December
Thursday 10 September 2009 photo 1/1
|
Thursday 10 September 2009 photo 1/1
|
|
Jag har dragit upp mig från att vara deppig, för det är inte lönt att vara det. Man gör och är det/den man skapar det till. Därför hittar jag på saker nu även om mycket är krångligt. Men ibland säckar jag bara ihop då jag har kommit tillbaka från det roliga. Att kunna se sig själv deppig från ett annat perspektiv är bra för att göra någonting åt det. Men det är även mycket skrämmande genom att man ser sig själv svikta på något sätt. Det man satsar förssvagas och man märker att självkänslan försvinner. Det hemska är att det går inte att tänka positivt direkt efter den sekvensen. Men det är lätt för andra att säga till någon annan att det kommer att gå bra. Även om jag nu ser mig själv från ett annat perspektiv så kan jag inte rycka upp mig själv. Det som kan kallas kännetecken är då man låtsas vara glad... Det är just då andra märker det. Andra ser att man är mycket svagare än det första mötet. Jag vet inte vad jag ska kalla den här känslan. Det är inte ensamhet. Men det är en viss tomhet. Där finns ett tomrum som jag greppar när jag har roligt. Men tomrummet är ingenting efter ett tag. Vad detta fenomen som saknas är... Spelar ingen roll, man ska kunna leva med det. Men jag tycker det är väldigt svårt.
Visa toppen
Show footer