Sveket, en novell av Dan Hammar

En glänta. En stubbe. En pojke och en flicka. Sammantvinade som rötter leker deras

händer i det gyllene solljus som fyller gläntan. Det enda som hörs är fåglarna och den svaga vinden. Hade inte dessa färger funnits här hade

väl detta inte varit himlen själv.

Hade gatan han gick nerför inte varit tommare och kallare hade väl detta inte varit helvetet självt.

Han tog upp en cigarett, stoppade den mellan sina läppar och tände på. Rök gled ner

för hans strupe och in i hans lungor och lämnade hans tunga svagt domnad, bara för

en sekund. Minnen forsade genom hans huvud.

De satt på bänken i parken; smekte varandras hår; kysstes febrilt. Han sa: "Jag älskar

dig". Hon svarade: "Jag ska aldrig lämna dig". Bakom dem fladdrade löven i vinden;

en duva hoade. Hade inte dessa toner spelats här hade väl inte detta varit paradiset

självt.

Ingen färg klädde, inga toner spelade där han gick i natten. Det enda som fick plats här

var lukten av nikotin och tobak, bränd från en rök som ringlade sig in i natten som en

orm. Natten så mörk att man nästan inte vågade andas, som om Sveket självt låg i luften.

Minnena skar som knivar.

Svetten rann mellan lakanen. I rummet en het, gemensam puls medan solen smått smälte istapparna på de frusna husen. Hade deras hjärtan inte slagit som ett hade väl detta ögonblick inte varit lusten själv.

Han svängde upp för en gata och stannade till. Han vände huvudet åt höger. I fönstret såg han en man med rufsigt hår, trenchcoat, handen i ena fickan och cigaretten i den andra handen stirrandes tillbaka på honom. Bilden blev suddig och han drunkade återigen i minnen.

Kyrkan var fullsatt och gräset grönt. Där var hon, med pärlemorvit klänning med lång slöja. Det vackraste världen hade sett. Rak i ryggen stod han med hakan högt och med ett stort leende på läpparna. Hade det inte varit för alla blommor hade väl inte detta varit kärleksdrömmen själv.

Han kunde inte tro sina ögon. Var det verkligen hon? På vingliga ben stapplade han framåt. Han sträckte ut sin hand för att röra vid henne, men hon var borta! På avstånd hördes bilar, en suck gick genom staden. Spritflaskan rullade ifrån honom och krossades av en förbipasserande bil som stannade till. Natten är mörk och en kvinna stiger ur bilen och på trottoaren ligger en man och luktar sprit. Hon sitter på knä bredvid honom och säger "Jag lämnar dig aldrig mer" . Spritlukten och röken tillsammans med hans sista andetag fladdrar iväg ut i natten och mannen är ett minne blott.

Vad tycks? Vad tror ni att den handlar om?