-|-

Robert.

Först och främst... Du har ingenting med mitt liv att göra. Vi känner inte varandra, du är inte min vän. Vi har inte träffats på ett halvår. Vi har inte ens VARIT vänner.



Först och främst, jag förstår att du blev förbannad när jag gjrode slut med Markus - han är din vän och då har du rätt att ha sympati för honom. När jag gjorde misstaget att slänga mig in i ett förhållande med en vän så hoppade du på mig och sa att jag var dum i huvudet och anklagade mig för massor av saker. Du gjorde verkligen mig jätteledsen och fick mig att avsky dig. Att du sen inte slutade gjorde ju allting bara värre, inför alla på bilddagboken (jag ger dig samma medicin nu) så sa du massor av falska påståenden om mig. Du sa med andra ord att jag var en slampa rakt upp i ansiktet på mig. För att jag var förvirrad.



Jag är femton år gammal Robert. När jag och Markus blev tillsammans var jag fjorton, jag var mobbad och hade det jävligt jobbigt. Att gå ut ur ett förhållande som stärkt en väldigt mycket var jättejobbigt och ingenting jag ville. Men att förlora känslor har bara en utväg.



Jag förstår att du blir sur över hur jag agerade när jag var tillsammans med Hampus. Jag är besviken på mig själv. Men jag och Hampus har glömt vårt enmånadsförhållande (som tog slut för flera flera veckor sedan!) och fortsätter som vänner. Han själv har en ny flickvän.



Sen ifall jag stöter på en människa som gör ett stort avtryck på mig, får mig att känna mig jätteglad, gör mig kär och får mig att le. Om man är redo så tycker jag man ska satsa. Så jag gjorde det.



Och här har vi dig igen. Du hoppar på mig och anklagar mig inför HELA världen. För hela världen kan faktiskt se det här.



Förstår du hur du får mig att känna mig? Inte nog med att jag var mobbad förut, här blir man internetmobbad också. Vart fan ska man leva?