En blå kväll. Månljuset smeker den nästan dödes kalla kropp till toner av moln som ljudlöst rör sig bort mot horisonten. Ingen har sett något, hört något eller vet något. En nästan död människa, förgås sakta till jorden. Som ett minne från en avlägen plats som lägger sig i dvala i den undre världen innom en, gömd i det mörkaste av hörn.
Personen sätter sig på stubben en bit bort och iaktar den långsama metamorfos som utspelar sig under halvmånens bleka leende. Halvspännd, det är inte första gången ett sådant spektakel utspelar sig framför iaktagarens ögon. Mörkgröna, avståndstagande ögon i nattens mörker. Ytterst levande. Blicken fastfrusen på den nästan dödes mun. Blek, avlägset blå. Förseglade läppar som talar om ett liv fullt av hemligheter.
   Inga vingar kommer att breda sig över denna plats, inte heller några horn kommer att infinna sig här inatt. Inga övernaturliga krafter. Bara ett ordinärt möte, två själar emellan.
   Något stiger till molnen och rör sig ljudlöst bort mot horisonten.
   En kort bekantskap ser sitt slut.

du borde skiva musik texter! Dödsmetall ju!