June
Thursday 2 April 2009 photo 1/1
|
vad gör man när kroppen inte fungerar? när man vill gå eller röra sig och kroppen inte hänger med, kroppen bara faller ihop? vad gör man när en person som i vanliga fall alltid är otroligt glad, lycklig över varenda liten småsak som känns positiv, blir överlycklig över ett ynka litet gulligt sms och som alltid umgås och har kul med sina vänner.. ja. vad gör man om en person helt plötsligt tappar taget? personen har ingen ork, vill inte gå till skolan längre, kroppen vill inte fungera som den brukar, orkar inte umgås med någon, gråter för ingenting osv..
vad gör man om en person som aldrig i hela sitt liv gått och hämtat en cykel i garaget, satt sig på den och haft musik på högsta volym i öronen och bara cyklar, cyklar, cyklar gör det en dag helt plötsligt?
förvånar det inte dem som står en nära som vet vad man brukar göra och inte brukar göra? vad händer om personen som aldrig brukar befinna sig på sitt rum en dag spenderar nästan hela sin dag där, i sängen, gråtandes. börjar någon reagera då? om någon säger åt personen att man märker att något står på tok. de absolut enklaste frågorna som.. trivs du inte i skolan? är det något annat som har hänt? du har inte träffat andreas på länge? jag märker på dig att något inte står rätt till, jag ser på dig att du inte mår bra, vad händer? ja, simpla frågor. och det enda svaret man får är att personen brister ut i gråt, bara gråter, gråter och gråter. personen själv börjar inse att det är något som verkligen är fel. personen inser att hon har ingen absolut närmsta vän längre, som hon kan ringa till när som helst och gråta ut och bara prata, just prata för att hon själv inte vet varför hon är ledsen. personen blir ledsen över att det känns som om ingen längre bryr sig, man är bara till som en reserv som passar lite då och då. man kan vara bra att ha ibland. men inte finns det någon som verkligen står vid personens sida alltid, alltid, alltid.
vad gör man om en person som aldrig haft problem med att sova helt plötsligt inte kan sova om nätterna? börjar man inte reagera då? börjar man inte försöka ta tag i saker då som gör att personen ska kunna sova om nätterna igen?
om en person inte har någon ork, inte vill gå till skolan längre, gråter för minsta lilla, tar cykeln och bara cyklar med musik i öronen, sätter sig ner i ödemarken och gråter en stund och sen cyklar hem igen, spenderar en hel dag på rummet som personen aldrig någonsin gjort innan, gråter över att personen känner att hon inte har någon hon kan ringa, skiter i allting och just precis bara... tänker på att inte finnas mer, hur skönt det skulle varit.
då.. då hade man börjat reagera, ellerhur? man hade verkligen gjort det.
det gjorde min mamma också.
jag älskar min familj.
vad gör man om en person som aldrig i hela sitt liv gått och hämtat en cykel i garaget, satt sig på den och haft musik på högsta volym i öronen och bara cyklar, cyklar, cyklar gör det en dag helt plötsligt?
förvånar det inte dem som står en nära som vet vad man brukar göra och inte brukar göra? vad händer om personen som aldrig brukar befinna sig på sitt rum en dag spenderar nästan hela sin dag där, i sängen, gråtandes. börjar någon reagera då? om någon säger åt personen att man märker att något står på tok. de absolut enklaste frågorna som.. trivs du inte i skolan? är det något annat som har hänt? du har inte träffat andreas på länge? jag märker på dig att något inte står rätt till, jag ser på dig att du inte mår bra, vad händer? ja, simpla frågor. och det enda svaret man får är att personen brister ut i gråt, bara gråter, gråter och gråter. personen själv börjar inse att det är något som verkligen är fel. personen inser att hon har ingen absolut närmsta vän längre, som hon kan ringa till när som helst och gråta ut och bara prata, just prata för att hon själv inte vet varför hon är ledsen. personen blir ledsen över att det känns som om ingen längre bryr sig, man är bara till som en reserv som passar lite då och då. man kan vara bra att ha ibland. men inte finns det någon som verkligen står vid personens sida alltid, alltid, alltid.
vad gör man om en person som aldrig haft problem med att sova helt plötsligt inte kan sova om nätterna? börjar man inte reagera då? börjar man inte försöka ta tag i saker då som gör att personen ska kunna sova om nätterna igen?
om en person inte har någon ork, inte vill gå till skolan längre, gråter för minsta lilla, tar cykeln och bara cyklar med musik i öronen, sätter sig ner i ödemarken och gråter en stund och sen cyklar hem igen, spenderar en hel dag på rummet som personen aldrig någonsin gjort innan, gråter över att personen känner att hon inte har någon hon kan ringa, skiter i allting och just precis bara... tänker på att inte finnas mer, hur skönt det skulle varit.
då.. då hade man börjat reagera, ellerhur? man hade verkligen gjort det.
det gjorde min mamma också.
jag älskar min familj.
jag älskar dig johanna. JAG FINNS HÄR FÖR DIG!
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/promatoes/350619006/
Visa toppen
Show footer