Det är så otrolig, det är så otroligt, det går verkligen inte att beskriva. Beskriva min innersta smärta. Det är så obeskrivligt, så otroligt obeskrivligt att jag själv nästan har svårt för att känna. Känna av den. Varför är jag ofta tvungen till att se upp mot himlen och önska att jag hade det bättre när jag har all möjlighet till ett bättre? Varför är jag ofta tvungen till att vilja spola tillbaka tiden och ta tillbaka mina misstag som egentligen inte alls var mitt fel? Varför får jag då inte sova ut om nätterna? Pusta ut och känna att nu får jag lov till lugnt och ro. Istället for tusen tankar fram och tillbaka i mitt huvud, mina tankar är inte längre tankar. Tänker så djupt att jag faller i en djup sömn där jag forsätter drömma, drömma mardrömmarna. Där jag tvingas ta emot smällar och där jag ingen har kvar. Hjälplös, hopplös vandrar jag omkring och vädjar, men ingen lyssnar. Tårarna dem kommer rinnandes för min kind, det kokhetta tårarna som jag i verkligheten också fäller dem ser ingen, och ingen hör min röst. En kvinnas röst, så klar och så stark. Den hör ingen. Ingen hör hennes hjärta skrika tillsammans med rösten dåna ''Gud, jag vill härifrån. Jag tål inte smärtan, jag vill inte manipulera mig själv längre mitt psyke längre. Gud, ta mig härifrån'' och när jag väl vaknar upp ser jag att allting bara var en dröm, bara en dröm, en dröm som även är en verklighet.

Victory is one part planning and nine parts faith.