November
Sunday 29 March 2009 photo 2/3
|
Sitter här i ensamheten och skriver lite. En självbiografi har jag tänkt mig att detta toma blad ska bli.
Låt mig börja berätta om mitt trasiga liv.
Jag föddes av en ängel någonstans i Sverige. Med en pappa som är mitt allt. Har tre jätte underbara syskon, Johanna, Emma och Patrik. Absolut mina hjältar i mitt liv. Ni är allt jag har.
Bor någonstans i Uppsala län, en ort som kallas Bålsta. En liten håla där allt man rör gör ont. Har bytt skola tre gånger p.g.a min äckliga kropp som ser ut som, ja, vet e fan..
Först var det en plats som det var otroligt mycket grupperingar och mobbing på, förortsskolan Futurum, också kallad Fitturum i mångas ögon. Efter det var det Västeränsskolan. En ganska hyfsad plats att tillbringa sina timmar vid. Tråkigt som fan efter första året, när vi började 7an så följde mobbingen mig i mina fotspår. Jag tappade greppet om mitt liv och fick en depprission. Min allra första faktiskt. Med depprissionen kom skolkandet. Det underbara skolkandet. Så klart så skulle BUP och Socialen blanda sig in i mitt liv, vilken underbar blandning tycket mina rövhål till föräldrar (då på den tiden). Med mycket prat och hot på mig var jag tvungen att ändra på mig. Så nu sitter man här idag och tänker tillbaka på tiden.
Just ja, låt mig få berätta vad som fick min depprission att gro, misshandel och missfall. Så nu vet du om det, men ska gå in lite djupare under ytan och berätta var det egentligen var som fick mig att få denna plåga som jag fick. En kille vars namn är, hmm, låt mig kalla honom Henrik. Henrik fungerar bra i denna historia. Iaf han var den underbaraste killen i mitt tidigare liv, iaf dom första två månaderna. Sen kom aset på att man kan blanda in droger i kärleksmenyn. Jätte kul blev det då, trodde han ja. Med droger kom även hat och missnöje. Denna killen förvandlades på bara en månad från en ängel till en djävul. Bara hans arga blick får min rädsla att gro. Sa man fel eller gjorde man fel åkte man på stryk. Så ordet Förlåt var nog min favorit för stunden.
Jag kommer aldrig glömma bort att jag utnyttjat min egna kropp åt gamla män. Fy fan, men en sak är säkert, jag minns hur bra självförtroende man fick när man fick vara i centrum bara för stunden. Har bara blivit älskad av mina kompisar och familj, nog aldrig av en kille som inte bara är ute efter sex.
När smärtan var som mest i mitt liv skrev jag texter till ungdomsrapparen Sofijah. Världens gulligaste tjej. En tjej som har allt, precis som mina vänner. Fast nu när jag tänker efter så har jag inte så mycket vänner. De enda jag har e dom i skolan, och det är inte mycket att hänga i julgranen.
När jag sitter här så drömmer jag mig bort, till en plats där jag får se ut som jag gör, vara den jag är. Jag har alltid hatat min äckliga kropp, kan aldrig fota mig själv för då ser man hemsk ut. Varför föddes inte jag smal?
Under min depprission så fick jag ett minne som jag kommer tvingas leva med resten av mitt liv, mina ärr. Om jag en dag blir en känd text författare så ska jag skriva om hur tufft det är att vara annorlunda. Att inte vara en i mängden.
Jag fattar fortfarande inte varför gud ville ha mig i livet. Vad har jag gjort för nytta? Ingenting om jag vet det själv. Allt jag har är min underbara kille som jag vet att det kommer ta slut med i slutändan. Då kommer jag återgå till att söka efter kärlek och acceptering. Jag kommer kasta min kropp till hyenorna igen. Dom kommer slita sönder min kropp och till sist kommer jag att ge upp.
Men man måste alltid tänka positivt, som Danne Sjöberg sa. En kille som var för cool för mig, men som lurade mig. Tror att det han gjorde för mig, visade mig att jag är en människa som också har ett hjärta. Så jag vill bara säga till alla mina vänner, all in familj och alla andra, att jag kommer älska er ända in till det sista.
Jag vet att en dag kommer jag inte finnas här för er, en dag så kommer jag ligga på ängarnas äng och vila, precis som mina vänner. För att jag vet att den ängen finns, där alla samlas igen, att man får träffa alla man saknar, men jag tror inte tiden är kommen ännu, inte vad jag vet.
Så rädda mig…
Comment the photo
Läste några fina ord häromveckan: Pessimisten har fel lika ofta som optimisten, men optimisten har fan så mycket roligare under tiden!
Så tänk in på hur dåligt allt kan sluta, utan tänk på hur jävla bra allting är precis nu!
Dessutom är det bättre att ha några få nära vänner än att ha många bekanta!
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/puck-kam/348482590/
Visa toppen
Show footer