April
Sunday 8 March 2009 photo 1/1
|
Det obevekliga, ofattbara, deffinitiva, ogripbart smärtsamma slutgiltiga...
Jag kan inte förstår att det är över.
Jag kan inte begripa att du faktiskt inte längre finns.
Det gör så ont i mig, så ont, så ont.
Inte så mycket över att du är borta, för jag vet ju, jag vet, att du mår så mycket bättre där du är nu. Ditt liv på jorden var inte längre ett liv.
Jag tänker på dina barn, Sofia och Villiam, mina älskade barn. Deras far kan inte längre vara med dem. De kommer inte att växa upp med sin far vid deras sida.
De kommer inte att föhandla månadspeng med Dig.
De kommer inte att bli omstoppade av Dig på kvällen.
De kommer inte att bli tröstade av Dig när de drömmer mardrömmar.
Du kommer inte att följa Ville till sin första skoldag.
Du kommer inte att vara med när Fia fyller fem.
Cancern tog, också dig, tillslut.
Hur kan livet vara så obeskrivligt, outhärdligt orrätvist?
Jag orkar ingenting, all min tankeverksamhet finns hos er, mina älskade barn och min älskade moster
Å, om jag bara kunde så skulle jag få honom tillbaka, ändra, ändra och göra om. Jag skulle låta er slippa genomlida detta. Jag skulle göra allting bra igen.
Sorgen är obeskrivlig.
Men jag vet att du har det bättre där du är nu.
Jag vet att du nu har fått ro.
Men du är saknad. Å, så saknad...
Sov gott, morbror. Sov i ro. Vi klarar oss alltid.
Vi träffas sen igen.
Vi träffas i Nangijala!
-------------------------------
förlåt ifall jag är otrevlig. förlåt ifall orken inte räcker till. förlåt ifall jag är konstig och förlåt ifall jag är disträ.
Mina tankar är på annat håll.
Mycket ork går åt till att inte gråta hela tiden. Sånt är jobbigt.
Sorg är tungt att bära.
Jag kan inte förstår att det är över.
Jag kan inte begripa att du faktiskt inte längre finns.
Det gör så ont i mig, så ont, så ont.
Inte så mycket över att du är borta, för jag vet ju, jag vet, att du mår så mycket bättre där du är nu. Ditt liv på jorden var inte längre ett liv.
Jag tänker på dina barn, Sofia och Villiam, mina älskade barn. Deras far kan inte längre vara med dem. De kommer inte att växa upp med sin far vid deras sida.
De kommer inte att föhandla månadspeng med Dig.
De kommer inte att bli omstoppade av Dig på kvällen.
De kommer inte att bli tröstade av Dig när de drömmer mardrömmar.
Du kommer inte att följa Ville till sin första skoldag.
Du kommer inte att vara med när Fia fyller fem.
Cancern tog, också dig, tillslut.
Hur kan livet vara så obeskrivligt, outhärdligt orrätvist?
Jag orkar ingenting, all min tankeverksamhet finns hos er, mina älskade barn och min älskade moster
Å, om jag bara kunde så skulle jag få honom tillbaka, ändra, ändra och göra om. Jag skulle låta er slippa genomlida detta. Jag skulle göra allting bra igen.
Sorgen är obeskrivlig.
Men jag vet att du har det bättre där du är nu.
Jag vet att du nu har fått ro.
Men du är saknad. Å, så saknad...
Sov gott, morbror. Sov i ro. Vi klarar oss alltid.
Vi träffas sen igen.
Vi träffas i Nangijala!
-------------------------------
förlåt ifall jag är otrevlig. förlåt ifall orken inte räcker till. förlåt ifall jag är konstig och förlåt ifall jag är disträ.
Mina tankar är på annat håll.
Mycket ork går åt till att inte gråta hela tiden. Sånt är jobbigt.
Sorg är tungt att bära.
Comment the photo
Du får gråta hur mycket du vill, jag gråter med dig, vi vet ju varför så du ska ju inte be om ursäkt för det
Väldigt fint skrivet btw <3
Älskar dig :*
jag får rysningar när jag inser hur mycker skit du faktiskt gått igenom stumpan. <br />
tack för att du delar med dig och för att du finns<3<3
tack tack tack för att du finns, underbara människa!
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/petrichor/341378333/
Visa toppen
Show footer