August
Thursday 27 November 2008 photo 1/1
|
Jag har tänkt. Rätt mycket idag.
Jag saknar dig. Vi umgicks så mycket sista veckorna jag bodde i Västervik och det känns tomt utan dig. Det känns konstigt att somna utan dig bredvid och jag inser nu hur mycket jag uppskattar det vi haft. Och du har nog rätt, om ett tag kommer det kanske inte kännas lika jobbigt, men nu känns det verkligen pisstråkigt att vara ensam.
Samtidigt är det skönt att slippa stressa umgänget med familjen. Det har inte hunnit bli så mycket kvalitetstid med syskonen då bussen alltid gått hem igen på söndagen. Älskar att vara nära min familj igen, då jag inte kunnat vara det de senaste tre åren. Jag har saknat att vakna upp och känna mig hemma, saknat att somna och känna mig fullständigt trygg. Norrköping är mitt hem, för det är här min familj är.
Jag har insett vilken tur jag har. Som har en underbar familj som älskar mig, TROTS alla mina (stora och små) snedsteg. Trots all skit jag dragit innanför hemmet, har de alltid stannat kvar och stöttat mig. Jag har dessutom vänner som stöttar i ur och skur. Just nu är de flesta mer än 10 mil bort, men fan, ni lyckas ändå krypa in under min hud.
Så, tack. Tack alla ni som stått kvar under alla stormar, under alla hårda ord. Tack för att ni inte dömde och inte lämnade mig ensam.
Tack för att ni alla räddade mig på de sätt ni kunde. Jag älskar er alla för det.
(Ps. detta är verkligen inte tänkt som ett konstnärligt eller fint kollage. Det är tanken som räknas, hade jag haft orken hade jag visat det bättre)
Jag saknar dig. Vi umgicks så mycket sista veckorna jag bodde i Västervik och det känns tomt utan dig. Det känns konstigt att somna utan dig bredvid och jag inser nu hur mycket jag uppskattar det vi haft. Och du har nog rätt, om ett tag kommer det kanske inte kännas lika jobbigt, men nu känns det verkligen pisstråkigt att vara ensam.
Samtidigt är det skönt att slippa stressa umgänget med familjen. Det har inte hunnit bli så mycket kvalitetstid med syskonen då bussen alltid gått hem igen på söndagen. Älskar att vara nära min familj igen, då jag inte kunnat vara det de senaste tre åren. Jag har saknat att vakna upp och känna mig hemma, saknat att somna och känna mig fullständigt trygg. Norrköping är mitt hem, för det är här min familj är.
Jag har insett vilken tur jag har. Som har en underbar familj som älskar mig, TROTS alla mina (stora och små) snedsteg. Trots all skit jag dragit innanför hemmet, har de alltid stannat kvar och stöttat mig. Jag har dessutom vänner som stöttar i ur och skur. Just nu är de flesta mer än 10 mil bort, men fan, ni lyckas ändå krypa in under min hud.
Så, tack. Tack alla ni som stått kvar under alla stormar, under alla hårda ord. Tack för att ni inte dömde och inte lämnade mig ensam.
Tack för att ni alla räddade mig på de sätt ni kunde. Jag älskar er alla för det.
(Ps. detta är verkligen inte tänkt som ett konstnärligt eller fint kollage. Det är tanken som räknas, hade jag haft orken hade jag visat det bättre)
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/pronick/300067301/
Visa toppen
Show footer