Nu, en gång för alla, ska jag släppa taget om det här. Jag ska förklara för er, varför just det sårade mig som han gjorde, och han kommer aldrig läsa det här, så det gör inget att jag skriver här för de är ingen som känns vid honom här, eftersom han inte bor här.

Du, en vecka efter vi blivit tillsammans vräkte ur dig att du älskade mig. Jag blev skitarg och skrek till dig att hålla tyst om saker som var så stort som det var. Lik förbannat satt jag sen där, tre veckor efter det samtalet och grät på toaletten hemma hos mamma, men inte på grund av att jag var arg, utan för jag för första gången på väldigt länge kände en känsla som jag saknat, och ja, jag sa att jag älskade dig tillbaka. Sen gick allting så fort, saker hände, bra som dåliga, du gjorde slut, men ringde dagen och fick mig känna mig så där speciell igen. När du sa att långdistansförhållande är skitjobbigt, "men min pappa fick mig att inse att jag inte kunde släppa den första tjejen som jag någonsin ens sagt att jag var kär i, än mindre sagt älskat". Med exakt de orden fick du mig att le igen, att betyda och ha ett värde igen. Känna mig älskad och det viktigaste, känna mig trygg igen. Jag tog in dig i mitt hjärta, igen, bara sådär, för jag litade på dig. Sen, saker hände, hos dig, och jag sa att jag skulle ge dig tid. Det jag aldrig förstod var varför jag aldrig fanns i dina tankar när du hade det jobbigt, varför jag aldrig fick finnas där, varför du plötsligt lämnade din flickvän i Oskarshamn hängande på en tråd då jag inte ens visste om du levde längre. Så många nätter som förstördes, så mycket av mitt självförtroende som försvann för du inte kunde höra av dig.. Så ont som de gjorde i mitt hjärta, för att jag ville finnas för dig och du inte ville förstå hur det kändes för mig. Jag sa att jag skulle finnas där för dig, när du behövde mig, och som jag väntade..
När jag tillslut sa att jag uppsa dig från att känna ansvar över ditt och mitt förhållande för jag ville att du skulle koncentrera dig på att bli bättre, så sa du "Det låter som en bra idé." ...den lilla meningen. Jag menar verkligen när jag säger, att du gav mig en anledning att att vilja sluta andas där ett tag. För det gjorde ont! Det gjorde så jävla ont! Du gav mig så mycket att gråta för, men ändå så lite. Med meningen "du gav mig inte tiden, så då blir det så här" slutade vi vårat förhållande. Men du ska veta.. Jag gav dig så mycket frihet, så mycket tid, och så mycket av mig. Och det är det som gör så ont, för jag aldrig gett upp så mycket som jag gjorde för dig.
Med den meningen, fick du en enkel biljett härifrån. Från mig. Dagen innan sa du att du älskade mig, dagen efter lämnade du mig. Dagen efter gav du mig mening att gråta, och dagen efter det till att bara se svek.
Jag beslutade mig att gråta en dag/natt för dig, och det är det jag gjort. Då du fortfarande finns här, hos mig, och fastän jag vill kan jag inte se dig i ögonen och tala om vad du gjorde mot mig, jag kan inte visa dig hur mycket du förstörde inne i mig.
Och det där därför, du, inte kan förlåtas hos mig, inte glömmas, inte hatas, inte älskas, men inte heller kommas ihåg.
Alla våra minnen från i somras drar mig endast tillbaka till dagen vi var ut och badade hos min mormor. Då jag tvingade i dig i det kalla vattnet=) Och tro mig, även om jag inte erkände det så var det kallt! Sen drog du upp mig ur vattnet och satte mig mellan dina ben, och så tittade du mig i ögonen. Det var då tyvärr jag insåg att du skulle försvinna du också, för du sa att du älskade mig, på det där sättet.
Och trots jag säger att jag kommit över det, dig, så hatar jag detta, men det har jag inte alls, för jag förstår inte. Jag skulle aldrig erkänna detta, om jag inte själv trodde det var för mitt egna bästa. SÅ så, jag blev sårad, okey?
Men trots allt detta.. älskling.. Tro aldrig jag kommer behålla det hos mig, för du vet.. du är inte oersättlig, och ingen av dom kommer någonsin bli. Med detta tackar jag för de enda minnet med dig som jag kommer ihåg klart och tydligt, men du ljög. Du var precis som alla andra.. Och för det? För det ber jag om förlåtelse, till mig själv, för jag förstår inte hur jag inte kunde se..
Samtidigt gav det mig en chans att satsa på en annan, på någon som jag alltid haft känslor för men aldrig fått chansen att ge tid. Och, det var då jag förlorade det mesta av.. ja allt. För första gången var det jag som stod ensam kvar, medans du gick. Och för allt detta skyller jag på ingen mindre än mig själv. För jag var dum, oförsiktig och framförallt hade jag inte tagit lärdom av tidigare erfarenhet av dig, och han, och det var även nu jag insåg hur mycket bättre jag var på detta spelet, som alltid tidigare endast varit ett spel för mig, än vad jag själv visste om. Jag hade, till slut, till och med lurat mig själv.
Nu, så här efteråt, står jag med hälften av mitt hjärta i varsin hand, och ser på medan det läker. I helgen gav jag många av mina första äkta skratt på väldigt länge, och många av mina första äkta tårar. Och det gjorde ont.. Samtidigt insåg jag hur det var att känna mig så här fri igen, särskilt efter ditt meddelande, för det drog mig ner till jorden igen, precis vad jag behövde.
Och nu? Nu väntar bara bra saker för mig. Efter detta, om ni orkat läsa så här långt, tänker jag aldrig mer nämna det här offentligt. Nu har jag gjort vad en viss person bad om, och till viss del vet jag att jag kommer ångra att jag erkände allt detta, men samtidigt har jag inte längre något att skämmas över=)
Nu väntar ett långt liv att se fram emot med mindre drama, mindre besvikelser och ännu mer äkta skratt. För jag har saknat dom.

-Som sagt, denna salta sjö har torkat ut.

Det ärligaste jag läst på länge. Önskar dig inget annat än all lycka i världen!