Måste nog säga nej här, men inte utav någon cynisk anledning såsom "sann kärlek existerar inte", eftersom jag anser att den enda som kan avgöra om din kärlek är sann är du själv och om du tror att du älskar någon så gör du det.

Nej, min anledning är lite mindre bitter än så, faktiskt: För att ett förhållande ska funka så måste man kunna avsky sin partner. Man måste våga tillåta sig att bli så otroligt arg på den jäveln att man skulle kunna föreställa sig fyrtio olika sätt man skulle kunna mörda honom/henne på utan att ens behöva kliva upp ur sängen. Ett förhållande är bara så starkt som dess svagaste punkter och det bästa man kan göra för att få det att leva är att, med jämna mellanrum, börja fundera på hur ens medspelares huvud skulle se ut på en jävla påle.

Det där kanske lät mer cyniskt än det var tänkt, men jag har inte sovit på drygt trettio timmar, så jag är rätt jävla skev när det gäller att beskriva saker just nu. Men jag tror att jag hade en poäng, där någonstans.

Jag har inte en enda släkting som aldrig skiljt sig och skaffat ny partner. Både på mammas och pappas sida. ;_;