August
Friday 15 August 2008 photo 2/10
|
Just remember me.
Natten känns så lång, så svår.
Ögonen dina fylls av tårar,
Tårar blå som självaste havet rinner nerför dina kinder.
Min kära vän, varför gråter du nu?
Dina kinder blänker av lampans sken likt vattenytan.
Dina ögon speglar en helt ny värld, en värld av sorg och förtvivlan.
Varför får jag inget veta?
Snälla du, berätta för mig...
Att krama din tunna kropp är ett bevis på ditt vemod.
Att känna varenda ben i din kropp gör så jag vill hjälpa dig till varje pris.
Jag kan inte hjälpa dig utan att du berättat.
Snälla vän, ta denna bit och ät.
Du behöver den energin till att bara få leva och ta det lugnt.
Du får inte ge upp ännu, det måste finnas goda saker kvar i livet.
Jag vill inte släppa dig, tänker inte släppa dig.
Berätta för mig, jag kanske kan hjälpa dig.
Fler tårar från din kind rinner likt en fors i regnskogen.
Dina kinder är våta av salt vatten tårarna skapat.
Dina små smala armar kring dina smala ben,
Den synen visar mig hur liten du känner dig.
Hur värdelös du tycker du är.
Jag tycker inte att du är värdelös, du är allt annat än det.
Du är en vän som passar mig, som du är och vill vara.
Tänk den roliga sommaren vi hade för många år sedan,
Då vi badade i sjön vid skogsgläntan.
Vi skrattade och brottades i det höga gräset.
Eller tänk den hösten då jag hade förlorat min hund,
Då var det du som tröstade mig.
Sade att livet måste gå vidare, min hund skulle alltid finnas i mitt hjärta.
Ja, min hund finns föralltid i mitt hjärta,
Men ingen skulle kunna ersätta den stora plats du skulle lämna efter dig.
Snälla, gör mig inte så självisk att jag önskar att du inte lämnar mig för smärtan.
Jag vill återleva allt detta vi förrut hade,
Vi som hade så roligt en gång för länge sedan.
Snälla du, sluta gråta nu.
Ta denna näsduk och torka dina tårar,
Allt kommer bli bra.
Ja, dem orden är inte dem man vill höra i ett sådant här tillfälle,
Men de brukar trots allt hjälpa även om man inte känner så.
Men snälla, hur det nu än blir.
Om vi inte kommer få återuppleva allt detta vi gjort ihop.
Om vi nu inte får rida fria på de stora vidderna bland bergen.
Om vi nu aldrig mera får skratta och brottas som vi en gång gjorde.
Just remember me...
En dikt av Josefina K
Natten känns så lång, så svår.
Ögonen dina fylls av tårar,
Tårar blå som självaste havet rinner nerför dina kinder.
Min kära vän, varför gråter du nu?
Dina kinder blänker av lampans sken likt vattenytan.
Dina ögon speglar en helt ny värld, en värld av sorg och förtvivlan.
Varför får jag inget veta?
Snälla du, berätta för mig...
Att krama din tunna kropp är ett bevis på ditt vemod.
Att känna varenda ben i din kropp gör så jag vill hjälpa dig till varje pris.
Jag kan inte hjälpa dig utan att du berättat.
Snälla vän, ta denna bit och ät.
Du behöver den energin till att bara få leva och ta det lugnt.
Du får inte ge upp ännu, det måste finnas goda saker kvar i livet.
Jag vill inte släppa dig, tänker inte släppa dig.
Berätta för mig, jag kanske kan hjälpa dig.
Fler tårar från din kind rinner likt en fors i regnskogen.
Dina kinder är våta av salt vatten tårarna skapat.
Dina små smala armar kring dina smala ben,
Den synen visar mig hur liten du känner dig.
Hur värdelös du tycker du är.
Jag tycker inte att du är värdelös, du är allt annat än det.
Du är en vän som passar mig, som du är och vill vara.
Tänk den roliga sommaren vi hade för många år sedan,
Då vi badade i sjön vid skogsgläntan.
Vi skrattade och brottades i det höga gräset.
Eller tänk den hösten då jag hade förlorat min hund,
Då var det du som tröstade mig.
Sade att livet måste gå vidare, min hund skulle alltid finnas i mitt hjärta.
Ja, min hund finns föralltid i mitt hjärta,
Men ingen skulle kunna ersätta den stora plats du skulle lämna efter dig.
Snälla, gör mig inte så självisk att jag önskar att du inte lämnar mig för smärtan.
Jag vill återleva allt detta vi förrut hade,
Vi som hade så roligt en gång för länge sedan.
Snälla du, sluta gråta nu.
Ta denna näsduk och torka dina tårar,
Allt kommer bli bra.
Ja, dem orden är inte dem man vill höra i ett sådant här tillfälle,
Men de brukar trots allt hjälpa även om man inte känner så.
Men snälla, hur det nu än blir.
Om vi inte kommer få återuppleva allt detta vi gjort ihop.
Om vi nu inte får rida fria på de stora vidderna bland bergen.
Om vi nu aldrig mera får skratta och brottas som vi en gång gjorde.
Just remember me...
En dikt av Josefina K
Directlink:
http://dayviews.com/posih/253323913/
Visa toppen
Show footer