Jag kan faktiskt inte fatta de. Kan inte fatta hur man kan komma så nära en person, älska honom, vilja dela sitt liv med honom, inte kunna tänka på något annat och sedan bara kunna släppa taget om han hur lätt som helst. Jag förstår verkligen inte de. De är något som alltid kommer vara ett stort mysteriun för mig. För jag kan inte bara glömma, jag kan inte bara gå vidare som om han aldrig funnits i mitt liv. Jag kan inte bara radera den del av mitt liv som han var delaktig i. Inte när jag faktiskt älskade honom.

Men jag har fattat vinken nu ändå, du vill inte längre finnas i mitt liv. Du vill inte att jag ska veta vad som stör och oroar dig. Du vill leva ditt liv och vill att jag ska hållas utanför. Jag har fattat de nu. De gjorde jag direkt utan att du sa något. Men jag ville ju ändå försöka. Vi var ju så himla goda vänner förut, och nu har allt det gått upp i rök. Jag tror inte att du någonsin förstod hur mycket dina ord faktiskt betydde för mig, jag tror inte att du någonsin förstod hur mycket de du sa hade stor mening i de jag gjorde. Jag har försökt berätta, försökt få dig att förstå att jag vill vara delaktig i ditt liv och vill att du ska vara delaktig i mitt liv också. Men du förstod aldrig, du bara viftade bort vad jag sa. Delvis förstår jag de, jag har mycket problem som jag vill prata om och du var den enda jag litade fullt på så du fick ta emot mycket på dina bara axlar. Men du klagade ju aldrig, bara tröstade och hjälpte mig igenom min mörka tid. Men de var då. Sen började du helt plötsligt strunt i de jag sa och skrev. De ville jag inte fatta så jag försökte hela tiden få "tillbaka" dig. Vilket resulterade i avundsjuka och väldigt djup depression. Hur mycket jag än försökte så fick jag inget svar, eller i alla fall inget klokt svar. Jag hade förlorat min stöttepelare, mitt enda ljus i mörkret. Och de fanns inget jag kunde göra eller säga för att fixa de. Inget jag kunde göra för att få tillbaka dig. Nu har jag acceperat de, jag har faktiskt gått vidare. Men varje litet ord som påminner om dig får mina ögon att tåras, varenda liten sak som påminner om dig får mitt hjärta att brista. Jag har ett stort tomrum i min kropp, i min själ, som aldrig någonsin kommer fyllas igen. En stor del av mig är föralltid borta.

Jag vet att jag alltid kommer älska dig, att jag alltid kommer kunna förlåta dig, att jag alltid kommer ha hoppet kvar om att du kommer tillbaka och jag vet att jag alltid kommer ha de där tomrummet kvar utan dig. Men jag kan leva med de, jag kan faktiskt gå vidare på ett eller annat sätt. Jag vet att de kommer finnas dom stunder som jag önskar att du fanns där, men de spelar ingen roll hur mycket jag önskar för jag vet att du aldrig kommer tillbaka. Och om du skulle göra de...

Ja, de vore helt enkelt mitt livs mirakel.

Annons

The photo has no tags

July 2009