(Bilden tagen av ... Någon som var med på Taizé resan 2007)

Jag ska färga mitt hår mörkbrunt igen! Det ni.

Adjö.Text: Lena Furberg

Jag ska resa nu. Gråt inte!
Jag vet att du är ledsen.
Luta dig mot min varma hals,
Jag lovar att stå alldeles stilla!
Jag ska inte åka alldeles ännu.
Än en liten stund finns jag kvar här hos dig.
Du kramar mig och smeker mig
Och ber mig, snälla stanna kvar!
Du säger att jag måste bli frisk och hel igen.
Förstår du inte. Jag orkar inte mer.
Mina ben värker. Jag är så trött.
Låt mig slippa springa mer!
Jag längtar efter att få sluta ögonen och sova.
Mitt huvud känns så tungt.

Nu kommer bilen som ska hämta mig.
Jag är inte rädd, så gråt inte du heller.
Jag försvinner ju inte,
Jag reser bara bort
- Nej, jag vet inte vad landet heter
Och du kan inte följa efter,
Men jag vet, att där får jag vila
I daggvått gräs
På vitklöver ängar.
Så gråt inte mer är du snäll!

Men när du känner vinden,
Den mjuka ljumma vinden om sommaren,
Den som blåser över stigarna i skogen
Där jag en gång bar dig på min rygg
- Då ska du känna
Som en hälsning Långt ifrån
En hastig sammetsmjuk smekning,
Som en varm len mule
Mot din kind.

(Som ni ser är dikten skriven av Lena Furberg, inte av mig.
Jag skrev av dikten från Min Häst tidningen, och absolut älskar den!
Mamma läste den för mig när jag var cirka 7 år.
Redan då grät jag floder och förstod innebörden i dessa ord...)

Den är så hemskt :'( Man gråter ju!