June
Friday 15 May 2009 photo 1/1
|
Det var en afton i maj. De satt på en undanskymd bänk i parken. Det var i jasminernas tid. Våren vidgade deras hjärtan.
- Jag har aldrig känt så här förut, viskade han. Jag vet att det låter banalt, men det är så.
- Jag törs inte säga hur jag känner för dig, sa hon, hastigt, för att inte hinna hejdas av sin rodnad. Om jag sa det skulle det bli förstört på något sätt. Det finns inga ord för för det.
Han kysste henne varligt på kinden.
- Jag vill vara hos dig inatt.
- Du får inte bli sådär igen. Du vet att jag måste vara hemma klockan tio. Varför kan du inte låta det bara vara som det är, varför kan vi inte fortsätta tycka om varandra så här som nu?
- Tycka om! Är det det du gör, tycka om!? Som man tycker om en film eller en fåtölj! Tycka om!
- Käraste, jag älskar dig, det vet du. Men det är ju bara så att dte inte går.
- Är ju bara så! Varför måste det vara så? Varför kan vi inte få älska varandra helt och hållet? Varför inte bara vi? Alla andra får ju. Folk ligger ju som packade sillar över hela vårt avlånga land! Varför ska just jag, som äntligen funnit den första, enda, stora kärleken, jag som bara har dig i hela världen, varför ska just jag inte få?
Hon log åt hans patos, resignerat och lite trött.
- Käraste, du vet ju hur det är. Måste du förstöra hela den här korta stunden med att tala om det där? Är det det enda som betyder något för dig?
Jasminerna doftade. Han skämdes.
- Förlåt mig. Han smekte hennes kind. Det är underbart att vara tillsammans med dig, bara att vara i närheten av dig. Men ibland känns det så svårt.
Näktergalen drillade. Det var en romantisk afton.
- Men en sak måste du lova mig i alla fall. Lova mig att det aldrig blir någon annan än jag. Lova det!
- Jag lovar. Hur skulle det kunna bli någon annan? Jag har ju bara väntat på dig i mitt liv.- Säg att det aldrig har varit någon annan heller! Säg det!
- Det har aldrig varit någon annan.
- Säg åtminstone att du skulle vilja att jag var hos dig inatt!
Hon svalde en snyftning.
- Käraste, jag skulle vilja. Men nu måste vi gå. Du vet vilket liv det blir om vi kommer hem efter tio.
Det reste sig, han lade armen om livet på henne.
- Vi är egentligen rätt barnsliga, va?
- Jag vet inte just om det är så barnsligt att älska...
Han såg ner i marken och sa tyst: - Du, egentligen tror jag att den finaste kärleken är den som aldrig kan fullbordas. Vi är nog rätt lyckliga ändå.
De log mot varandra. Det var i jasminernas tid. Klockan var kvart i tio.
Han i hand gick de ut ur parken och bort mot ålderdomshemmet.
- Jag har aldrig känt så här förut, viskade han. Jag vet att det låter banalt, men det är så.
- Jag törs inte säga hur jag känner för dig, sa hon, hastigt, för att inte hinna hejdas av sin rodnad. Om jag sa det skulle det bli förstört på något sätt. Det finns inga ord för för det.
Han kysste henne varligt på kinden.
- Jag vill vara hos dig inatt.
- Du får inte bli sådär igen. Du vet att jag måste vara hemma klockan tio. Varför kan du inte låta det bara vara som det är, varför kan vi inte fortsätta tycka om varandra så här som nu?
- Tycka om! Är det det du gör, tycka om!? Som man tycker om en film eller en fåtölj! Tycka om!
- Käraste, jag älskar dig, det vet du. Men det är ju bara så att dte inte går.
- Är ju bara så! Varför måste det vara så? Varför kan vi inte få älska varandra helt och hållet? Varför inte bara vi? Alla andra får ju. Folk ligger ju som packade sillar över hela vårt avlånga land! Varför ska just jag, som äntligen funnit den första, enda, stora kärleken, jag som bara har dig i hela världen, varför ska just jag inte få?
Hon log åt hans patos, resignerat och lite trött.
- Käraste, du vet ju hur det är. Måste du förstöra hela den här korta stunden med att tala om det där? Är det det enda som betyder något för dig?
Jasminerna doftade. Han skämdes.
- Förlåt mig. Han smekte hennes kind. Det är underbart att vara tillsammans med dig, bara att vara i närheten av dig. Men ibland känns det så svårt.
Näktergalen drillade. Det var en romantisk afton.
- Jag lovar. Hur skulle det kunna bli någon annan? Jag har ju bara väntat på dig i mitt liv.- Säg att det aldrig har varit någon annan heller! Säg det!
- Det har aldrig varit någon annan.
- Säg åtminstone att du skulle vilja att jag var hos dig inatt!
Hon svalde en snyftning.
- Käraste, jag skulle vilja. Men nu måste vi gå. Du vet vilket liv det blir om vi kommer hem efter tio.
Det reste sig, han lade armen om livet på henne.
- Vi är egentligen rätt barnsliga, va?
- Jag vet inte just om det är så barnsligt att älska...
Han såg ner i marken och sa tyst: - Du, egentligen tror jag att den finaste kärleken är den som aldrig kan fullbordas. Vi är nog rätt lyckliga ändå.
De log mot varandra. Det var i jasminernas tid. Klockan var kvart i tio.
Han i hand gick de ut ur parken och bort mot ålderdomshemmet.
Comment the photo
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/propaganja/367502424/
Visa toppen
Show footer