June
Monday 27 October 2008 photo 4/4
|
Kan ännu inte fatta att det är sant.. min älskade livskamrat, min bästa vän.
Vi åkte in ungefär kvart i fem, Elina följde också med. Elina grät värre än jag, och det kändes konstigt. Först babblade veterinären att om han är försäkrad och blablabla... och att dom måste ha prover och blablabla... liksom jag tänkte bara; snälla, få de bara gjort...!
Jag lovade Sigge att vara med honom hela tiden. Sen gick hon och skulle hämta den hemska "för-sprutan", som bara skulle söva honom. Då pratade vi mycket med honom, och han gav alla tre varsin "knuff" på våran panna med hans huvud, som han brukade göra när han ville gosa. Och det var det jag började gråta av. Jag visste att han inte förstod någonting, att han trodde allt skulle bli bra.... Han har ju åkt dit många gånger, och bara tagit massa prover, så han misstänkte ju att det var det som skulle hända idag med. Så kom veterinären och gav honom en spruta, så han skulle somna som sagt... och han blev tröttare och tröttare.. spydde några gånger med eftersom sprutan gjorde honom illamående. Han gnällde ett ynkligt jam, sen la han sig långsamt ner, han kämpade, men vi berättade för honom att allt skulle bli bra, men han ville inte lägga sig ner. Till slut blev han så trött att han bara föll ihop. Han sov, men inte riktigt, vi kunde kommunicera med honom, vi sa hans namn, och han viftade på svanstippen som han brukar göra när man pratar med honom. Sen kom hon igen och gav han den sista sprutan. Klockan var 17.24 när han dog. Vi åkte hem, jag hade slutat gråta men tänkte på honom hela vägen. Våra minnen, när han kämpat vidare från urinvägsinfektionen, när han lekte som en kattunge fastän han var 17 år. När han bet mig i näsan för att jag retade honom med en kycklingbit. Jag kan inte fatta ett liv utan Sigge. Han gjorde oss till riktiga familjen Järkebro, utan Sigge finns inte riktiga familjen Järkebro. Han var alltid den som satte liv i huset. Som pratade med en. Han gjorde mig glad när jag mådde som dåligast. Jag kommer aldrig glömma honom, alltid älska den katten.
Fattar ännu inte att han är död, tänker mig att han bara ska komma in i rummet och jama och kela. Jag önskar det, att detta bara var en dröm. Men ändå gör jag det inte, eftersom detta var bäst för honom, han mår bra nu. Hoppas han alltid kommer vaka över oss.
Älskar dig Sigge, vila i frid så ses vi snart <33
Vi åkte in ungefär kvart i fem, Elina följde också med. Elina grät värre än jag, och det kändes konstigt. Först babblade veterinären att om han är försäkrad och blablabla... och att dom måste ha prover och blablabla... liksom jag tänkte bara; snälla, få de bara gjort...!
Jag lovade Sigge att vara med honom hela tiden. Sen gick hon och skulle hämta den hemska "för-sprutan", som bara skulle söva honom. Då pratade vi mycket med honom, och han gav alla tre varsin "knuff" på våran panna med hans huvud, som han brukade göra när han ville gosa. Och det var det jag började gråta av. Jag visste att han inte förstod någonting, att han trodde allt skulle bli bra.... Han har ju åkt dit många gånger, och bara tagit massa prover, så han misstänkte ju att det var det som skulle hända idag med. Så kom veterinären och gav honom en spruta, så han skulle somna som sagt... och han blev tröttare och tröttare.. spydde några gånger med eftersom sprutan gjorde honom illamående. Han gnällde ett ynkligt jam, sen la han sig långsamt ner, han kämpade, men vi berättade för honom att allt skulle bli bra, men han ville inte lägga sig ner. Till slut blev han så trött att han bara föll ihop. Han sov, men inte riktigt, vi kunde kommunicera med honom, vi sa hans namn, och han viftade på svanstippen som han brukar göra när man pratar med honom. Sen kom hon igen och gav han den sista sprutan. Klockan var 17.24 när han dog. Vi åkte hem, jag hade slutat gråta men tänkte på honom hela vägen. Våra minnen, när han kämpat vidare från urinvägsinfektionen, när han lekte som en kattunge fastän han var 17 år. När han bet mig i näsan för att jag retade honom med en kycklingbit. Jag kan inte fatta ett liv utan Sigge. Han gjorde oss till riktiga familjen Järkebro, utan Sigge finns inte riktiga familjen Järkebro. Han var alltid den som satte liv i huset. Som pratade med en. Han gjorde mig glad när jag mådde som dåligast. Jag kommer aldrig glömma honom, alltid älska den katten.
Fattar ännu inte att han är död, tänker mig att han bara ska komma in i rummet och jama och kela. Jag önskar det, att detta bara var en dröm. Men ändå gör jag det inte, eftersom detta var bäst för honom, han mår bra nu. Hoppas han alltid kommer vaka över oss.
Älskar dig Sigge, vila i frid så ses vi snart <33
Detta var bäst för honom, och någongång så är tiden inne för oss alla, och nu var det hans tur.
Jag finns alltid här Issa .
jag älskar dig . <3
Men jag ville att han skulle vara med mig hela mitt liv... jag ville det omöjliga, som de flesta vill :/
Älskar dig <33333
jag börjar fan lipa nu :( du fixar detta issa, sigge vill att du ska vara glad <333
finns alltid här för dig <33 älskar dig <3
Jag älskar dig också, lättad att du finns för mig <3333
Men du ska iaf veta att jag BRYR mig,
OTROLIGT mkt.
Vill egentligen kunna stå där och säga åt dig att "skärpa dig" liksom.
Men kan inte det för jag är sån jävla svagis så det inte är sant.
Ses snart? Våga inte tänka ngt dumt för då blir jag förbannad på dig :o
Hoppas verkligen du menar SEN, om MÅNGA år.
Fast, äh.. ni ses ju hela tiden kan man säga.
Han kommer ju alltid finnas i ditt hjärta liksom, och i dina tankar och drömmar.
Nej nu måste jag gå och snyta mig,
men jag älskar dig <3
Och man vet aldrig, man kan dö när som helst. Men jag syftar såklart inte på så "snart". Jag är glad att du bryr dig, älskar dig med <33
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/poisoneddream/286386468/
Visa toppen
Show footer