Sunday 17 June 2012 photo 1/1
|
tänkvärt
Min sida av ensamhet är att sakna fysisk kontakt, det vill säga kroppskontakt. Det kan kännas pinsamt att berätta att man längtar efter en vänlig klapp på kinden eller att någon håller en i handen. Men beröring är också en viktig del av den gemenskap vi behöver.
Därför kan kontakten med ett husdjur ibland bli väldigt betydelsefull, eftersom den också ger oss möjlighet till fysisk kontakt. På det viset kan bristen på mänsklig beröring delvis kompenseras.
Även om du har vänner och befinner dig bland människor kan du känna dig ensam. Det kan kännas som om ingen lyssnar eller över huvud taget ser dig. Andra gånger känns det som om ingen förstår, även om de lyssnar.
Ensamheten kan göra att man känner sig som i en glaskupa. Man har svårt att ta in sin familj och sina vänner, trots att man vill. Men man kan även ha svårt att nå ut till dem.
Det tar tid att bygga upp vänskap, ibland flera år. Många av oss kan känna oss otillräckliga när det går långsamt att få nya vänner. Vi kan även tro att våra egenskaper inte räcker till och tycka att vi inte är tillräckligt spännande.
Du kanske är blyg och håller dig för dig själv, fastän du längtar efter gemenskap. Eller också försöker du träffa vänner och skapa relationer, men känner att det inte lyckas. Så känner jag i alla fall när man träffar nya människor?
Att känna sig utanför för att man själv, eller andra, tycker att man är annorlunda är inget konstigt. De flesta har känt eller känner så ibland. Det är skillnaderna som gör oss till dem vi är och som gör oss speciella.
Men vi har alla sidor som gör det svårare att vara med andra. Det är något som man kan förändra, antingen på egen hand eller med professionell hjälp och förändringen kan göra att det blir lättare att möta andra personer och ha relationer. Det kan även förändra sättet som man ser på sig själv också.
Annons