le soppan-fejs (@Mon-cheri )

som uppladdare http://i.imgur.com/YlzyWJQ.png

blodsugna jävlar

Haha X) (Y)

xDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDD

<3

hahah

Varför?
Säger inte att bilden har rätt (säger varken bu eller bä) är bara nyfiken på ditt svar.

- (det är jag också då det är ett intressant ämne att diskutera)

Jag tycker det är rätt faktiskt! Det blir ju ett form av beroende och det gör en sjuk! Att vara överviktig finns det inget som helst positivt med! Det är ju såklart stor skillnad på att vara lite mullig och att vara överviktig. Jag tänker mestadels på sånthär http://www.youtube.com/watch?v=J659hiXiUbM

Han kommer troligtvis dö säkert 20-30 år tidigare på grund av sitt beroende. Sen så att vara pinnsmal är ju allt annat än hälsosamt det med, måste finnas en balans för att vara frisk.

Det finns kanske någon slags poäng i det ni säger, men tänk på att det kanske inte alltid är "frivilligt" att bli så överviktig, handlar ju ofta om sjukdomar och liknande som man inte kan rå för.

Så, vad för slags sjukdomar finns det som bidrar till att man blir överviktig?

Den enda vettiga jag kan komma på rak arm är att sköldkörteln inte tillverkar nog med ämnet man behöver för sin ämnesomsättning som en given anledning till att man går upp i vikt endast av att äta det man behöver.

Well, du kan få dåliga gener :)

precis, man kan ha dåliga gener. alla väljer inte att vara överviktiga, vissa gör allt "rätt" och gör allt dom kan för att gå ner men kan helt enkelt inte.

Ah, fast det där har ingen direkt grund utan det är vad man spekulerar i. Jag tror dock mer på att vissa barn ligger i högre riskzon är för att föräldrarna är möjligtvis överviktiga och således äter mat som förmodligen är inte nyttigt någonstans.

Visst att man kan ha dåliga gener, tror dock inte att det kan vara helt och hållet omöjligt att gå ner i vikt om man är överviktig.

Jag har en kompis vars mamma hade det problemet. Enda anledningen till att hon var överviktig var för att alla i släkten och familjen var det, så gener. och det fanns seriöst ingenting hon inte försökte för att förlora vikt men ingenting hjälpte.

Jag har så extremt svårt att tro på att hon försökte med -allt- för att gå ner i vikt.

^
Gör av med mer energi än du får in. WHABAM

Du får tro vad du vill.

Absolut, och jag tror på det jag ser och upplever själv. Hör och häpna men jag har en släkt som är överviktiga och jag borde också klassas som "lätt att bli fet" enligt vad gener ska säga. Ändå så är jag inte det för att jag rör på mig och äter inte mättat fett och undviker onödigt mycket socker. Fetmagenen är bara en ursäkt till folk som har gett upp hoppet om att kunna gå ner i vikt.

Men gener är ju inte 100% överförbara heller. Bara för din släkt är överviktiga, eller har något annat som kan vara genetiskt behöver det inte föras över till varenda en i släkten.
Men oavsett om det är en gen eller inte är det ändå en livsstil som lätt förs vidare, på precis samma sätt som barn i en familj med missbruk ofta också har lättare för att falla i missbruk själva senare i livet, eller om man tar det motsatta, ätstörningar åt det andra hållet. En mor med en ätstörning som ofta kommenterar sin egna kropp och val av mat smittar väldigt lätt av sig på sina barn, även om hon aldrig någonsin nämnt något om barnets mat eller kropp.

Som det sagts! Gör av med mer energi än man tar in! Undvik dålig kost, och poff! så tappar man en hel del! Sen om man tränar så tappar man bara fett snabbare. Och ja det är så enkelt! Sen finns mycket som spelar in som just beroenden till.. precis allt, vilket gör det svårare, och är det så svårt så bör man titta över sin kost någon extra gång och prata med någon form av specialist, Även folk med liknande problem, det är inte friskt att vara överviktig.. vad man än säger, precis som att det inte är friskt att vara för smal! Tror tyvärr inte ett dugg på det här med generna.. Visst, man kan ju ärva en del åkommor osv, men det är ingen ursäkt att vara fet bara för att resten av släkten är det! "En mor med en ätstörning som ofta kommenterar sin egna kropp och val av mat smittar väldigt lätt av sig på sina barn, även om hon aldrig någonsin nämnt något om barnets mat eller kropp" Håller väldigt med villdufiska där! Kan ta mig som exempel en sväng! genom att bara slänga en liten tanke när jag äter såsom "behöver jag verkligen dethär" och "Är jag fortfarande hungrug? Behöver jag mer?" så gick jag ner 13 kilo utan att röra en fena! Ursäkta om det är lite fluffigt osv..

Jag hade varit överviktig om jag inte haft bra gener :')

Alla väljer själv vad de vill väga. Så länge man inte har någon sjukdom eller så. Jag har gener att bli tjock lätt men har valt att inte vara det :)

Bilden är sann.

Min vän har den sjukdomen med sköldkörteln ni pratade om, hon väger 40 kg och är 170 lång (ungefärligt alltså).
Är väldigt angelägen att få svar på frågan om vilka fler sjukdomar det finns, men oavsett så om man nu vet om att man har en "gen" eller "sjukdom" så får man anpassa sin livsstil därefter.

Lättare sagt än gjort, men ja. I grund och botten är det väl så.

Nej det är rätt lätt såvida det inte rör sig om hormonella sjukdomar (cause that shit will fuck you up sideways)

Man behöver bara ha en vilja av att vilja ändra. Självklart är det svårt om man är mentalt svag att faktiskt ändra sin livsstil, each to their own. Men det går alldeles utmärkt om man faktiskt vill och gör det. Fetma är för övrigt ingen sjukdom :'D

Du är ju dum om du tror det. Det är enormt jävla svårt att gå ner i vikt. Det är sjukt ansträngande att ha en jävla massa extra kilon att bära på och försöka träna bort det, samt att ändra hela sin kost från något som är extremt beroendeframkallande till något nyttigare, som ofta smakar ren jävla dynga om man är van vid mycket socker/fett.

Precis, Toby. Utan viljan kommer man ingenstans. Men även med vilja är det enormt slitsamt, både psykiskt och fysiskt att ta sig ur fetma. Ofta är det också mer än att "bara" vara tjock. Många (de jag känner och har känt) äter för de inte mår bra, och kommer aldrig kunna ta sig ur den sitsen innan de börjat ta reda på varför de äter mer när de mår dåligt, och ta itu med de problemen.

Därav att det är ett beroende, precis som droger och allt annat. Man kan dock ersätta ett beroende med ett annat (t ex att man börjar träna eller dylikt)

Jag vet att det är svårt att gå ner i vikt då jag har själv gjort det men det är inte omöjligt. Att ta sig ur ett sockerberoende är sjukt svårt men det går och sen när man väl är ute ur det så smakar allt med socker dynga :D

Jag håller inte med. Det är lätt som fan att gå ner i vikt. Och gå upp. Allt handlar om vilja. Vill jag gå ner så äter jag mindre eller rör mig mer. Vill jag gå upp äter jag mer. Sen att man använder mat som tröst, visst, ok, det gör folk. Jag använde alkohol som tröst men insåg att det inte var nyttigt så jag slutade. Inte svårare än så.

Det är lätt om man vill men svårt att vilja. Godis är gott.

Finns godare saker än grisfett. Just sayin.

Behöver inte va lätt om man vill.

Finns inget godare än bacon.

Mjo choklad iofs.

Tycker du som la första kommentaren kan ta och svara på alla frågor som ställts istället för att komma in då och då och säga något uppenbart.

Overrated

Toby, precis. Ett rätt så svårt beroende då det är väldigt mycket mer accepterat att välla i sig mat än att missbruka alkohol eller diverse droger.
Omöjligt är det inte nej. Däremot tror många att det ska gå superlätt som allt och alla reklamer visar och ger därför upp så fort det inte var så lätt som abtrainer från TV-shop som masserar bort fettet, haha. Lite överdrift, men ja.


Botemedlet, det är fortfarande en svår väg att gå ner i vikt. Bara för du, eller någon annan har lätt för det gör inte det saken lättare för andra att göra det. När du sitter där med 50-100 kilo övervikt är det knappast så lätt som du får det att låta. Är man redan i hyfsad normalvikt är det inte speciellt svårt att droppa, eller lägga på sig några kilon hit eller dit. Är man väldigt överviktig är det en jävla sak att kämpa sig genom.
Om man "bara" kan sluta, eller "bara" ta sig igenom det är det knappast ett beroende man är fast i då alla former av beroenden är enormt svåra att lägga av med, även om man har vilja är det något man får kämpa sig genom. Speciellt om deras beroende startat redan då de var barn.

Gör annat, jag tänker inte kommentera 10 inlägg åt gången.

Vem fan är Toby?
Nej, men det är inte heller omöjligt :D

Ja, vem fan är jag?

Nej, det sa jag aldrig heller. Du sa att det är "rätt lätt" att göra, och "lätt som fan att gå ner i vikt. Och gå upp" vilket det absolut inte är.

AH TOBY

Det är det.

slutkläm: det är jävligt jobbigt att gå ner i vikt, men inte ett dugg avancerat.

Det är inte svårt att gå ner i vikt, bara röra på sig mer och käka mindre. Det är inte svårare än så

käka rätt och röra sig mer! Sen kanske hitta någon med samma mål för att motivera varandra :)

Teoretiskt är det inte svårt, nej. Det svåra blir ju att bryta allt man är van vid och hålla sig till det.

Det enda jag känner att jag har att tillägga: Kasta inte runt ord som "beroende" (och "depression" när vi ändå snackar) för att beskriva vad som snarare är en viss benägenhet för vissa saker.
De två orden i synnerhet är egentligen i den extrema änden av de spektra/områden de tillhör.

Uh, blev jävligt luddigt uttryckt, men nåja.

Det är just därför jag använder uttrycken. Vi pratar ju om beroenden och depression i dess rätta form och inte bara for shits and giggles liksom

Tror mest jag tänkte på botemedlet som verkade tycka att beroende var en på-/av-knapp.
Sen vet jag personer i min omedelbara närhet som slänger ur sig ord som "beroende" i tid och otid. Vi har ju en förmåga att minska värdet på iaf vissa av våra ord.

contradictory, yes

Nja, mest udda.

fast den är motsägelsefull, med tanke på att den härstammar från reddit, där vad majoriteten håller med om visas för den genomsnittliga användaren, med andra ord är åsikterna inkluderade i dessa som man ser inte alls opopulära åsikter, utan just det motsatta

Onekligen.

Kan stoppa i mig portioner med mat, utan att gå upp i vikt
Das it mane

Menar bara att det inte är hälsosamt att vara för smal heller, men det är sällan någon som tar upp det om det inte handlar om typ anorexia eller liknande.

This.

Jag kan säga det att jag som själv är sjukt jävla smal har alltid kämpat med att gå upp i vikt pga flera olika komplikationer men det är inte lätt när man har en väldigt effektiv metabolism. Att jämföra min situation med överviktiga människor som struntar i att göra något åt sin livssituation går nog inte då jag aktivt jobbar för att nå upp till en bättre vikt men ja, folk som har anorexia osv tycker jag man kan jämföra med för de har ju valt att leva med ett skadligt beteende precis som att tjocka människor har valt att lyssna på sitt matbehov istället för att göra något åt sin situation. Att ens ta upp att man ska räkna in naturligt smala människor som inte har valt att vara så smala känns ganska konstigt precis som det känns konstigt att säga till naturligt tjocka människor att allt är deras fel när de inte kan rå för sin metabolism heller.

"de har ju valt att leva med ett skadligt beteende"

Du är medveten om att anorexia är en rätt allvarlig sjukdom, d.v.s. inte någonting de valt, va? Lite korkat ordval, är allt jag säger.

Det jag menar är att de som inte "blivit födda" med sjukdomen har valt den väg i livet som leder dem till att bli t.ex. anorektiker, t.ex så får de se varje dag i reklam och dylikt pinnsmala tjejer och tillslut börjar de själv att tycka att de är tjocka som flodhästar och utvecklar alla möjliga ätstörningar. Förstår du hur jag menar? Man väljer själv om man kan acceptera sin kropp eller så väljer man att lyssna på sina dåliga tankar och blir deprimerad osv osv.

Och det där är att välja exakt hur? Vissa människor reagerar olikt på viss stimuli. Jag säger inte att de inte ansvarar för hur de behandlar sin egen kropp, jag säger bara att nej, de väljer inte hur de reagerar på saker, i synnerhet inte när dessa saker är specialdesignade för att krypa under skinnet på en, vilket reklam är.

Du väljer inte heller att lyssna på dina deprimerande tankar; du är oförmögen att låta bli. Vissa kan, ja, men en hel del kan inte, varför vi har ett rätt stort problem med psykisk ohälsa.

wat. Anorexia är en fruktansvärd psykisk sjukdom och har ingenting med det fysiska att göra, inte ens vikten. Det är väldigt farligt att vara anorektiker, oavsett om man är pinnsmal eller överviktig, men om man äter hälsosamt finns det ju inte precis några hälsofaror med att vara smal. Att vara EXTREMT smal kan vara illa (man fryser, har ingen energi, tjejer slutar få mens) med där hamnar man oftast inte om man inte har matproblem. Vikt är också för det mesta (självklart finns det undantag) tätt relaterat till matvanor. Hade en tjej i min klass som hävdade att hon absoluuuuut åt tillräckligt, det kom fram sedan att hon år en jättestor portion skollunch och sedan ingenting annat och inom ett år efter att hon skaffade en vettig pojkvän gick hon upp typ 8 kg.

Men då tycker vi helt enkelt olika :)

Det är inte en åsiktsfråga.

Och hur kan du bedöma det? Jag anser att om man kritiskt granskar "ideal" och får rätt inställning från andra beroende på ens egen livssituation så kan man förhindra att man faller i depression (säger inte att det här funkar för alla men jag känner många som det har funkat för). Men visst, är du född med vissa gener som gör dig mer mottaglig för kritik eller dåliga tankar så är det genast mycket svårare att kunna nå fram till individens psyke. Även om man som barn upplevt traumatiska händelser kan det vara svårare att acceptera sig själv, det har t.ex jag haft stora problem med.

Alltså; jag anser att ätstörningar osv går att förhindra om man nu inte är född med gener som gör en mer mottaglig för depressiva tankar. Om ni inte håller med så finns det inte så mycket mer att göra än att återgå till vardagen.

"Jag anser att om man kritiskt granskar "ideal" och får rätt inställning från andra beroende på ens egen livssituation så kan man förhindra att man faller i depression"

Klinisk depression grundar sig i en kemisk obalans i hjärnan som gör att du inte tänker klart. Du blir överväldigad av negativa stimuli medan du har svårare att greppa om de positiva. Du dras till negativa tankar, och faller ofta in i en falsk känsla av klarhet där du känner att du ser världen som den är, och eftersom världen för dig är skit så börjar du automatiskt känna att världen är skit. Detta kan pågår i en mindre evighet utan att du någonsin får något svar på varför din hjärna är din värsta fiende, tills du slutligen får veta att du lider av kemisk depression. Då måste det väl sluta, va? Nej, för dina deprimerade stunder görs inte bättre av att du vet varför de finns där; du har fortfarande svårt att resa dig ur sängen på morgonen, för varenda jävla handling du gör känns hopplös; ännu en meningslös handling i den serie meningslösa handlingar du kallar livet. En dag ska du ändå dö, så vad finns det för mening i att inte börja redan nu? Det gör i slutänden ingen skillnad?

Du väljer inte att vara deprimerad, det är en psykisk sjukdom. Det handlar inte om att du inte tål kritik, eller att du känner dig lite nere för alla de där jobbiga tankarna du tänker. Det handlar om att din hjärna, det där verktyget som hela din personlighet finns gömd i, och som är till för att hjälpa dig i din vandring genom livet, blir till din värsta fiende! "Tänk positivt" är ungefär lika smart sagt som "sluta ha cancer" eller "om du önskar riktigt hårt kanske du får tillbaks ditt ben."

Och ätstörningar kan komma som en utsträckning av klinisk depression, eller från någonting annat. Min poäng är att det här inte är en åsiktsfråga: Dessa saker är allvarliga jävla sjukdomar som folk som jobbar med psykisk ohälsa finner otroligt svårt att bota (depression är praktiskt taget omöjligt att bota helt) och du anser att du har funnit hemligheten genom att avfärda hela jävla problemet som ingenting mer än lite neggotankar.

Nej, det här är fortfarande inte en åsiktsfråga.

jag har i inga anlag för depression, inga kliniska psykiska sjukdomar whatsoever, ändå har jag suttit så fruktansvärt djupt ner i den skiten under flera år att jag utvecklade en mild ätstörning. klinisk depression bara finns där och går aldrig att bli av med och min depression utlöstes av vidriga omständigheter och är borta nu, men om någon hade sagt till mitt sextonåriga jag att det bara är att rycka upp sig hade jag gett hen en fet käftsmäll. så jävla smart av dig att säga att det bara handlar om att kritiskt granska omvärlden, nu har du löst alla fall i världen av icke-klinisk depression och anorexia!! det är liksom hela grejen med att vara deprimerad: man KAN inte tänka klart. det finns inte en jävel i världen som inte hade "tänkt positivt" om det hade fungerat.

Att höra att det bara är att rycka upp sig är bland det jobbigaste att höra när man är fast i en djup depression. Det finns ju anledningar till att man kallar det för en sjukdom.

Ja ni får tycka så men jag anser inte det eftersom att både jag och många av mina vänner lyckats ta sig ur depressionen genom att bli överösta med fakta, komplimanger och genom att ha personer att prata med 24/7 som faktiskt vet vad de säger och hur de ska säga det. Dock har min släkt ingen historia av att ha en tendens för depression så jag talar inte för genetiskt ärvd fallenhet för depression utan depression som kommer från yttre påverkan. Men åter igen, om ni inte håller med så finns det inte så mycket att göra förutom att acceptera att vi i nuläget inte samtycker.

Har du blivit diagnostiserad med depression?

Som sagt är det stor skillnad på att vara diagnostiserad med depression än att bara vara deppig ett tag....

Det är irrelevant vad du anser; världen anpassar sig inte efter vad du tycker. Du kanske har en åsikt MEN DIN ÅSIKT ÄR FEL. Så enkelt är det. All empirisk data visar att du har fel. Visst, det stämmer att vissa som hamnar i svackor ibland kan klara sig genom att försöka se det positiva i livet, men du botar inte en depression genom att tänka positivt, för du kan inte tänka positivt när du är deprimerad!

Genetisk fallenhet för depression är irrelevant; din hjärna kan kuka ur oavsett vad. Depressioner kommer inte av yttre orsaker, sluta slänga runt ordet i den formen; en depression är en psykisk sjukdom och bör behandlas därefter. Yttre påverkan kan förstärka depression och kan komma att rubba stämningsläget rätt rejält vilket kan komma att driva dig in i en depression, men depressionen i sig är orsakad av din hjärna, inte den yttre världen. Det är din hjärna som vänder sig mot dig.

Återigen: Det där kanske är din åsikt men din åsikt är fel.

Japp, jag har en historia av att ha blivit psykiskt kränkt av mina familjemedlemmar och har både gått till kurator, barnpsykolog och vanliga läkare för att ta prover osv för att se om jag hade brist på något ämne som gjorde att jag blev deprimerad. Ingenting hjälpte och barnpsykologerna jag hade var så fruktansvärt värdelösa och fick mig inte att inse någonting förutom att jag verkligen mådde skit.
Det som hjälpte mig var att jag kom i kontakt med andra som varit i min situation och de pratade med mig om hur de hade kommit över sin depression och efter 6 år lyckades jag för första gången tänka att jag duger och idag har jag bara ibland återfall. Och det som hjälpte mig var att jag började kolla på alla människor jag mötte och inte bara de som jag ansåg hade något som inte jag hade. Jag började även att fokusera på det jag gillade med mig själv med hjälp av att andra envist påpekade t.ex. att jag hade fina ögon och tillslut accepterade jag att mina ögon var fina även fast de inte var blåa som jag då tyckte var ideellt. Jag har aldrig tagit antidepressiva mediciner utan jag har bara fått hjälp av ord och övningar samt att jag slutade äta så mycket godis och sötsaker. Jag vet vad jag pratar om då jag själv varit i sån här skit sedan jag var liten och jag kan konstatera att det går att ta sig ur depression eftersom att man kan göra ett val att faktiskt försöka lyssna på det andra har att säga. Dock är en av förutsättningarna att man ska ha kontakt med personer som är väldigt envisa så att man känner att de verkligen ställer upp för en.

Ledsen över att behöva påpeka det här, men att du själv har varit där betyder inte att du vet vad du pratar om. Att du själv har varit där betyder bara att du vet att det funkade för dig. Du kan inte ens säga säkert att det funkade för de andra du pratade med, för deprimerade människor är benägna att ljuga för att andra ska tro att de mår bättre, för att de själva ska kunna få för sig, om endast för ett kort ögonblick, att vad de säger är sant.

Varför tror du att så många blir förvånade när de får höra att deras bästa vänner har fått diagnosen? För att det är en sjukdom som man inte gärna pratar om, och om folk redan vet att man är deprimerad så är det lätt att den sjuka underspelar det, för med depression kommer ofta höjda känslor av skuld, vilket leder till att de inte vill att andra ska känna sig tvungna att sympatisera med dem bara för att de har en sjukdom.

Det enda du kan säga säkert är att det här fungerade för dig. Någonting man däremot kan säga helt säkert är att meningar som "ryck upp dig" och "fokusera bara på det positiva" kan ha ödesdigra konsekvenser för någon som är djupt nere i helvetet. Att säga att det bara är att sluta tänka på allt det negativa är en helt sjuk sak att säga till någon vems hjärna aktivt ställer sig emot personen.

Jag säger inte att ingen blir bättre på det där sättet; jag säger bara att vad du sa var vidrigt och kan ha helt sjuka konsekvenser. Att du säger att det är ett val att ha ätstörningar, eller att vara deprimerad, är sjukt.

Det är dock mina vänner och inte dina och vi har konstaterat att för oss alla funkade det här som jag nyss beskrivit. Ni kan inte såga en metod om ni verkligen inte har provat den. Jag är inte så blind att jag tror att det här är en universalmetod som funkar på alla men av 9 års erfarenhet så kan jag faktiskt konstatera att det handlar om val man gör, medvetet eller omedvetet. Men orkar inte försöka förklara om allting en gång till för ni tycker ju uppenbarligen inte som jag men jag vill ändå påpeka att jag har mycket erfarenhet av depression och grundar min åsikt på den erfarenheten, inte tomma ord som jag tror är rätt bara för att jag läst någon bok eller sett ett program på tv :p

Och jag har absolut inte sagt någonting alls om att man ska säga "ryck upp dig" eller att man ska säga "fokusera på det positiva" om ni tror att det var det jag menade med att man får hjälp av ord har ni helt missuppfattat mig.

Hur är det du menar då?

Om det är någon som är intresserad av att höra vad jag har att säga så får ni gärna skicka ett pm så förklarar jag där för blir så långdraget att prata om det i den här diskussionen då flertalet av de inblandade inte håller med mig :p

du förklarar ju som om i samma stund man bestämmer sig för att vara glad så blir man av med depressionen. när man bestämmer sig för att bli glad, vilket i princip alla redan är bestämda för, för det finns ingen som tycker om att vara deprimerad, så börjar en lååååång resa på vägen att bli glad. att bli fri från psykiska sjukdomar är inte ett val. det är en insikt följt av en lång, smärtsam kamp.

Men herre gud jag måste verkligen ha uttryckt mig väldigt otydligt... Jag menar: man väljer om man ska börja jobba på att ta sig ur skiten eller fortsätta älta sin skit om och om igen. När man bestämt sig för att man vill göra något åt sin livssituation början som sagt den långa kampen att komma ifrån depressionen precis som du sa. Det jag menar är, åter igen, att man väljer om man vill börja lyssna på vad andra människor säger eller om man ska fortsätta tänka att allt är skit. Och om i fortfarande inte håller med så lägger vi bara ned nu.

ni*

Jag vill säga att det inte bara är du, EmmiSixx, som har många år på nacken av psykiska besvär. Det räcker inte att bara "lyssna och ta in" det positiva.

Men det tänker jag inte gå in i mer eftersom både Malachi och flera andra har förklarat det så bra. Jag blev tvungen att ta antidepressiva när jag var runt 15 år. Antidepressiva som inte hjälpte mig alls. Jag började självskada och blev beroende av det. Det hjälpte så klart inte heller förutom bara i stunden. Den hjälp jag fick hjälpte också bara för stunden. Men hade jag inte haft BUP så hade jag troligen inte suttit här idag. Inte heller hade jag suttit här idag om inte förflyttningen till vuxenpsykiatrin gick så pass bra som den gjorde.

Jag började gymnasiet och mådde fortfarande kasst. Höll på att gå in i väggen efter första året och blev tvungen att hoppa av och sjukskriva mig.

Idag lever jag på existensminimum endast därför att jag mår så pass dåligt att jag inte orkar kämpa för att skaffa ett jobb. Jag har precis fått ut anti-depressiva igen och det enda jag kan göra är att hoppas innerligt att de kommer funka den här gången. Dock har jag slutat självskada och det kan ha varit det bästa jag gjort.

Sömnen har jag haft problem med hela mitt liv och alla vet ju att sömnproblem och depression sällan är en särskilt bra kombination.

Att du säger att det är så enkelt att sluta må dåligt, det är en av de värsta förolämpningarna jag hört. Och du är inte den första som säger det.

Men du säger alltså att jag har valt det här livet? Att jag har valt att må så här dåligt, att jag har valt att inte kunna sova om nätterna p.g.a. all ångest, att mitt stora val i livet har varit att må så psykiskt dåligt att jag inte ens orkat med att skaffa mig en utbildning? Du menar att jag väljer att inte ha ett jobb? Jag väljer att vara sjukskriven därför att jag vill det? Det är precis det du säger genom att påstå att "man väljer att lyssna på det positiva" för det funkar inte så om man är nere i en djup depression. Inte för de allra flesta iallafall. Att det har funkat för dina vänner och för dig visar inte ett skit. Det visar bara att du är otroligt trångsynt och inte kan se det som finns en meter framför dig. Du ser inte att människor är olika. Jag har tyvärr stött på allt för många människor som är som du. Vet du hur mycket skit jag har fått bara för att jag är sjukskriven?

Jag kan gå med på att jag gjorde ett val när jag började självskada, men det är också så långt jag sträcker mig i det. Jag valde inte att aldrig sova mer än högst fem timmar per natt. Jag valde aldrig att inte orka ta mig upp ur sängen. Jag upprepar mig därför att såna som du är så jävla ignoranta och blinda. Som redan sagts så handlar det inte om åsikter utan om fakta. Öppna ögonen för helvete.

Det är bl.a. såna som du som förvärrar en människas psykiska ohälsa.

Innan någon hinner klaga på att jag berättar "hela min livshistoria" så vill jag säga att det verkade nödvändigt i sammanhanget.

Fast man väljer ju inte att tänka att allt är skit. Det sker helt automatiskt hur mycket man än bestämmer sig för att INTE tänka så. Jag har själv varit helt stört kritisk och elak mot mig själv hela livet, är det fortfarande, och hur mycket jag än väljer att lyssna på andras stöd så hjälper det endast tillfälligt innan jag återgår till att straffa mig själv. Det sker bara, det är inget jag väljer att göra. Det finns inget jag vill hellre än att sluta vara så självkritisk och tycka att allt jag gör suger och är värdelöst. Jag har kämpat halva livet för att bli snällare mot mig själv. Jag har redan valt att bli hjälpt och jag söker aktivt stöd men ändock fortsätter jag vara lika hemsk. Fast jag är inte diagnostiserad för något alls än men jag är medveten om att jag har rätt grova problem i alla fall.

Är man i sin djupaste depression så kan man inte bara "välja" att lyssna på allt positivt folk säger. Du kan fråga vem som helst som faktiskt har varit längst ner på botten och fått kämpa sig uppåt i många år.

Fluffy, på tal om sömnproblem, känner du till att det finns tyngdtäcken? Så fort jag kom till vuxenhabiliteringen och nämnde att jag hade sömnproblem så sa de på en gång att jag skulle prova ett sånt täcke. Nu har jag ett bolltäcke som gör att jag faktiskt kan sova när jag själv vill. Helt sjukt att jag inte fått höra det under den tid jag gick på BUP, så du kan nog också ha missat det.

Jo då, jag har hört och fått erbjudandet. Det var på gång, men sedan fick min sambo ett tyngdtäcke och när jag provade det så kände jag mig bara instängd och trängd typ. Det kändes likadant som när jag stänger min jacka (jag kan inte ha stängd jacka för jag känner mig instängd och osäker). Så det är inget alternativ för mig.

Ah, ok. Nej det funkar ju inte för alla, tråkigt nog. Känner ändå att jag efter täcket mått bättre överlag, så sömnen är ju väldigt viktig.

Ja, den är ju det. Å andra sidan så hörde jag här om dagen från min kontakt på psyk att det är inte ovanligt att personer med asperger kräver mindre sömn än de utan.

Oh. Det kanske kan stämma. Jag klarade mig ju ändå när jag sov dåligt. Dock så har jag ju mer energi nu när jag sover bättre. Sen så brukar jag inte sova särskilt länge om man jämför med många av mina vänner.

Jag behöver inte sova särskilt länge för att känna mig utvilad. Det var ju lite annat när jag inte kunde sova alls på flera dagar. Det påverkade så klart mitt psyke ganska brutalt.

Jag har inte sagt att man helt plötsligt börjar acceptera allt positivt folk säger, det jag menar är att man kan börja lyssna på vad andra har att säga och svara på frågor som är ställda på ett sådant sätt att man efter ett tag börjar tänka i andra banor och förhoppningsvis tillslut kommer till insikt med sig själv och kan börja jobba med sina problem när man vet vad som orsakar dem och i vilka situationer de oftast uppkommer. Och jag har minsann frågat många människor som varit djupt nere i skiten och även frågat mig själv som också varit riktigt djupt nere i skiten varför jag blev fast i mina tankar om att allt är negativt och svaret jag fått från andra som nu mår bättre och svaret jag själv kommit fram till är att man inte vill acceptera vad andra har att säga för man har intalat sig själv att det man hört, sett, upplevt stämmer till 100% oavsett vad andra säger för att man anser att man vet bäst själv hur man är som person eller att det andra har sagt om en stämmer bättre för de var "ärliga" människor som sa rakt ut vad de tyckte utan att tänka på att deras ord kunde såra och människor som säger positiva saker bara försöker vara snälla och egentligen inte menar det de säger. Man väljer alltså medvetet eller omedvetet vad man anser är sanning och vad som är lögn. Jag fick t.ex. höra hela min uppväxt att jag var tjock och i många år gick jag omkring och trodde att jag var tjock, jag såg t.o.m i spegeln att jag var knubbig och kunde absolut inte förstå varför människor sa att jag var smal för det var ju självklart att jag var tjock, det såg jag ju t.o.m när jag kollade på mig själv i spegeln. Men så en dag skulle jag köpa en ny bh och expediten mätte mig under bysten och sa att jag skulle ha en bh med 65 cm i omkrets, detta var obegripligt för mig då jag alltid köpt bhar med 80 cm i omkrets för jag kunde inte ha mindre för jag var ju stor. Men då när jag såg att jag bara hade 65 i omkrets började jag ifrågasätta mig själv och några månader senare när jag kollade mig i spegeln var jag inte tjock längre, då insåg jag att jag var pinnsmal. Inga ord hade hjälpt mig att inse att jag inte var tjock, att folk sa "du är inte tjock" hjälpte ingenting utan det jag behövde var konkreta bevis. Sedan när jag accepterat att jag inte var tjock kom ju problemet att jag tyckte det var fult att vara pinnsmal och då kom den långa resan att kunna acceptera den kropp jag hade och även ändring i kost för att jag skulle slippa de komplikationer som min vikt medförde och under den här resan hjälpte ord väldigt mycket men jag behövde även övningar och "bevis".

Jag anser fortfarande att man väljer att man mår dåligt såsom man väljer att man är glad och nöjd med livet. Jag valde att acceptera min syn på mig själv eftersom att jag fått höra så många gånger att jag var tjock och valde bort att tänka på att det var konstigt att en tjock människa bara vägde 45 kilo.

Det är dock sällan man medvetet väljer att vara självkritisk när man är djupt deprimerad, man "bara är det", vilket enligt mig är ett omedvetet val som uppkommit av flera olika faktorer.

Men seriöst om ni verkligen inte håller med så finns det inte mycket mer att göra, jag vet dock att detta stämmer på mig och på alla mina kompisar som också lidit av grov depression och det här synsättet är accepterat av alla jag känner så för er som vill ta åt sig av detta kommer jag givetvis inte hindra er men för er som tycker att det jag säger är vidrigt så tänker jag inte tvinga på er mina åsikter något mer utan sätter punkt här.

Jag tänker inte ens försöka svara på den första texten eftersom du inte delade upp den. Förstod ingenting av det bara för att det är en jävle wall of text. Och okej, du får tro vad du vill. Men vi andra vet att det inte stämmer. Jag sätter också punkt här för det är fullständigt omöjligt att argumentera mot så ignoranta människor som du.

Ja men tyck det då :)

TL;Dr

that ^

Som jag ser det så verkar det kunna fungera om man mår dåligt mer på grund av vad andra människor sagt och gjort. Det finns ju dock andra anledningar som kan leda till depression.

Emmi, så du valde alltså att må dåligt de år du faktiskt gjorde det?

Mitt exempel om att jag var tjock beskriver ju inte alla mina kompisars problem, utan det var just ett exempel, några av mina kompisars problem har varit grov nervositet i stora folkmassor, prestationsångest av alla dess slag, ångest över att vara smutsig, ångest över att bli gammal, ångest över att man har alla möjliga sjukdomar osv.

Det kan jag säga ja, då insåg jag det inte men nu i efterhand när jag kan kolla tillbaka på min uppväxt hade jag hur många möjligheter som helst att lyssna på andra människor som jag idag insett hade rätt men jag valde att inte göra det, jag valde undermedvetet att lägga större vikt på det negativa jag hört/sett osv. Och självklart har jag diskuterat det här med många andra människor och de håller med att de faktiskt gjorde ett val att t.ex inte be om hjälp eller ta i beaktning vad andra människor sagt till dem.

Och som jag sa tidigare, det jag pratar om kan jag inte stå för när det kommer till personer som har en medfödd tendens till att bli deprimerade utan detta menar jag bara åt personer som i stort sett haft en normal uppväxt eller som kanske blivit utsatta för mobbning eller bara helt enkelt är oförklarligt deprimerade men, som sagt, inte har en släkt som i generationer varit t.ex väldigt självmordsbenägna.

blir fler att komma <3

pls will u

only 4 u <3