September
Friday 6 February 2009 photo 1/1
|
Ur försorning av Ian McEwan (betyder rätt mycket bara)
-
Tystnaden väste i hennes öron och synen var en aning förvanskad - hönderna i knät verkade ovanligt stora och på samma gång avlägsna, liksom sedda på ett ofantligt avstånd. hon lyfte ena handen och böjde på dess fingrar och undrade, som hon hade gjort ibland förut, hur det kunde komma sig att detta ting,denna gripmaskin, denna köttiga spindel vid armens slut, var hennes, var styrd av henne. Eller hade den något eget liv? Hon böjde fingret och rättade ut det. Mysteriet fanns i ögonblicket innan det rörde sig, det ögonblick som skilde icke-rörelse från rörelse, när hennes avsikt fått verkan. Det var som en våg bröts. Om hon bara kunde befinna sig i vågkammen, tänkte hon, så skulle hon kanske hitta hemligheten om sig själv, den del av henne som verkligen hade ansvaret. Hon förde pekfingret närmare ansiktet, stirrade på det och manade det att röra på sig. Det förblev stilla eftersom hon låtsades, eftersom hon inte var helt allvarlig, och eftersom detta att med en viljeansträngning förmå det att röra sig, eller vara på vippen att röra det, inte vad det samma som att verkligen röra det. Och när hon slutligen krökte det, tycktes handligen börja i fingret självt, inte i någon del av hennes medvetande. När visste det att det skulle röra på sig, när visste hon at hon skulle röra på det? Det fanns ingen möjlighet för henne att ta sig själv på bar gärning. Det var antingen-eller. Det fanns ingen söm, ingen skarv, och ändå visste hon att bakom den släta kontinuerliga väven fanns det verkliga jaget - var det hennes själ? - som fatta att uppehöra med att låtsas och gav det avgörande kommandot.
En andra tanke följde alltid på den första, ett mysetrium födde ett annat: var verkligen alla andra lika levande som hon? Var till exempel hennes syster verkligen av betydelse av sig själv, var hon lika värdefull för sig själv som för Briony? Var det en lika livfull historia att vara Cecilia som att vara Briony? Hade systern också ett verkligt jag dolt bakom en våg som bröts, och ägnade hon tid åt att tänka på det, medan ett finger hölls upp framför ansiktet? Hade alla det, även fadern, Betty, Harman? Om svaret var ja, då var världen, den samhällige världen, outhärdligt komplicerad, med två miljarder röster där allas tankar tävlade i jämbördig betydenhet och allas ansprpk på livet var lika intensivt, och alla ansåg sig att vara unika, när ingen var det. Man kunde drunkna i irrelevans.
Men om svaret var nej, då var Briony omgiven av maskiner, ganska intelligenta och tilltalande till det yttre, men utan den vakna och privat inre känsla som hon hade.
-
Tystnaden väste i hennes öron och synen var en aning förvanskad - hönderna i knät verkade ovanligt stora och på samma gång avlägsna, liksom sedda på ett ofantligt avstånd. hon lyfte ena handen och böjde på dess fingrar och undrade, som hon hade gjort ibland förut, hur det kunde komma sig att detta ting,denna gripmaskin, denna köttiga spindel vid armens slut, var hennes, var styrd av henne. Eller hade den något eget liv? Hon böjde fingret och rättade ut det. Mysteriet fanns i ögonblicket innan det rörde sig, det ögonblick som skilde icke-rörelse från rörelse, när hennes avsikt fått verkan. Det var som en våg bröts. Om hon bara kunde befinna sig i vågkammen, tänkte hon, så skulle hon kanske hitta hemligheten om sig själv, den del av henne som verkligen hade ansvaret. Hon förde pekfingret närmare ansiktet, stirrade på det och manade det att röra på sig. Det förblev stilla eftersom hon låtsades, eftersom hon inte var helt allvarlig, och eftersom detta att med en viljeansträngning förmå det att röra sig, eller vara på vippen att röra det, inte vad det samma som att verkligen röra det. Och när hon slutligen krökte det, tycktes handligen börja i fingret självt, inte i någon del av hennes medvetande. När visste det att det skulle röra på sig, när visste hon at hon skulle röra på det? Det fanns ingen möjlighet för henne att ta sig själv på bar gärning. Det var antingen-eller. Det fanns ingen söm, ingen skarv, och ändå visste hon att bakom den släta kontinuerliga väven fanns det verkliga jaget - var det hennes själ? - som fatta att uppehöra med att låtsas och gav det avgörande kommandot.
En andra tanke följde alltid på den första, ett mysetrium födde ett annat: var verkligen alla andra lika levande som hon? Var till exempel hennes syster verkligen av betydelse av sig själv, var hon lika värdefull för sig själv som för Briony? Var det en lika livfull historia att vara Cecilia som att vara Briony? Hade systern också ett verkligt jag dolt bakom en våg som bröts, och ägnade hon tid åt att tänka på det, medan ett finger hölls upp framför ansiktet? Hade alla det, även fadern, Betty, Harman? Om svaret var ja, då var världen, den samhällige världen, outhärdligt komplicerad, med två miljarder röster där allas tankar tävlade i jämbördig betydenhet och allas ansprpk på livet var lika intensivt, och alla ansåg sig att vara unika, när ingen var det. Man kunde drunkna i irrelevans.
Men om svaret var nej, då var Briony omgiven av maskiner, ganska intelligenta och tilltalande till det yttre, men utan den vakna och privat inre känsla som hon hade.
Visa toppen
Show footer