June
Wednesday 20 August 2008 photo 2/2
|
Du behöver inte läsa. Jag ville bara skriva ner mina tankar.
Jag sitter och tänker på när man var mindre. Hur lätt allting var. Man behövde inte bry sig om utseendet, kläder och de som hör till. Man behövde inte ha någon vid sin sida hela tiden för att passa in. Man behövde inte spela cool eller häftig för att få vänner. Man fick bara vara sig själv. Det kanske fortfarande är så, för en del. Men inte för mig. Visserligen försöker jag inte spela något jag inte är. För jag är urdålig på teater, men också tycker jag att folk får ta mig som jag är. Så jag är jag, men ändå inte. En del kanske tror att dom vet allt om mig, men oftast säger jag inte hela sanningen. Jag ljuger inte, de hatar jag folk som gör. Jag bara undanhåller den del av sanningen som inte är bra eller glad. Du kan fråga hur jag mår och jag kan svara bra utan att ljuga. Men de ligger ofta något i bakgrunden som jag så gärna vill men inte kan berätta. Pga att jag inte orkar. Jag orkar inte höra att jag gör fel, jag orkar inte höra att de är bra att prata om de jag orkar inte med de bara. En del grejer är helt enkelt för svåra att få fram, så jag väljer den lätta utvägen. Jag säger att jag mår bra. Jag säger också att jag mår bra därför att jag inte tycker om när folk tycker synd om mig. Och jag tycker verkligen inte om att tycka synd om mig själv. Jag tycker bara att de är dumt att tycka synd om sig själv för att livet inte är perfekt eller rättvist. Tänk dom som inte ens har ett hem, eller kläder, eller dom som får stjäla för att få mat. Om man hela tiden tycker synd om sig själv för små grejer kan man inte klara sig ute i stora världen. Och även om de säkert är bra att prata om sina problem, väljer jag att dölja dom för att de helt enkelt är den enklaste utvägen. Om jag skulle "utreda" alla dom grejer jag anser vara ett problem för mig, då skulle de ta alldeles för lång tid. Jag gör därför vad min familj och släkt anser är bäst för mig istället för att välja själv. För om jag hade fått välja själv (till mina föräldrars förskräckelse) så hade jag inte gått gymnasiet nu, då hade jag jobbat som au-pair i USA. Mamma har alltid sagt att vi ska ta den väg som känns bäst för oss själva och strunta i vad alla andra säger och tycker, men när de väl kommer till kritan är det deras vilja som gäller ändå. Så borde de visserligen inte vara. Men vem är jag att inte vilja göra mina föräldrar stolta? Jag säger som dom, jag är bara sexton har ingen erfarenhet av att bo själv och ta ansvar för mina handlingar och utan en utbildning kommer man ingenstans. Så jag blir så illa tvungen att ta mig igenom tre år här innan jag kan göra vad jag vill. Och vad jag behöver. För om tre år, då är de bara JAG som gäller. Då får alla säga vad dom vill, för jag tänker bara lyssna till mina egna tankar. Jag längtar redan <333
Jag behöver ett eget ögonblick. A moment all alone.
Jag sitter och tänker på när man var mindre. Hur lätt allting var. Man behövde inte bry sig om utseendet, kläder och de som hör till. Man behövde inte ha någon vid sin sida hela tiden för att passa in. Man behövde inte spela cool eller häftig för att få vänner. Man fick bara vara sig själv. Det kanske fortfarande är så, för en del. Men inte för mig. Visserligen försöker jag inte spela något jag inte är. För jag är urdålig på teater, men också tycker jag att folk får ta mig som jag är. Så jag är jag, men ändå inte. En del kanske tror att dom vet allt om mig, men oftast säger jag inte hela sanningen. Jag ljuger inte, de hatar jag folk som gör. Jag bara undanhåller den del av sanningen som inte är bra eller glad. Du kan fråga hur jag mår och jag kan svara bra utan att ljuga. Men de ligger ofta något i bakgrunden som jag så gärna vill men inte kan berätta. Pga att jag inte orkar. Jag orkar inte höra att jag gör fel, jag orkar inte höra att de är bra att prata om de jag orkar inte med de bara. En del grejer är helt enkelt för svåra att få fram, så jag väljer den lätta utvägen. Jag säger att jag mår bra. Jag säger också att jag mår bra därför att jag inte tycker om när folk tycker synd om mig. Och jag tycker verkligen inte om att tycka synd om mig själv. Jag tycker bara att de är dumt att tycka synd om sig själv för att livet inte är perfekt eller rättvist. Tänk dom som inte ens har ett hem, eller kläder, eller dom som får stjäla för att få mat. Om man hela tiden tycker synd om sig själv för små grejer kan man inte klara sig ute i stora världen. Och även om de säkert är bra att prata om sina problem, väljer jag att dölja dom för att de helt enkelt är den enklaste utvägen. Om jag skulle "utreda" alla dom grejer jag anser vara ett problem för mig, då skulle de ta alldeles för lång tid. Jag gör därför vad min familj och släkt anser är bäst för mig istället för att välja själv. För om jag hade fått välja själv (till mina föräldrars förskräckelse) så hade jag inte gått gymnasiet nu, då hade jag jobbat som au-pair i USA. Mamma har alltid sagt att vi ska ta den väg som känns bäst för oss själva och strunta i vad alla andra säger och tycker, men när de väl kommer till kritan är det deras vilja som gäller ändå. Så borde de visserligen inte vara. Men vem är jag att inte vilja göra mina föräldrar stolta? Jag säger som dom, jag är bara sexton har ingen erfarenhet av att bo själv och ta ansvar för mina handlingar och utan en utbildning kommer man ingenstans. Så jag blir så illa tvungen att ta mig igenom tre år här innan jag kan göra vad jag vill. Och vad jag behöver. För om tre år, då är de bara JAG som gäller. Då får alla säga vad dom vill, för jag tänker bara lyssna till mina egna tankar. Jag längtar redan <333
Jag behöver ett eget ögonblick. A moment all alone.
Visa toppen
Show footer