May
Saturday 31 October 2009 photo 5/6
|
Fotstegen ekade i dn tomma korridoren. Dem var snabba och ryttmiska. Ett, två, ett, två hördes dem. Hennes blick var vild och jagad. Förutom hennes egna steg hördes inget alls. Trotts att huset är gammalt hörde man inte ett knarr, vinden utanför hördes inte heller och detta fick henne att gå på högvarv. Tillslut slängde hon sig innanför sin dörr och slog igen den. Med en van vridning med handleden låste hon och kände till sin lättad att den var låst. Argt såg hon mot mobilen, ingen täckning som vanligt här hemma. Men om hon öppnar fönstret och sätter sig i det brukar hon få täckning. Med darrande händer öppnade hon fönstret och satte sig i det. Efter mycket om och men lyckades hon få fram en prick och började med fumliga fingrar att slå nummret. Plöttsligt hördes ryckningar i dörren bakom henne och hon tappade moblen som föll ner bland buskarna med ett litet knappt hörligt dunk. Men tydligen hörde något det för nedanför henne kom stora skuggor fram och kollade upp. Hennes ögon tårades och hon såg mot dörren som skakade nu. Hennes underläpp darrade och en kylig vind for mot henne. Uppe i himelen doldes månen och stjärnorna nästan helt av de stora molnen som hängde där. De nästan nakna träden rörde sig i vinden och hon såg skuggorna dra sig undan från henne och fönstret. Men så med ens när hon märkt att dörren slutat låta kollade hon bak och såg hur den for upp. Utan att så mycket som ens tänka en sekund slängde hon sig ner. När hon slog i marken föll hon ihop till en hög och skrek plågat. Hennes ben... det värker så mycket, bultar och smärtan rusade runt i henne som en svallvåg. När hon lyckats sansa sig någorlunda såg hon sig om. Allting hade tystnat igen. Oroligt såg hon sig om och stödjandes på den bra foten ställde hon sig upp. I ögonvrån såg hon en rörelse och vände sig hastigt om men ingen där. Nervöst svalde hon och svepte med blicken igenom trädgården. Träden kasstade skuggor och buskarna som ännu bar löv fick otcka former. Ljud innifrån trängde sig ut genom väggen. Den var på väg mot henne. Med haltande steg men likväl tysta började hon ta sig därifrån. Hon hade precis lyckats gömma sig när hon såg skuggan komma fram till där hon landat nedanför hennes fönster. Hennes hjärta dunkade och hon tog ett steg bakåt, tyst och famlandes men stelnade till. Hon kände något vasst mot sin rygg ochbörjade att skaka av gråt. Hon vill inte mer nu, hon orkar inte mer! Med en snyftning ser hon över axeln och skriker till. I trädet hänger hennes föräldrar blodiga och vanskapta. Deras ögonhålor är tomma och några delar saknas på dem. Ett skrik bryter nattens tystnad och hon ser på svärdet som ännu genomborrar hennes far. Bakom henne hörs steg och hon känner paniken stiga. Tillslut släpper allt hon rusar iväg genom trädgården. Hur hon kunde ignorera den pulserande smärtan visste hon inte men hon gjorde det. Bakom henne hördes hasande steg och tunga andetag. Livrädd, hon är livrädd. Hjärtat slår hrt och fort medans hennes blick sveper över omgivningen. Tillslut ser hon det gammla skjulet och fumlar med låset medans hon hör stegen komma närmare. Precis när hon hör hur det klickar som om det öppnats känner hon något tungt mot sin ropp och fälls till marken. En hemsk andedräckt möter henne och ett lågt morrande med dovt glimmande tänder syns. Hårt svälher hon och känner tänderna begrava sig i hennes ansikte. Hon skriker när hunden dras bort från henne och hör en mansröst som pratar. Halvt förblindad tar hon sig upp på benen igen och lyckas ta sig in i skjulet. Där inne greppar hon yxan och vänder sig om för att se en man med ruttet ansikte och hängande hud. Stanken från honom är värre än den som hunden hade. Hon gråter nu otröstligt och skakar. "Vad vill du?" skriker hon med panik och hör mannens hasande steg komma närmare. Hundesn tassar hörs knappt men hon hör dem. "Jag är här för dig..." säger en kall och dov röst. Hennes hjärta stannar av kylan i rösten och hon darrar så hon tappar yxan som faller med en ljudlig duns till golvet. "Du är ju sjuk!" skrek hon sedan efter en stund och föll ihop till en hög på golvet och grät ohejdat. De hasande stegen kommer närmare och närmare hela tiden medans hon gråter. "Jag är inte sjuk, bara annorlunda. Och nu är det din tur..." säger han med sin kalla stämma och bär iväg den gråtande flickan.
Hur jag kan veta det? Jag är flickan... och DU är mitt offer ikväll...
(ladda upp en egen spökhistoria och se vilka kommentarer du får...)
Hur jag kan veta det? Jag är flickan... och DU är mitt offer ikväll...
(ladda upp en egen spökhistoria och se vilka kommentarer du får...)
Visa toppen
Show footer