August
Tuesday 14 April 2009 photo 1/2
|
"Jag vaknar svettig och varm, tänder en cigaret och sätter mig i fönsterkarmen. Det är en kylig natt, dimman lindar in allt i en mjuk fukt på gatorna nedanför mig. Röken som har fyllt mina lungor sprider sig ut i det svarta som drömmar om ett större liv i vardagen. Jag tänder en till. Tusentals giftiga kemikalier fyller mig och destruktiviteten i handlingen rättfärdigar känslan av katarsis som sakta sprider sig i min sömndruckna kropp.
"allt är så förgängligt" flyger igenom mitt huvud. "allting kan rasa, men sammtidigt kan allt hålla sig stadigt"... Vad ska jag med denna osäkerheten till egentligen? Är det vad som driver mig? En cigarett till.
Jag tar på mig och rör mig in mot centrum. Känslan av övertag är påtaglig när man går ensam på en tom gata om natten. Man behöver inte rätta sig efter andra eller ta hänsyn. Jag går förbi caféet där vi brukade sitta. Där är mörkt och folktomt nu. Precis som en död människas kropp fortfarande har det sista intrycket fastklistrat i ögonen, fast man vet att där inte rör sig något innanför dem. Man brukade sitta där och se tiden rusa förbi, kafekopp efter kaffekop. Människor som trodde att livet fick mer mening ju mer saker man gjorde. Det tycktes som att våra liv fick mer mening ju mer kaffe vi drack och ju mer vi pratade. Innan kunde jag sakna våra sammtal, men ett så förgänglit nöje sprider inte längre någon känsla av tomhet i min kropp. En cigarett till, den fjärde i ordning.
Till och med huvudgatan är så gott som tom, torghandlarna är som försvunna. Likt en trollkarsassistent. Ett litet vifft med en duk och sen, försvunnen. Och jag frågar mig: vad tar allt liv vägen om natten. Älskande pars shiluetter avbildar sig mot gardinerna ut mot gatan. Jag återkallar varma läppar och kramande om köttmassor i ivrighetens anda. En lyx få förunat kan man tycka. Men en kärlek där ovillkorslösheten är oifrånkommlig är väl ett begär svårt att bara vifta bort. En svart klänning, rött läppstift, höga klackar och en blick vars hetta endast liknar jordens mittpunkt och inget mer eller mindre Fem.
Jag rör mig hemåt igen. En gammal man med ett fiolfordral möter mig med blicken, det är ingen sargad blick, men en ärlig. En blick som vittnar om allt livet har att erbjuda. Kärleken, livet, krossade hjärtan, ensamma nätter, rökfyllda lungor, hungriga ögon. Mina cigaretter är slut. Det börjar ljusna. Jag sätter nycklen i dörren, låser upp och går in. Jag går in och tvättar ansiktet i kallt vatten sen går jag och lägger mig."
"Jag vaknar svettig och varm, tänder en cigaret och sätter mig i fönsterkarmen. Det är en kylig natt, dimman lindar in allt i en mjuk fukt på gatorna nedanför mig. Röken som har fyllt mina lungor sprider sig ut i det svarta som drömmar om ett större liv i vardagen. Jag tänder en till. Tusentals giftiga kemikalier fyller mig och destruktiviteten i handlingen rättfärdigar känslan av katarsis som sakta sprider sig i min sömndruckna kropp.
"allt är så förgängligt" flyger igenom mitt huvud. "allting kan rasa, men sammtidigt kan allt hålla sig stadigt"... Vad ska jag med denna osäkerheten till egentligen? Är det vad som driver mig? En cigarett till.
Jag tar på mig och rör mig in mot centrum. Känslan av övertag är påtaglig när man går ensam på en tom gata om natten. Man behöver inte rätta sig efter andra eller ta hänsyn. Jag går förbi caféet där vi brukade sitta. Där är mörkt och folktomt nu. Precis som en död människas kropp fortfarande har det sista intrycket fastklistrat i ögonen, fast man vet att där inte rör sig något innanför dem. Man brukade sitta där och se tiden rusa förbi, kafekopp efter kaffekop. Människor som trodde att livet fick mer mening ju mer saker man gjorde. Det tycktes som att våra liv fick mer mening ju mer kaffe vi drack och ju mer vi pratade. Innan kunde jag sakna våra sammtal, men ett så förgänglit nöje sprider inte längre någon känsla av tomhet i min kropp. En cigarett till, den fjärde i ordning.
Till och med huvudgatan är så gott som tom, torghandlarna är som försvunna. Likt en trollkarsassistent. Ett litet vifft med en duk och sen, försvunnen. Och jag frågar mig: vad tar allt liv vägen om natten. Älskande pars shiluetter avbildar sig mot gardinerna ut mot gatan. Jag återkallar varma läppar och kramande om köttmassor i ivrighetens anda. En lyx få förunat kan man tycka. Men en kärlek där ovillkorslösheten är oifrånkommlig är väl ett begär svårt att bara vifta bort. En svart klänning, rött läppstift, höga klackar och en blick vars hetta endast liknar jordens mittpunkt och inget mer eller mindre Fem.
Jag rör mig hemåt igen. En gammal man med ett fiolfordral möter mig med blicken, det är ingen sargad blick, men en ärlig. En blick som vittnar om allt livet har att erbjuda. Kärleken, livet, krossade hjärtan, ensamma nätter, rökfyllda lungor, hungriga ögon. Mina cigaretter är slut. Det börjar ljusna. Jag sätter nycklen i dörren, låser upp och går in. Jag går in och tvättar ansiktet i kallt vatten sen går jag och lägger mig."
Visa toppen
Show footer