November
Friday 14 November 2008 photo 1/1
|
Nu är det länge sen jag fick sånt här skrivarsug.
Mitt hår har blivit längre,
och jag bär stolt upp mitt lila hår likt en krona.
Jag har hunnit mognat,
mest sexuellt antagligen,
men även på andra sätt.
Jag har hunnit förstå att i mitt liv så är det aldrig lätt,
att leva.
Även fast det ser ut så för en period,
så kommer allt att krossas igen.
Jag har hunnit tröttna på hjärta och smärta,
men åter igen så fylls mina ögon med tårar dagligen pågrund av smärtan av att vara kär.
Jag har fått vara med om verkligt stark rädsla,
och jag känner den varje dag.
Mina sår har hunnit läka,
och jag har hunnit ta flera svåra beslut i mitt liv.
Det har lyckats växt fram ett självförtroende inuti mig,
ett som jag använder och åter igen tvivlar på varje dag.
Mitt liv har säkerligen blivit bättre i alla fall,
det är ingen tvekan i mitt hjärta när jag säger det.
Men ändå,
så har jag fått känna på ett sant lidande som jag aldrig kände,
inte ens när jag var som mest deprimerad.
Jag har mognat otroligt genom dessa åren,
men som jag känner mig nu,
kan itne beskrivas mer än känslan som de där vettskrämda,
osäkra barnen som bara gråter och gömmer sig bakom mamma.
Och nu när jag tänker vidare på det,
så förblir jag nog bara en skitunge i allas ögon.
En något mognare skitunge.
Mitt hår har blivit längre,
och jag bär stolt upp mitt lila hår likt en krona.
Jag har hunnit mognat,
mest sexuellt antagligen,
men även på andra sätt.
Jag har hunnit förstå att i mitt liv så är det aldrig lätt,
att leva.
Även fast det ser ut så för en period,
så kommer allt att krossas igen.
Jag har hunnit tröttna på hjärta och smärta,
men åter igen så fylls mina ögon med tårar dagligen pågrund av smärtan av att vara kär.
Jag har fått vara med om verkligt stark rädsla,
och jag känner den varje dag.
Mina sår har hunnit läka,
och jag har hunnit ta flera svåra beslut i mitt liv.
Det har lyckats växt fram ett självförtroende inuti mig,
ett som jag använder och åter igen tvivlar på varje dag.
Mitt liv har säkerligen blivit bättre i alla fall,
det är ingen tvekan i mitt hjärta när jag säger det.
Men ändå,
så har jag fått känna på ett sant lidande som jag aldrig kände,
inte ens när jag var som mest deprimerad.
Jag har mognat otroligt genom dessa åren,
men som jag känner mig nu,
kan itne beskrivas mer än känslan som de där vettskrämda,
osäkra barnen som bara gråter och gömmer sig bakom mamma.
Och nu när jag tänker vidare på det,
så förblir jag nog bara en skitunge i allas ögon.
En något mognare skitunge.
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/pumpkinhead/294979060/
Visa toppen
Show footer