May
Tuesday 16 February 2010 photo 1/1
|
http://www.youtube.com/watch?v=xfIW7uLqYq8
Murarna sträckte sig runt Genuas gamla stadsdelar, inringandes G8-mötet och deras anhang. Stora tunga containermurar av stål och metall, murar som liknade medeltida fort eller fängelsemurar, för att hålla folk borta och världsledarna säkra. Genua är en vacker renässansstad inkilad mellan de förrädiska bergsstupen som ser ut att glida oåterkalligt ner i havet. Dess pulserande gator, mystiken i dess trånga labyrinter och det stora lugnet från havsfronten skapade en surrealistisk scen för den strid som skulle braka loss.
I angränsning till mötet stängde myndigheterna flygplatsen, de centrala tågstationerna och spärrade av flera vägar. Förutom stadskärnan, (den röda zonen) som var helt avspärrad för medborgarna, så var områdena runt omkring (den gula zonen) också försedda med restriktioner och folk stoppades på måfå och genomsöktes. Stadsborna flydde staden i horder, och de flesta affärerna stängde ner under mötet. G8 hade förvandlat Genua från en kommersiell turistmetropol till en krigszon där det rådde undantagstillstånd.
Som för att berättiga dessa extrema säkerhetsåtgärder rapporterade media om olika skrämslebomber och fynd av sprängmedel, nyheter som togs emot med stor skepsis från aktivister. Ingen grupp tog på sig ansvaret, och detta är inte metoder som används av globaliseringsrörelsen. Den italienska militären satte upp en arsenal försvarsmissiler, och stridsfartyg ankrade i hamnen. Ett tillstånd av paranoia skapades för att hindra demonstranter från att komma och för att kriminalisera de demonstranter som dök upp.
Repressionen började vid gränsen. Vid den österrikiska gränsen attackerades aktivister från nätverket No Borders (Ingen människa är illegal), en kvinna förlorade fem tänder. En båt full med grekiska demonstranter stoppades och passagerarna attackerades av kravallpolis. Flera hundra brittiska aktivister hölls på ett tåg i Frankrike och en grupp cyklister hindrades vid tyska gränsen. 70 invandrare som reste från Tyskland för att delta flyktingmarschen vägrades inresa i Italien. Folk som anlände till flygplatserna i Milano och Turin genomsöktes och förhördes. Bilar stoppades på rutin och deras resenärer omhändertogs. Trots det tog sig tiotusentals människor utifrån till Genua och över 200 000 demonstranter deltog i den avslutande manifestationen. Boendet för demonstranterna organiserades av Genua Social Forum, en paraplyorganisation som samlade 800 organisationer. Deras slogan var "En annan värld är möjlig". De påpekade att rörelsen inte var mot globalisering, utan för en alternativ globaliseringsvision, en som inte sätter profit före människor, fri handel före fri rörlighet; en rörelse som försöker att utplåna gapet mellan rika och fattiga, de med makt och de maktlösa. Med andra ord, de vill demokratisera globaliseringsprocessen.
GSF höll till på en stor parkeringsplats vid kusten. Från deras Convergence center, skickades folk att tälta i olika stadior och parker över staden, löst baserad på grupptillhörighet. Ett fartfyllt Indymediacenter fanns nära Convergence centret. Där fanns det admnistrativa, sjukvårds och rättscentret: rörelsen organiserade sig självt, autonomt. Cafe Clandestino bjöd på gratis mat och dricka, medan Manu Chao höll en gratiskonsert med över 25 000 extatiska besökare natten innan mötet började. En hälsning från Subcommandante Marcos sändes över PA-systemet. Hur kan en stad innehålla så många Che Guevara t-shirts, zapatistluvor och palestinasjalar? Den internationella kopplingen, broarna mellan första och tredje världen, nord och syd, syntes över allt. Inte bara genom närvaron av kurdiska, afrikanska, japanska och indiska delegater utan även genom europeer som tog med sig hem sina utländska erfarenheter.
Polisen stormade tältplatsen tidigt på morgonen den 20 juli, innan mötet ens startat. Morgonrazzior av paramilitära poliser! Från första början stod det helt klart - tung repression, tysta protester, järnnäven. På Carlinistadion, där många från Ya Basta fanns, väcktes vi av högtalarna klockan halv sex. "Polisen har omringat oss, hjälp till allihop och försvara ingångarna"... Utanför stod rader av tungt rustade paramilitära poliser redo. De krävde att få visitera oss efter "vapen och sprängmedel". Ya Basta är en ickevåldsinriktad direkt aktionsgrupp. "För att visa att vi inte har något att gömma" och för att lugna ner situationen beslöt centralkommitten att låta en delegation poliser att få komma in och söka igenom området. Många kamrater blev förbannade att utsättas för denna genomsökning, men Ya Basta-ledarna stod på sig. Tidigt uppstod det en splittring mellan de aktivister som ville göra motstånd mot repressionen och de som ville undvika konfrontation. Över hela staden stormades tältplatser - för att orsaka förvirring, irritation, rädsla och för att beröva folk deras sömn. Under tiden utsattes lokaler med aktivister på väg till Genua för razzior i andra städer, dörrar slogs in, folk omhändertogs. Fem tyskar greps för att de åkte bil nära den röda zonen.
Den första demonstrationen skedde på torsdagen den 19 juli. Runt 50 000 människor samlades till flyktingmarschen. Det var en varm och solig dag och gatorna fylldes av en fredlig och munter mångfalld. Det fanns inga poliser i sikte och stämningen var bra. Parollen var - öppna gränserna för så väl människor som varor. Vi är inte mot globalisering, utan en globalisering som marginaliserar och kriminaliserar invandrare. Men lyssnar G8? Bryr de sig? Det har i alla fall rapporterats att de ändrat sin dagordning för att diskutera skuldavskrivningar och en aidsfond för Afrika. Media är knökfull med gatuhistorier, skrämselhistorier, fantasibilder, som spär på den spända stämningen. Scenen är satt. Den nya världsordningen, det globala Imperiet, skyddat av 20 000 poliser och militärer, belägrat av den nya globala proteströrelsen. Graffiti började dyka upp på väggarna: "Dom gör misär, vi gör historia".
Fredagen den 20 juli. Stormandet av himlens portar.
Dagen var vigd åt civil olydnad. Målet var att stänga ner G8-mötet. Strategin var att bryta sig igenom avspärrningarna från en mängd olika håll. Taktiken var direkt aktion. Första uppgiften var att ta sig igenom massan av förstärkta polislinjer.
Det största försöket var Ya Bastas, som samlade över 10 000 aktivister. De använde en tidigare framgångsrik taktik med att bära kroppskydd, hjälmar och plexiglassköldar för att trycka sig igenom poliskedjorna. En del hade gasmasker. Förberedelserna började med genomsnackande och sedan träningspass. Likt en arme som förberedde sig för krig så spenderade män och kvinnor, för det mesta unga italienare hela morgonen med att linda in omtåliga kroppsdelar med plast och skummgummi. Stämningen var spänd och trotsig. Det kändes verkligen som om allt var möjligt. Det blev en extatisk stämning när vi väl började gå den fyra kilometer långa vägen till stadskärnan. Ett oändligt hav av hoppande hjälmar, en enorm arsenal av fanor med varje tänkbar färg, som leddes av ett lång kedja av Ya Basta-aktivister bakom en mur av plexiglassköldar.
Nyheter började läcka igenom inifrån stan. Dåliga nyheter. Den italienska autonoma fackföreningen Cobas hade attackerats och misshandlats svårt när de var nära sitt mål. I en annan del av staden så hade det teatrala och skämtsamma rosa blocket med flera tusen deltagare utsatts för en tung repression. Ett fredligt kvinnoblock hade blivit beskjutna med tårgas från helikoptrar. En stark sektion med anarkister och autonoma hade tagit sig nära den röda zonen men skingrades nu brutalt.
Polisen gjorde preventiva tillslag med tårgas och battonger mot varje block. Bara ett skenande svart block klarade sig från att få stryk, när de gav sig på att slå sönder banker och multinationella företag i staden. Den enda bra nyheten - en gammal man hade, anmärkningsbart nog, lyckats ta sig in i den röda zonen innan han greps.
Trots de omfattande rapporterna så svepte vi självsäkert ner för den breda boulevarden - vi var så många! Som en ostoppbar flod. Så många människor hade förberet sig för att använda sina kroppar för att bryta igenom, för att försvara sig själva, för att kämpa. 'El Pueblo Unido, Jamas Sera Vencido' ropade dem. 'Genova Libera!', 'E-Z-L-N!'. Från en mobilt ljudsystem pumpade Rage Against The Machine. "Fuck you I wont do what you tell me" skrek tusentals med. Det var ett underbart och kraftfullt ögonblick.
Två kilometer från den röda zonen attackerade polisen oss. Först en förfärlig barriär av tårgas, som skjöts över våra frontlinjer, djupt in i demonstrationens mitt. Ingen där hade gasmask. Den giftiga gasen förblindar dig först, sedan gör den ont och blir du desorienterad. Den är omedelbar och förödande. Folk som stod tätt packade fick panik och rusade bakåt. Kaoset var helt maniskt. 500 tungt beväpnade kravallpoliser stormade frontkedjorna. I denna brutala scen, vek sig Ya Bastas försvar trots deras tappra motstånd och de blev alla slagna. Folk skrek, vände om, flydde, föll över varandra. Vi drog oss tillbaka upp på vägen. Himlen var tung av gas och helikoptrarna kretsade över våra huvuden. En vattenkanon spolade runt kroppar som om de var papperspåsar. Vad skulle vi göra nu? Folk förväntade sig att Ya Bastas ledning skulle göra något i denna fruktansvärda förvirring, men det fanns ingen plan B. Mikrofonen som ditintills lett oss vart vi skulle gå var nu tyst. Folk drog sig tillbaka längre och längre, och satte sig tillslut ned. Ya Basta-ledningen sade att vi skulle hålla denna plats, denna betydelselösa plats två kilometer utanför stadskärnan. Under tiden kämpade fortfarande frontkedjorna för att hålla ut, och kampen var intensiv, tårgasbehållarna regnade ner, polisen slog helt vansinnigt, plexisköldar och hjälmar sprack. Skadade människor skickade bakåt, med skador i huvudet, folk som hade skjutits i ansiktet med tårgasbehållare.
Vi var besegrade innan vi ens hann börja med vår ickevåldsliga direktaktions-taktik, aktivt försvar krossades när den stod inför ett så brutalt polisingripande. Medan majoriteten av demonstrationen satt längre upp på gatan började tusentals andra att rusa in på sidogatorna. Den högra sidan blockerades av en järnväg men den vänstra var en labyrint av små kaotiska gränder. Öppna nya fronter! Bryt igenom poliskedjorna vid 2, 3, 4 olika platser. Ett tusentals människor stormade in på sidogatorna. Ya Basta-högtalarna försökte få folk att stanna på vägen, långt från den röda zonen.
I en vacker gammal stadsdel rasade kampen. Aktivister rusade upp för de små gatorna kastandes stenar på poliskedjorna. Polisen, som var skyddad från huvud till tå, bakom sköldar och med bepansrade fordon vid sin sida svarade med tårgas och att kasta tillbaka stenar. Den vildsinta andan hos aktivisterna snarare än gatustenen tvingade polisen att backa. Barrikader byggdes, av soptunnor, bilar, allt som fanns till hands. De främsta leden drog sig tillbaka och vårda sina skador och nedgasade ögon. De svårare skadade bars till ambulanser. En man bars iväg med blod sprutandes från ögat där en tårgasbehållare hade träffat honom. Nya människor stormade fram i täten, medan andra rev upp trottoaren efter gatsten. En lång irländsk man kom tillbaka och sade "Vi kom nästan igenom, vi lyckades nästan, vi behöver bara lite fler människor".
Ännu en framrusning, alla rusade fram på två eller tre olika gator. Några kravallpoliser kom på efterkälken och en närkamp utbröt. Folk som slåss har inte nödvändigtvis svarta kläder, några är maskerade. Några har hjälmar. Det är inte det svarta blocket, det är inte några statsprovokatörer. Detta är en militant energi driven av folk som säger "Ya Basta!, åt helvete med polisen, ilskan, energin, besluten." De rörde sig framåt, tårgas överallt och polisen på tillbakadragande. En bepansrad bil fångas och dess resenärer jagas på flykten. Den slås sönder och tänds på. Denna bepansrade karbinjär-van, symbolen för allt de hatar, statens förtryckande sida, står i lågor och alla jublar och fylls av en rebellisk glädje. Någon sprejar "We are winning" på sidan av bilvraket.
Nu är de nästan vid Piazza Alimondo. De driver tillbaka polisen två, tre kvarter. Aktivisterna är euforiska, stormar framåt, överväldigande de förtvivlade karbinjärerna. Närmar sig den föraktade muren för G8-mötet. Här är vi, skriker de, vi gör motstånd!
Flera hundratals aktivister väller in på det öppna torget Piazza Alimondo. Två polisfordon kör oförsiktigt in i folksamlingen. En drivs bort, den andra stoppas. Folk rusar mot fordonet. Då hörs skott. Gummikulor? Nej, de illavarslande ljuden av skarp ammunition. Luften bävar. Aktivisterna stannar upp, vänder sig om och flyr.
Carlo Guiliani var 23 år gammal. En rebell. Tidigarna beskrev honom som en "som aldrig gjort något vettigt", en glidare. Men vi känner honom som en kamrat och revolutionär. Han bekämpade modigt de paramilitära poliserna, orädd satte han de små gatorna mot de stora. Han var aktiv i det sociala centret Zapata i Genua. Zapata lever. Carlos död var inte heroisk eller tragisk. Det var en konsekvens av hans liv, hur han levde, hur han gjorde motstånd. Ögonblicken innan han sköts i ansiktet kände Carlos troligen den otroliga rebelliska glädjen över detta spontana uppror mot makten på denna lilla sidogata i Genua. Han dog ögonblickligen, eller när polisen körde över honom, inte bara en gång utan två, som för att försäkra sig om att han var död, verkligen död. För polisen var Carlo tvungen att dö. Nu måste de döda oss, eftersom vi börjar att verkligen hota deras makt. Carlo mördades. Vi är alla Carlo.
Skuggan av Pinochet. Lördagen 21 juli.
Det är så här polisen arbetar. Det är lördag eftermiddag och det är så många som 200 000 människor som demonstrerar på Genuas gator mot G8. Detta är inte konfrontativ marsch. När de svänger mot kusten, så börjar en grupp provokatörer att kasta sten på polisen. Dessa är civilpoliser, eller hemliga poliser, eller inhyrda, eller nazister. De används av polisen på samma sätt som paramilitärer används av staten i Chiapas eller Belfast, eller som de användes i Italien på sjuttiotalet.
Polisen vill välja tiden och platsen för konfrontationen. De är redo och beredda. Detta var plannerat. Det är så polisen arbetar: några få stenar faller utan skada ner bland dem och de börjar skjuta tårgas. Tårgasbehållarna flyger djupt in i massan, och skapar omedelbart panik och kaos. Människor flyr, unga och gamla, småbarn på armarna. Men det är för många människor, det finns ingenstans att springa. De är förvirrade och förgiftade av gasen. Det är hemskt.
Det är så här folket gör motstånd. De militanta strömmar genom folksamlingen till fronten. Där lyckas de bygga barrikader och hålla tillbaka de framryckande poliserna. Himlen fylls av stenar. De stoppar polisen och folket bakom har några ögonblick på sig att komma undan. De som behövde ta sig iväg från zonen kunde det. Kommunistpartiets demovakter dirigerar iväg människor. Men en hel del människor stannar, upprörda över att demonstrationen så brutalt skingrades även innan den hunnit komma till torget. Detta skulle ha blivit en värdig marsch med 200 000. Nu är den kaotisk, och gatukampen har återigen brutit ut i Genua. Detta är det svarta blockets stund. Hela kvällen var helt vild med tårgas, stenar, brinnande banker, brinnande bilar och barrikader. Luften är full av skrik, slag, våld och rädsla.
Tillslut drivs kravallerna tillbaka. Polisen rycker fram våldsamt, misshandlar människor på måfå, vem som helst. Det ser närmast surrealistiskt ut när poliser i grå overaller misshandlar folk på stranden, den italienska rivieran, med fullt med badgäster mitt i. Poliser i små båtar skjuter in tårgas mot stranden. En helikopter skjuter från luften tårgas mot de flyende massorna. Längre upp kastar folk sig från klipporna ner i havet. Demonstranterna jagas tillbaka från varje millimeter av staden.
Den stora marschen slutar i ett totalt kaos. Låt det stå klart - 200 000 mestadels fredliga demonstranter fick inte demonstrera. "Genua Social Forum stödde och skyddade det svarta blocket" sade Berlusconi som förklaring dagen därpå. Vi är alla skyldiga. Vi är alla Carlo Giulliani. Vid midnatt började nästa polisinsats. Vi satt och åt på en restaurang nära Indymediacentret. Grannskapet sov, gatan var stilla. En lång kedja av tungt rustade men kom rusandes, marskerade och svingade sina batonger. I raka led, tysta förutom trampet av deras stövlar mot gatan. En ung kvinna kollapsade i restaurangen, hyperventilerandes efter chocken att ha knuffats undan av de frammarscherande poliserna. I nästa ögonblick, kör en lång rad med fordon förbi. Sedan dyker en helikopter upp på natthimlen. Slutligen, en lång rad av ambulanser kör förbi med blåljusen påslagna. Allt detta på några minuter, ett välplanerat tillslag mot rörelsens kontor.
Polisen skulle ha hämnd
De körde rakt igenom grinden till Indymediacentret, sedan slog de sönder datorer, beslagtog disketter och filmer, slog sönder kamror och terroriserade de som var i lokalen. Tvärsöver gatan där Genua Social Forum hade sina kontor och sovplatser för de som tyckte det var otrygt att sova på tältplatsen, där utbröt den verkliga mardrömmen. Polisen och civilsnutar tog sig in, mestadels från den specialstyrkan som kallas GOM (Mobila operativa gruppen), och attackerade alla som fanns därinne. De flesta låg och sov på golvet. 93 personer skadades svårt, när poliserna stängde byggnaden och började med sin tunga bestraffning. Mängder av folk bars efter ett tag ut på bårar. Blodpölar låg kvar på golvet, väggarna var blodstänkta. Skadegörelse på egendom kan inte jämställas med de mängder av knäckta ben, utslagna tänder, brutna revben och skadade skallben som polisstyrkan åsamkade på den grupp sömniga människor som låg på skolans golv. Dessa män följde order. Den som gav dessa order fick sina direktiv från en högre instans.
Den som ska beskyllas för denna statsterror är Berlusconis regim, och i förlängningen G8. Det är därför vi protesterar mot G8. Det är därför folk har gått från att protestera till att göra motstånd. Midnattsattacken mot skolan och Indymedia, den utdragna tortyren i fängelserna efteråt, var ett försök att skräckslå rörelsen, att påföra utomjuridiska straff på aktivister och att sätta en bedövande rädsla i demonstranternas hjärtan. På många sätt var det framgångsrikt - lördagskvällen i Genua var en natt av räddsla och terror.
Myndigheterna beordrade en omedelbar vräkning av Carlinistadion, Ya Basta-rörelsens högborg. "Som Saigon..." rapporterade ögonvittnen. Hundratals aktvister som inte var där stängdes ute. Civila snutar välde in och rotade igenom folks tält. Över hela Genua den natten var människor på flykt från tältplatserna och drev runt på gator och torg i stan, jagade som rymlingar. Detta var den längsta natten. Gryningen kom slutligen, men allt hade förändrats. Genua hade skadats svårt. Ingen stad kommer att vilja vara värd åt G8 på ett tag. 34 banker nedbrända. 83 fordon, både polisens och vanliga människors, hade förstörts. 41 affärer hade plundrats och brandskadats, 6 stormarknader, 12 myndighetskontor. En del aktivister anser att slå mot fiendens ekonomiska mål är den mest effektiva taktiken. (Inga bussar eldades upp eftersom busschaufförsfacket ställde sig solidariska till protesterna och skjutsade alla gratis hela veckan).
Med Genua i ruiner lämnade G8 staden i tysthet med några få löften om att ge lite mer pengar till Afrika. Berlusconi beskyllde inte bara svarta blocket och anarkisterna, utan hela rörelsen, vilket gjorde alla skillnader förlegade. Genua Social Forum avslöjade bevis på att polisen använde sig av provokatörer, och vitnesmålen från terrornatten på skolan och tortyren efteråt fortsatte strömma in.
200 människor greps, 600 skadades. På fängelserna torterades många aktivister medan polisen häcklade dem med foton på Mussolini och fascisterna. De torterade dem, som de har gjort i Seattle, Prag och Quebec. De torterade dem som de gjorde i Pinochets Chile, i Argentina, som de terroriserar aktivister överallt när rörelsen börjar skaka makten. Att försöka förstöra rörelsen genom att sprida panik, rädsla och skräck. Att knäcka aktivisterna i denna helt obeväpnade globala proteströrelse.
Ett vackert torg med träd i Genuas hjärta. En hög med blommor. En outömlig ström med medborgare som passerar förbi för att visa sin respekt på platsen för mordet av Carlo. En minnestavla på andra sidan vägen från den gamla kyrkan är överöst med små gåvor och presenter. Che Guevara dominerar, mitt bland svarta, röda och gröna flaggor, stearinljus och blommor, cigaretter, ölflaskor, tårgasbehållare, zapatistluvor, solglasögon, handskar, massor med texter och dikter och farvälbrev från hans vänner. Ett foto på Carlo med sin skolklass. Han är den med långt hår till skuldran och en Fuck Nike t-shirt. Politiskt medveten från han var 16 år. Folk grät stilla. Två husockupanttjejer binder upp en banderoll tillsammans med en gammal förnäm dam. En mexikansk kvinna erbjuder klämmor från sin rock för att hålla fast banderollen. Vi med våra händer, står det, de med deras gevär. Någon lämnar en dikt, Shakespeares Sonnet nummer 18: 'Shall I compare thee to a summers day?' En sommardag i Genua, den 20 juli, stupade Carlo. Låt den 20 juli-rörelsen blomstra.
Ramor Ryan
Översatt av Motkraft
Murarna sträckte sig runt Genuas gamla stadsdelar, inringandes G8-mötet och deras anhang. Stora tunga containermurar av stål och metall, murar som liknade medeltida fort eller fängelsemurar, för att hålla folk borta och världsledarna säkra. Genua är en vacker renässansstad inkilad mellan de förrädiska bergsstupen som ser ut att glida oåterkalligt ner i havet. Dess pulserande gator, mystiken i dess trånga labyrinter och det stora lugnet från havsfronten skapade en surrealistisk scen för den strid som skulle braka loss.
Översatt av Motkraft
Visa toppen
Show footer