'' sa en kille med kort mörkblont hår, han såg ut att vara runt 17 år. Tove och David fortsatte gå, ignorerade honom.
''Svara då!!'' skrek han. Han tog tag om Toves axel och vände henne mot honom.
''Vad?'' sa hon, hon fick mod av att David stod bredvid henne.
''Bruden! Va inte så jävla kaxig!'' sa han sladdrigt.
''Jag vill ha sex med dej!'' sa han sen, som om det var det självklaraste i världen.
''Nej!'' sa hon. ''Jag vill inte ha sex med dig'' tillade hon sedan.
''Du ska ha sex med mig!'' sa han och betonade ordet ska. Nu ingrep David.
''Ursäkta, men hon är med mig! Och vi ska gå nu'' sa David och skulle precis vända sig om när killen tog tag i hans tröja och slängde ner honom på marken.
''Sluta med det där!'' skrek Tove. Hon satte sig på knä vid David.
''Hur gick det?'' frågar hon.
''Det gick bara bra'' sa han. Han hade bara fått skrapsår på händerna. Killen drog upp Tove.
''Du och jag ska knulla. Kom! Nu!'' sa han bestämt.
''Nej!'' skrek Tove upp i hans ansikte.
''Jo!'' sa han och hans ansikte var bara fem centimeter ifrån hennes. Han luktade sprit.
''Nej!'' sa hon och försökte slita loss greppet han hade om hennes arm. Han slog henne i magen. ''Olydig flicka!'' sa han medan hon vek sig dubbel av smärtan. Han smällde till henne igen.
''Sluta'' grät Tove.
''Det är ditt eget fel'' sa han och skrattade. David hade kommit upp på fötter igen. Han gav killen en rak höger i ansiktet. Killen släppte Tove. David utdelade ännu ett slag, denna gång i magen. Killen vek sig dubbel.
''Spring!'' skrek David, han tog Tove i handen och de sprang tillbaka mot discot. När de kommit så nära discot att någon skulle höra dem om de skrek, om killen skulle komma tillbaka pustade de ut. ''Aj!'' sa Tove högt. Hon lutade sig mot en vägg och satte sig ner.
''Hur är det?'' frågade David.
''Jag har haft ondare'' sa hon och log. ''Jag mår bra'' sa hon när hon såg hans oroliga min.
''Är det säkert?'' sa han.
''Ja, jag behöver bara vila lite'' sa hon och slöt ögonen. David satte sig jämte henne och tog hennes hand i sin. Han tittade på henne under tiden som hon hade ögonen slutna, hon sa att hon skulle vila, men hon kunde vara allt annat ä lugn just nu. Någon hade verkligen stått upp för henne, och inte vem som helst heller. Det var David! Hon log, hon hade verkligen tur. Skulle hon säga det högt nu, så skulle alla tycka att hon var knäpp. Men här satt hon, jämte David. Vad som än hänt innan brydde hon sig inte om. Hon öppnade ögonen, David vände hastigt bort huvudet, hon började le igen. Sen såg hon Eva, Sabine och Jonna komma fram mot dem, hon ställde sig snabbt upp, precis som David. Bakom Eva, Sabine och Jonna kom Davids kompisar.
''Hey! David! Där är du ju! Var fan har du varit!?'' skrek de.
''Ja, jag ska väl gå, vi ses'' sa han snabbt och försvann. Tove blev stum. Varför fick han så bråttom? Ville han inte visa sig tillsammans med henne? Nej, såklart! Hur kunde hon tro det? Såklart, han skämdes över att ses tillsammans med henne. Hur kunde hon tro att han skulle vara annorlunda någon annan kille?
Tove kunde inte fatta det, hade hon blivit kär? Han var ju snygg, måste hon medge, men hon hade aldrig tänkt på honom innan. Han har bara varit en av de populära killarna i skolan, som alla ville ha, men som nästan alltid var singel. Det bubblade i magen på henne, och hon var gladare än någonsin. Fast, de e klart. Han kanske bara tyckte synd om henne? Så var det såklart! För vem kunde gilla henne? Den fulaste, äckligaste, smutsigaste tjejen på hela skolan, i hela stan, i hela universum! tänkte hon. Han tyckte väl bara synd om mig!
''Vad är det?'' skrek Eva, för att överrösta musiken. Tove hade slutat le och såg nu mer ledsen ut än glad. Tove märkte det när Eva frågat henne.
''Åh, inget, tänkte bara på en sak'' skrek Tove så glatt hon kunde, och började le igen. Men inte på insidan, David gillade inte henne, han var bara omtänksam mot henne för vad som hänt, eller? För inte kunde väl han, han! gilla henne? De fortsatte dansa, och Tove koncentrerade sig på att le och se glad ut. De andra fnittrade för något som Jonna sagt, och hon kollade frågade på dem. Men de såg inte hennes frågade min, deras fnitter dog snart ut och de fortsatte dansa. Jag är osynlig, tänkte Tove. Efter en stund orkade Tove inte dansa mer, hon hade dansat mycket, och försökt sluta tänka på David, och när hon försökte sluta tänka på honom, började hon tänka på Johan, och det var ännu värre. Hon satte sig på en bänk, de andra följde efter, de satt och snackade en stund, Tove försökte koncentrera sig på vad de sa, men efter en stund ville de dansa igen, Tove orkade inte, så hon satt kvar på bänken och lovade komma senare.
När de försvunnit in i massan av dansande folk begravde hon ansiktet i händerna.
''Fan, fan, fan!'' mumlade hon för sig själv. Hon började tänka på natten med Johan igen, smärtan slog henne i magen när hon mindes kvällen, lika klart som om den hände just i detta nu. Hon stelnade till, tänk om hon var kvar där, om allt det här bara är en dröm, tänk om hon är kvar på soffan i skolan och han ligger och flåsar jämte henne. Tänk om hon ligger på golvet i kapprummet, tänk om hon fortfarande är medvetslös. Tänk om han tänker sparka henne tills hon dör. Tänk om hon är kvar... Hon nöp sig i armen, hårt, ett par gånger. Men hur många gånger hon än nöp sig, och hur ont det än gjorde, så hörde hon fortfarande musiken forsa ut igenom högtalarna, hon såg fortfarande folk som dansade i massan framför sig. Hon såg fortfarande David komma gåendes mot henne... Va!? David kom gående emot henne! Hon satte sig rakt och torkade bort tåren som lagt sig vid hennes öga, redo att släppa taget, trilla ner för kinden, och droppa ner från hakan. David satte sig jämte henne, han log. Hon försökte le tillbaka.
''Hej'' sa han glatt till henne.
''Hej'' sa hon tillbaka, försökte låta glad. De misslyckades, David kollade konstigt på henne.
''Vad är det?'' frågade han.
''Alltså...'' sa Tove försiktigt. ''Du behöver inte dansa med mig och skit, bara för att du tycker synd om mig, jag vet att jag e ful, äcklig... Ja, allt sånt, smutsig! Jag fattar ju att du inte gillar mig eller så, ingen gör det... Skulle bara säga att du inte behöver vara snäll för min skull...'' Hon pratade alltför snabbt, men hon trodde att David hade hängt med i alla fall... Sen ställde hon sig upp, och gick sin väg, mot utgången.
David satt först orörlig i några sekunder, sen sprang han efter henne. Varför hade hon sagt så? Hade han inte visat att han var intresserad av henne? Hade han gjort något fel? Eller hade hon bara väldigt, väldigt dåligt självförtroende? Han kom ikapp henne vid utgången, hon hade precis kommit utanför och såg ut som om hon skulle börja springa. Han grep tag i hennes arm och hon vände sig om med uppspärrade skräckslagna ögon. När hon såg att det var David försvann rädslan, istället började hon se nervös ut. Hon vände sig om och gick. David tog tag i hennes arm igen.
''Vad var det du snackade om där inne? Om jag bara tyckt synd om dig, så skulle jag knappast dansat tryckare med dig, fattar du inte det? Jag gillar dig! Visst tycker jag synd om dig för vad den där jäveln gjorde, men det är inte bara det... Tove, du är vacker! Du är snäll! Alltså, jag tror jag är kär!'' David tystnade. Tove höjde blicken, och David såg att hon hade tårar i ögonen.
''Men, varför gråter du?'' sa David, häpet och oroligt.
''Ingen har någonsin sagt något sånt om mig...'' Tove tystnade. De stod och såg på varandra en stund, sen tog David hennes hand, hon ryckte till, men tillät den sedan. Han tryckte lätt hennes hand. Sen började de gå, de gick runt disco-området.
''Varför trodde du att jag inte gillade dig?'' frågade David.
''Hur skulle jag kunna tro att du gjorde det? Folk har i hela mitt liv berättat för mig hur ful jag är.'' sa hon försiktigt, och förstod direkt att hon sagt mer än hon borde, hon rodnade lätt. Han såg på henne, smått chockad.
''Då måste personerna som sagt det varit blinda!'' sa han, och lät helt seriös. Tove skrattade torrt. ''Inte precis'' sa hon.
''Jag tycker du är vacker! Jag tycker du är väldigt vacker!'' sa han till henne, hans röst var svagare nu och han lät lite nervös, men bara lite. Tove tittade på honom, försökte se om han ljög, men hela hans ansikte visade att han talade sanning.
''Jag tycker du är vacker med...'' sa Tove.
De satte sig på en bänk bakom disco-området och pratade om lite allt möjligt. Tove kände sig trygg med honom. De pratade mest om skolan; som att de tillexempel fick allt för mycket läxor, enligt dem. Tove började gunga i takt med musiken, och skaka med benen upp och ner, hon var rastlös. David såg det.
''Ska vi gå lite?'' frågade han och log.
''Ja!'' instämde Tove snabbt. De gick en bit ifrån disco-området, musiken blev mer avlägsen. De gick under tystnad, David tog Toves hand i sin och kramade försiktigt den, Tove kramade tillbaka. Tove såg i ögonvrån att David log, hon började le hon med, bara av att se hans leende. De gick vidare, efter en stund gick de förbi en grupp berusade killar, de skrek efter dem.
''Vem e du? Bruden? Svara då!'' både Tove och David ignorerade dem. Så hörde de steg bakom sig. ''Vadfan, svara då!'' sa en kille med kort mörkblont hår, han såg ut att vara runt 17 år. Tove och David fortsatte gå, ignorerade honom.
''Svara då!!'' skrek han. Han tog tag om Toves axel och vände henne mot honom.
''Vad?'' sa hon, hon fick mod av att David stod bredvid henne.
''Bruden! Va inte så jävla kaxig!'' sa han sladdrigt.
''Jag vill ha sex med dej!'' sa han sen, som om det var det självklaraste i världen.
''Nej!'' sa hon. ''Jag vill inte ha sex med dig'' tillade hon sedan.
''Du ska ha sex med mig!'' sa han och betonade ordet ska. Nu ingrep David.
''Ursäkta, men hon är med mig! Och vi ska gå nu'' sa David och skulle precis vända sig om när killen tog tag i hans tröja och slängde ner honom på marken.
''Sluta med det där!'' skrek Tove. Hon satte sig på knä vid David.
''Hur gick det?'' frågar hon.
''Det gick bara bra'' sa han. Han hade bara fått skrapsår på händerna. Killen drog upp Tove.
''Du och jag ska knulla. Kom! Nu!'' sa han bestämt.
''Nej!'' skrek Tove upp i hans ansikte.
''Jo!'' sa han och hans ansikte var bara fem centimeter ifrån hennes. Han luktade sprit.
''Nej!'' sa hon och försökte slita loss greppet han hade om hennes arm. Han slog henne i magen. ''Olydig flicka!'' sa han medan hon vek sig dubbel av smärtan. Han smällde till henne igen.
''Sluta'' grät Tove.
''Det är ditt eget fel'' sa han och skrattade. David hade kommit upp på fötter igen. Han gav killen en rak höger i ansiktet. Killen släppte Tove. David utdelade ännu ett slag, denna gång i magen. Killen vek sig dubbel.
''Spring!'' skrek David, han tog Tove i handen och de sprang tillbaka mot discot. När de kommit så nära discot att någon skulle höra dem om de skrek, om killen skulle komma tillbaka pustade de ut. ''Aj!'' sa Tove högt. Hon lutade sig mot en vägg och satte sig ner.
''Hur är det?'' frågade David.
''Jag har haft ondare'' sa hon och log. ''Jag mår bra'' sa hon när hon såg hans oroliga min.
''Är det säkert?'' sa han.
''Ja, jag behöver bara vila lite'' sa hon och slöt ögonen. David satte sig jämte henne och tog hennes hand i sin. Han tittade på henne under tiden som hon hade ögonen slutna, hon sa att hon skulle vila, men hon kunde vara allt annat ä lugn just nu. Någon hade verkligen stått upp för henne, och inte vem som helst heller. Det var David! Hon log, hon hade verkligen tur. Skulle hon säga det högt nu, så skulle alla tycka att hon var knäpp. Men här satt hon, jämte David. Vad som än hänt innan brydde hon sig inte om. Hon öppnade ögonen, David vände hastigt bort huvudet, hon började le igen. Sen såg hon Eva, Sabine och Jonna komma fram mot dem, hon ställde sig snabbt upp, precis som David. Bakom Eva, Sabine och Jonna kom Davids kompisar.
''Hey! David! Där är du ju! Var fan har du varit!?'' skrek de.
''Ja, jag ska väl gå, vi ses'' sa han snabbt och försvann. Tove blev stum. Varför fick han så bråttom? Ville han inte visa sig tillsammans med henne? Nej, såklart! Hur kunde hon tro det? Såklart, han skämdes över att ses tillsammans med henne. Hur kunde hon tro att han skulle vara annorlunda någon annan kille?
Visa toppen
Show footer