June
Sunday 28 December 2008 photo 1/2
|
Jag kan få för mig att jag bara drömde. Att de var för bra för att vara sant. Utan att de var bra visserligen. Men smsen finns kvar som bevis, hårda och kalla, så jag drömde nog inte ändå, trots allt.
Jag ville inte ha tillbaka han, verkligen inte jag var ju faktiskt glad att slippa han. Hade inte ägnat honom ens den minsta tanke sedan september. Ändå spred sig lyckan så snabbt att jag trodde jag skulle tappa andan. De är konstigt vilka starka känslor vissa kan framkalla. Hur djupt nergrävde känslorna än är, så kommer dem upp till ytan igen i en rasande fart. Trots den långa tiden emellan våra samtal. De gör ont, men ändå känner jag något som jag förlänge sedan gömt undan. Men som sagt, de var för bra för att vara sant. Eftersom jag inte hörde de minsta lilla knyst ifrån honom på hela dagen igår.
Och jag vet så väl hur han är, vad alla mina vänner tycker om honom, vad han gjorde mot mig och hur han betedde sig. Jag vet så väl, men ändå kan jag inte låta bli att tänka...
Nåväl, jag får väl bara strunta i att tänka då. De är nog de bästa, för oss alla.
Men de är trots allt väldigt svårt, när han nu har bombaderat mina tankebanor igen.
Jag vet inte ens varför jag skriver allt här, öppet (utan nämnda namn visserligen) och minst sagt med ett öppet och återigen sårat hjärta. Men på nått sätt är de skönt att veta att vissa läser. Och bryr sig, fast dom kanske inte vet vad de handlar om. På nått sätt så är de dessutom skönt att få säga precis vad jag tänker utan att lämna ut mig helt. De är liksom nästan som en ohel historia, men för dem flesta, kommer den nog förbli ohel.
Ibland när man vill något väldigt mycket, glömmer man att de finns andra inblandade<3
Jag ville inte ha tillbaka han, verkligen inte jag var ju faktiskt glad att slippa han. Hade inte ägnat honom ens den minsta tanke sedan september. Ändå spred sig lyckan så snabbt att jag trodde jag skulle tappa andan. De är konstigt vilka starka känslor vissa kan framkalla. Hur djupt nergrävde känslorna än är, så kommer dem upp till ytan igen i en rasande fart. Trots den långa tiden emellan våra samtal. De gör ont, men ändå känner jag något som jag förlänge sedan gömt undan. Men som sagt, de var för bra för att vara sant. Eftersom jag inte hörde de minsta lilla knyst ifrån honom på hela dagen igår.
Och jag vet så väl hur han är, vad alla mina vänner tycker om honom, vad han gjorde mot mig och hur han betedde sig. Jag vet så väl, men ändå kan jag inte låta bli att tänka...
Nåväl, jag får väl bara strunta i att tänka då. De är nog de bästa, för oss alla.
Men de är trots allt väldigt svårt, när han nu har bombaderat mina tankebanor igen.
Jag vet inte ens varför jag skriver allt här, öppet (utan nämnda namn visserligen) och minst sagt med ett öppet och återigen sårat hjärta. Men på nått sätt är de skönt att veta att vissa läser. Och bryr sig, fast dom kanske inte vet vad de handlar om. På nått sätt så är de dessutom skönt att få säga precis vad jag tänker utan att lämna ut mig helt. De är liksom nästan som en ohel historia, men för dem flesta, kommer den nog förbli ohel.
Ibland när man vill något väldigt mycket, glömmer man att de finns andra inblandade<3
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/pusskyss/311827611/
Visa toppen
Show footer