Varje gång jag tar ett steg framåt försvinner en sekund av mitt liv. För varje andetag jag tar, slits ännu en del av mig itu. Jag känner mig som ett glas som gång på gång kastas in i väggen, tas upp och limmas ihop igen. Jag vill inte leva så här. Allt vi gör är att gå med på allt som sägs att vi ska göra, vi lever på ett rullband där leksaker masstillverkas. Jag vill inte vara en i mängden. Jag vill tillhöra något större där folk vet vem jag är, där folk ser in i min själ. Men det är omöjligt här. Denna platsen, denna byn bryter oss i tusen delar. Ser ni inte det? Min själ tynar sakta bort. Jag är inte den jag brukade vara. Hon med leendet och gnistan i ögonen. Leendet finns där i mellan åt. Men gnistan är sen länge borta. Den släcktes när min regnet välde över i ögonen på mig. Jag vill inte bara existera och leva ett liv. Jag vill finnas och leva livet jag hade! Vart tog det vägen? Allt rann ur händerna på oss. Vi såg vårt liv rinna iväg och vi gjorde aldrig något åt det. Varför gjorde vi inte det? Är det försent att leta upp det nu? Min själ är söndersliten. Ihoplimmad men dock så söndersliten. Jag behöver någonting mer. Någonting högre och större. Begär jag för mycket? Säg det då. Men vill ni verkligen leva detta livet? Säg mig, ser ni inte det jag ser? Ser ni inte att detta är fel? Så lönlöst. Så hopplöst. Vi var aldrig menade för det här. jag vet att det finns ett sätt, ett annat liv. Hjälp mig hitta det och dela det med mig. Kanske klarar vi oss undan taggtråden denna gången. Kanske slutar vi blöda och läker alla våra sår. Kanske slutar vi drunka i regnet. Kanske ser vi solen igen. Kanske. Kanske...

Annons

The photo has no tags

January 2011