January
Saturday 11 October 2014 photo 1/1
|
Inser ännu en gång att det var det var ett tag sen jag skrev av mig lite grann, så kommer dela upp det i två bilder, som kommer handla om olika saker. Men kände att jag behöver få lite saker ur mitt bröst just nu och det här är det bästa stället för det enligt mig, förlåt i förväg om jag återupprepar saker jag sagt förut eller fastnar på samma punkt, har inte riktigt planerat det här ordentligt med facit i hand.
Så här är jag igen, sittandes framför skärmen med egentligen ingenting att säga som berör någon annan, ingen smart text om hur folk ska leva sina liv eller någon fin dikt, utan bara jag som skriver av mig om saker som konstant dyker upp i huvudet på mig, saker som antagligen inte hälften av er kunde bry er mindre om. Och jag klandrar ingen för det, jag tycker själv sånt här är skitjobbigt, vem vill sitta och läsa om en person du inte riktigt känner, som sitter och kastar ur sig skit utan att någonsin tänka efter. Om jag någonsin berör någon med detta, så är jag glad för det, men det var inte mitt mål. Allt jag vill är att skriva av mig, och ifall någon känner igen sig i det, kanon. Om inte, tja då vet du iallafall hur jag fungerar, och det är väl alltid något antar jag.
Så här kommer jag äntligen till huvudämnet, anledningen till varför jag slösar folks tid med en onödigt lång text om ingenting. För alla er som har träffat mig eller lärt känna mig, så vet du nog redan att jag inte har något självförtroende. Jag hatar själva tanken av min existens, jag tycker den är onödig och borde inte kommit till jorden i överhuvudtaget, tyck att jag är patetisk om du vill men så är det iallafall. Och jag misslyckas, konstant jämt och ständigt med allt jag försöker med. Jag började fundera på varför just jag gör alla dessa misstag, varför kan jag inte lyckas med dom enklaste saker precis som andra människor? Är det för att jag är dum i huvudet? är jag ett missfoster av något slag? eller är jag bara för lat?Alla dessa tankar har format mig i över 21 år, dom har gjort mig svag, gjort att jag låser ut människor och gömmer mig i en annan verklighet, där jag kan vara vem jag vill och inte bry mig om något eller någon annan än mig själv. Men sen insåg jag att jag fungerar inte så, jag bryr mig om folk, vill att dom ska ha det bra och vill göra allt för att dom aldrig någonsin ska känna sig ensamma eller nere igen. Men sen inser man, att alla människor är nere eller ensamma ibland, alla behöver sin tid och sitt eget space. Finns inget någon människa kan göra åt det, och jag hatar det. Mest för att jag vill ha kontroll, jag vill ha en anledning att fortsätta framåt, och jag antar att den anledningen är mina vänner, min familj och människor jag bryr mig om.
Men sen, fick jag ett gigantiskt bakslag för några månader sen. Jag blev av med ett jobb jag verkligen behövde, det jobbet som hade varit det enda jag lyckats med på flera år att klara själv. Och jag förlorade det inte för att jag var inkompetent, eller för att jag inte var bra nog, utan för att mina spöken förstörde för mig. Dom här tankarna som säger att du aldrig kommer klara det, förr eller senare kommer dom tröttna på dig och du blir ensam kvar. Och jag var inte stark nog att säga ifrån. Tillslut tog dom över, och sen gick allting utför. Jag gick ner under grund och ville inte komma upp igen, visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra nu. Men sen, så hände något efter jag pratat med min storasyster. Jag berättade för henne att jag hade mått dåligt under en längre tid, att jag ett tag ville ta livet av mig och och att jag kände mig som ett gigantiskt misslyckande. Det första hon gjorde, va att hon ringde psykiatrin där jag bor, och sa att jag behövde hjälp. Efter några korta samtal fram och tillbaka, så fick jag komma ner på ett möte med en ansvarig läkare som skulle utreda mig och se vad dom kunde hjälpa mig med. Och tack vare det, så har jag börjat få svar på saker och ting. 10 år av frågor jag aldrig kunde svara på och kanske mer, börjar för första gången sorteras ut och få en förklaring och innebörd.
Jag har nu i två månader fått svar på varför jag hatar mig själv, varför jag inte klarar av de enklaste uppgifter och hur jag aldrig funnit någon lycka i något jag gör. Svaret var jätte enkelt, Jag är ett bokstavsbarn. Jag är en av dom, som inte klarar saker utan hjälp, som behöver medicin samt terapi och annat för att kunna leva ett normalt liv. Jag har haft detta hela livet utan att veta om det, utan att få någon hjälp eller annat för det. Jag har istället blivit kallad för lat, korkad och efterbliven under hela min uppväxt, trott att jag inte är värd något och att jag borde inte få funnits till. Och jag klandrar ingen, men samtidigt så har det vänt mitt liv upp och ner. För att när du får reda på att allt ditt hat har en anledning till att finnas till, och det inte är ditt fel, så börjar man undra vems fel det är egentligen. Är det mina föräldrars fel, för att dom inte trodde på mig när jag sa att något va fel? är det mina lärares fel, som efter över 40 besök hos lärare, rektorer och socialpedagoger inte ens tänkte tanken att jag jag kunde ha något sorts fel på mig? Eller är det jag som inte visade på tydligare tecken, alltid höll allt inom mig och låtsades som att det inte fanns? antagligen. Men sen kommer en större fråga, och den är följande: även om jag vetat om det här för flera år sen, fått min diagnos och mina mediciner för det, hade saker sett annorlunda ut? hade jag klarat skolan, haft ett jobb och ett liv som flyter på med ett gigantiskt leende på läpparna? Det vet jag inte, och det kommer alltid störa mig och finnas i bakhuvudet.
Men här kommer det fina i kråksången, och det är att det aldrig är försent för en förändring. Jag får äntligen den hjälp jag behöver, och jag kan se fram emot att må bättre. Jag kan se en framtid för första gången på år, och hur tuff vägen dit ändå kommer vara nu, så kommer jag tillslut att må bra. Den tanken är min drivkraft, och den kommer ta mig dit jag behöver nå och lite till. Jag bara vet det.
Men varför jag lägger ner denna tid att förklara detta är för att jag hade egentligen tre saker jag vill att andra människor ska tänka på. den första är, ta inte dina vänner för givet. Under dessa två månader satt jag och väntade på att mina vänner skulle komma till mig, tvinga ut mig på äventyr och konstant finnas vid min sida. Och när dom inte gjorde det, så kändes det som om dom övergav mig. Jag trodde att jag inte var bra nog längre, att jag fick stå mitt kast för att jag har varit en rutten vän och att dom nu inte hade en plats för mig längre. Men sen visar det ju sig, att dom inte hade en aning om något som hände i mitt liv, för att jag lät dom inte komma in. Och man får inte låta det hända, för folk kommer inte förstå hur du mår om du inte förklarar det för dom du bryr dig om, så att dom kan finnas där för dig. Så gör inte om mitt misstag, låt dina vänner finnas där för dig när livet är som värst.
Den andra anledningen till varför jag berättar detta är för att jag behövde få ut det ur mitt huvud en gång för alla, så att jag kan börja se framåt och inte tillbaka, because you know what, The Show Must Go On. Och jag tänker fortsätta den här showen tills mina sista andetag, och när jag väl slutar andas så ska jag tänka att, fyfan vad jag är bra. Det är mitt mål.
Den tredje anledningen av att jag slösat din tid är för att ge dig som läser ett gott råd: om du känner att något är fel, att du inte kan läsa en bok utan att somna, att du inte klarar av skolan eller om bokstäver hoppar runt för dig, sök hjälp. Och även om du inte har något, så kommer du vara glad att du kollade upp det. För jag vet hur tufft det är att gå i skolan, känna sig dum i huvudet och inte orka göra något. Hade jag kollat upp det tidigare så kanske det hade gått bättre, så gör dig själv en tjänst och se till att få hjälp med vilka problem du än har. snälla gör det, om inte för din egen skull så för min, så att jag vet att du inte gör samma jävla misstag som jag gjort, för du kommer klandra dig själv för det resten av livet.
Och så att alla förstår, jag är inte ute efter sympati eller åsikter, jag bryr mig egentligen inte alls om vem som läser detta. Så om du vill tycka att jag är en drama queen, be my guest. Men du behöver inte tala om det för mig, för jag kunde inte bry mig mindre. Om du inte har något snällt att säga, och även om du har det, så kan du säga det till mig privat och inte i en kommentar.
Tack för din tid, hoppas din dag fortsätter vara fantastisk, and you're awesome. Puss! <3 // Sebbe
Annons
Geo tag
Visa toppen
Show footer