Det finns ingen sanning. Men är det för verkligenheten faktiskt är för diffus, för komplicerad för att vi ska förstå, eller för att den inte borde tas på för stort allvar, för att det är okej att leka lite med den, med andra, med en själv.

Jag har hör så många otroliga berättelser, så mycket fantastiskt, så mycket förskräckligt. Men jag kan aldrig veta vad som var verklighet och vad som diktades ihop. Mannen som hoppade på en bananbåt och åkte längs Amazonas. Det är möjligt, men vad det han? Han som sov ensam i djungeln, hon som köpte en båt som sjönk. Hon som jobbade för kunglighet och fick hjälp av maffian för att få läkartid. Han som var övarvakad och snart skulle åka in.

Spelar det någon roll? Är även dikten en oskuldfull del av det sociala spel vi spelar varje dag, med oss själva, med vänner, med främlingar. Människan är det enda djur som lärt sig ljuga, kanske komplexiteten är skapad för att vi föredrar den. Se på politiken. Se på Gud. Se på radioaktiviteten.

Om vi alla är skådespelare som väljer vilka roller vi vill spela, så är väl hela verkligheten skönlitteratur i alla fall.

Annons

The photo has no tags

September 2013